Äldres sorg och ensamhet i kostsam forskningsskugga

Åsa Moberg skriver

Av EU:s sjukvårdsutgifter går 77 procent till vården av kroniska sjukdomar. Ändå är idealpatienten den som kommer till doktorn med något trasigt som kan repareras. Vårdens organisation är uppbyggd kring kroppar som ska lagas.

Efter en svår bilolycka våren 2000 var jag själv den sortens patient. Jag vaknade på intensiven omgiven av förhoppningsfulla experter som försäkrade att jag skulle kunna gå som vanligt igen om några månader. Det trodde jag inte på, men så blev det. En rejäl bit av benet från höger knä och neråt hade ersatts med titan.

Ortopedkliniken i Mora strålade av hopp: detta kommer att gå bra! Det var slående hur annorlunda atmosfären var jämfört med i psykiatrin, där jag vid den tiden ofta var besökare. Där rådde sorg och hopplöshet.

Trots att multisjuka kroniker är de vanligaste patienterna bemöts de som en sorts avvikelser. De finns i alla åldrar, men sjukvårdens organisation är inte gjord för många parallella krämpor. Bristsjukdomar och kronisk värk i kroppen eller själen är otacksamma åkommor. För att inte tala om sorg eller ensamhet, plågsamma tillstånd som blir vanligare ju äldre människor blir.

Nyligen var jag med och lyssnade när tankar kring detta ventilerades på hög nivå inom ramen för ett EU-projekt om personcentrerad vård. Perspektivet var akademiskt, ändamålet var att identifiera frågeställningar för forskning kring bättre vård och, lika viktigt, kontroll över de stigande kostnaderna.

Mitt eget drömforskningsprojekt är att jämföra hur två olika grupper åldras beroende på om de hamnar i ett ”vanligt” seniorboende, dit äldre kan komma utan biståndsbedömning, jämfört med ett biståndsbedömt boende dit man kommer när funktionsförmågan redan är nedsatt. I en paus frågade jag en expert om det.

Tänk om äldre håller sig rörligare och friskare om de får flytta in medan de ännu är friska och rörliga? Ingen sådan forskning finns. Den kommer nog inte att finnas i framtiden heller. Alla är överens om att förebyggande och hälsofrämjande åtgärder är viktiga – men det finns ingen enighet om vad som är förebyggande och hälsofrämjande åtgärder. Särskilt inte internationellt. Alltså är det svårt att forska om sådana.

Forskning i Sverige om sambandet mellan äldres boende och deras hälsa kan vi bara glömma, om jag förstod det informella expertbeskedet rätt. Den måste i så fall ske i samarbete med kommuner. Och kommuner gillar inte forskning! ”Det vet vi, vi har försökt, det har aldrig gått.” I en officiell version skulle svaret säkert formuleras mer diplomatiskt. Men lika nedslående.

Den kommunala omsorgen utgör största delen av de välfärdsinsatser som inte är ”reparationsvård”. Hemtjänst, omhändertagande av barn, omsorgsinsatser för kroniker, beroendevård. Utan forskning finns ingen evidens. Det mesta ska annars i dag åtgärdas med evidensbaserade metoder.

Är alla krav på evidens en uppblåst ballong utan innehåll? Annars borde akademiker och rikspolitiker samlas i en kraftfull internationell protest mot att den dyrbara kommunala omsorgen tillåts dra sig undan det akademiska forskningsljuset.

Publicerad i Dagens samhälle 20 http://www.dagenssamhalle.se/skribent/asa-moberg-7166april

När läkemedelsbolag styr blir allt udda en diagnos

Åsa Moberg skriver

Felen i psykiatrin beror på läkemedelsföretagen som på grund av sina kommersiella intressen styr mot fler diagnoser, så att mer piller kan marknadsföras som botemedel. Om det verkar svenska familjeterapeuter och en amerikansk professor i psykiatri vara helt överens.

Nyligen kom en erfaren psykiater fram till mig efter en konferens och frågade om jag kunde hjälpa till. Med vad? ”Vi är så många som vill förändring, ändå uppstår den inte. Hur kan det komma sig? Jag tror vi behöver hjälp att kommunicera.”

Skulle en skribent och debattör kunna hjälpa till med det? Bland journalister och författare som skrivit om psykiatrin genom åren är känslan exakt densamma: Vi är så många som vill förändring, ändå händer så lite.

Och så mycket av den debatt som förs handlar om fel saker. Det fick jag senast anledning att begrunda under en heldagsföreläsning med Allen Frances, en veteran bland amerikanska psykiatrer, expert på psykiatriska diagnoser.

Orten var Malmö, arrangör var Södra Sveriges förening för systemisk terapi och familjeterapi. Allen ledde arbetet med den fjärde utgåvan av psykiatrins ”diagnosbibel” DSM IV. Han är en internationellt känd kritiker av den nya utvidgade versionen DSM V. I sin uppmärksammade bok ”Saving normal” diskuterar han frågan vart ”det normala” tar vägen om det finns psykiatriska scheman med diagnoser för allt udda, inklusive sorg.

De svenska familjeterapeuterna och den amerikanske professorn verkade helt överens om en sak: felen i psykiatrin beror på läkemedelsföretagen som på grund av sina kommersiella intressen styr mot fler diagnoser, så att mer piller kan marknadsföras som botemedel.

Det medicinindustriella komplexet är lika farligt för samhället som det militärindustriella, enligt Allen Frances, en karismatisk talare som fick en heldag att framstå som kort. Han är inte mot diagnoser som sådana, ibland behövs de. Men läkemedelsföretag utnyttjar dem på ett osunt sätt.

I USA är annonser riktade direkt till allmänheten tillåtna. I Sverige omges läkemedelsreklam av strikta regler. Receptbelagd medicin får endast marknadsföras mot läkare. De stora försäkringsbolag som behärskar hälso- och sjukvården i USA har ingen motsvarighet i Sverige. Det konstiga var att all den kritik som Allen Frances riktade mot det amerikanska psykiatriska systemet också kunde gälla det svenska, trots att styrningen här är politisk.

De verkar som om inbyggda systemfel i det offentliga ägandet gör patienter och närstående lika utsatta här som i USA. Brister i styrning och uppföljning i kombination med politisk klåfingrighet lamslår nytänkande.

I P1:s minnesprogram efter poeten Tomas Tranströmers död lästes en dikt som gav mig en blixtbild av hur det kan kännas för anställda att möta ”landstingsmakten”. Tranströmer var psykolog:

Osäkerhetens Rike

Byråchefen lutar sig fram och ritar ett kryss

och hennes örhängen dinglar som damoklessvärd.

Som en spräcklig fjäril blir osynlig mot marken

flyter demonen ihop med den uppslagna tidningen.

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.

Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.

Dikten ingår i samlingen Sorgegondolen. När jag googlade visade det sig att många läst på samma sätt som jag. Svensk Sjuksköterskeförening har använt citat ur denna dikt, liksom Maciej Zaremba i DN. Men mot hjälmar som bärs av ingen hjälper varken personal med engagemang eller opinionsbildning utifrån.

Publicerad i Dagens Samhälle 7 http://www.dagenssamhalle.se/kronika/naer-laekemedelsbolag-styr-blir-allt-udda-en-diagnos-14816april 2015

För 20 år sen…8 april 1995. Åsa skriver om debattprogram i tv, granskade under en vecka

Åsa Moberg skriver

Aftonbladets kultursida 8 april 1995
OM debattprogram i tv, granskade under en vecka:

”I söndags talade Gunnel Werner, Carl Bildt och Emma Sjöberg om den orimligt stora uppmärksamhet som riktas mot deras yrkeskårer, som omsusas av ett skimmer av glamour, utan saklig grund om jag förstod rätt. Varför blir det så? ”Man syns ju”, konstaterade Bildt.
Söndagens medverkande tillhörde de redan överrepresenterade: politiker, journalister, formgivare, skådespelare. De som har något att vinna på att synas.
”Vara men inte synas”, var det inte så familjen Wallenbergs valspråk löd? […]
Här framträder en ny samhällsklass. Jag tillhör den själv och dess uppgift är att visa upp sig och ge sken av att påverka samhällets utveckling.
Ju mer liv vi för, desto tystare är det kring de viktiga händelserna i näringslivet, industrin, samhällsplaneringen, EU-byråkratin. Som debattör kan man få en mer avspänd inställning till sin egen insats vid tanken på hur lite den betyder.
Efter en vecka med prat-tv är jag än mer övertygad om att funktionen snarare är att dölja än att avslöja. Det viktiga i ett samhälle sker under ytan. Det är okänt, ofta obegripligt för andra än några få experter. Det gäller sådant som datoriseringen, som uppmärksammats först sedan den blivit ett faktum – eftersom ingen tidigare begrep vad den innebar.
Pratshower i tv kan bara hantera företeelser som redan är bekanta, helst med debattörer som också är kända sedan förr. Under sken av att vilja oroa fungerar de som vuxenvärldens lugnande godnattsagor.
Och frågan är hur vi ska få veta vad alla denna debatt döljer.”