Recension av Niklas Ekdals ”Hur jag dog – och fick klart för mig hur allt hänger ihop”

Åsa skriver:

Varje år känner en miljon människor i världen så stor hopplöshet att de begår självmord, ungefär fem om dagen av dem i Sverige. Siffran här har legat på samma nivå i många år. Självmord är ett ord som helst bör undvikas, enligt psykiatrin. Att det ändå överlever kan bero på att det drastiskt sammanfattar handlingens grymhet mot de efterlevande. Psykiatrins benämning suicid låter mer som det latinska namnet på vilken sjukdom som helst.

Niklas Ekdal tar siffrorna och begreppen som utgångspunkt i sin detaljrika och personliga bok ”Hur jag dog – Och fick klart för mig hur allting hänger ihop” (Brombergs). Om det hade rört sig om offer för våldsbrott, hade det märkts mer då? Antalet mord i världen är bara hälften, en halv miljon per år.

I Sverige uppmärksammas alla mord i medierna. Då finns en konflikt att reda ut. Den som tar sitt liv riktar våldet mot sig själv, det väcker obehag i stället för nyfikenhet. Vad gör livet värt att leva? Det är frågan som Ekdal inte ställer men ändå besvarar. Hans vindlande, ibland svindlande text utmynnar i att det är familjen.

Niklas Ekdal är den framgångsrike journalisten som spelar fotboll och springer ihop med en motspelare så hårt att han får en kraftig hjärnskakning. Hur han lyckas ta sig hem minns han inte. Morgonen efter kan han inte läsa. Han faller allt djupare ner i en depression. Året 2012 blir ”en tom ruta i medvetandet”.

Färden nedåt blir så dramatisk att han till slut tar med sig ”allt giftigt som går att hitta i medicinskåpet”, gömmer sig i källaren och sväljer det. ”Sju trappor upp har jag ett liv, visserligen femtio år gammalt men bättre än något jag kunde drömma om som liten”, för att citera ur bokens generösa flöde av pregnanta formuleringar. En patient med sömnsvårigheter som länge haft kontakt med psykiatrin har många tabletter. Ingen i kommer på att leta i källarförrådet.

Ett mirakel inträffar. Två unga poliser råkar tala om sökandet med en äldre kollega. Hans erfarenhet säger att djupt deprimerade människor med självmordsplaner drar sig undan, men sällan långt. Poliserna vänder tillbaka, det är sent. Finns det utrymmen som inte genomsökts? Mitt i natten öppnar de källarförrådet och hittar den medvetslöse, som förs till intensivvård.

”Har klarat sig grovneurologiskt bra”, konstateras i journalen den fjärde dagen, efter dramatiska dygn i ovisshet. Boken om hur detta gick till, och hur uppvaknandet inte leder till tillfrisknande utan tvärtom till en fördjupad depression, är en hemsk läsupplevelse som ändå ofta lockar till skratt. Niklas Ekdal är en lysande skribent.

Det är en debattbok och en självbiografi, en viktig bok som vill ge andra mod att tala om självmord och självmordstankar. Skammen måste bort. Samtal skulle kunna hålla fler kvar i livet. Men det är också en bok om varför självmord kan framstå som en utväg.

Vi får glimtar av det helvete som en barndom kan utgöra i den bästa av småländska idyller. Att ha läshuvud och vara rektorns son, med en mamma som syr barnkläder själv, är att inbjuda till stryk. Ovanpå det lagras skissartade scener ur ett yrkesliv som FN-soldat, säkerhetsanalytiker och journalist med återkommande uppdrag i krig.

Den lugnaste perioden verkar vara tiden på Försvarsstaben. Där och senare som ledarskribent försöker han, förgäves efter vad läsaren förstår, förklara vilka konflikter som håller på att uppstå i Mellanöstern där han vistats som FN-soldat. Han kan arabiska.

I Sverige var uppmärksamheten länge riktad österut, mot den gamla fienden. Kommunistiska partier (det fanns många) och personer övervakades. En oväntad bonus är de underhållande glimtarna av samtidshistoria och litteraturhistoria. En bok om en nära döden-upplevelse måste inte vara underhållande, men det skadar inte.

Sjukvården får för en gångs skull beröm, inte okritiskt, men den bemannas av en skara räddande änglar. Depressionen fördjupas ändå. Alla blir villrådiga. Så här brukar det inte bli efter en hjärnskakning. Men hur ska vården veta något om bakgrunden av mobbning, alkohol, droger och granatkrevader, när patienten knappt kommunicerar?

Då skriver patientens sambo, själv medicinare, ett brev som ingår i boken. Hon varnar för hans förställningsförmåga, han är bra på att låtsas normal. Hon föreslår ECT, mer känt som elchock. I motsats till de flesta anhöriga jag stött på tas hon på allvar och kallas till ett samtal med läkaren och patienten.

Elbehandling är en metod med dåligt rykte. Det finns fördomar och det finns risker, minnesförlust är en. Men det finns också fördelar. Det här kan vara den första svenska bok där elbehandling skildras positivt, som livräddare. Här uppstår också något så oväntat som en plötslig minnesförbättring, hoppas vetenskapen kan titta närmare på det.

Niklas Ekdal efterlyser en haverikommission för händelseanalyser efter självmord. Det behövs, inte minst inom psykiatrin där drygt en tredjedel av dessa dödsfall sker. En förnyelse av nollvisionen för självmord kan ta avstamp i ”Hur jag dog”, både dess tyngd och dess lätthet. I författarens liv blev ingenting som förr. Det blev bättre. Tänk när vi kan säga detsamma om vården.

Fotnot: Niklas Ekdal är medarbetare i Dagens Nyheter, därför recenseras hans bok av författaren och journalisten Åsa Moberg

Recensionen publicerades i Dn 6/9

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s