Felaktig medicinering i psykiatrin måste utredas

Åsa Moberg skriver:

Alla landsting och kommuner borde kontakta anhöriga till långstidsplacerade patienter och kartlägga hur många miljoner som årligen läggs ut på att hålla fast människor i psykiatriska vårdbehov som orsakas, eller förvärras, av felaktig medicinering.

Jag har i snart tjugo år följt några familjers till synes hopplösa kamp mot missgrepp i psykiatrin. Om en ung människa får fel diagnos, utsätts för ständiga omplaceringar, tung medicinering och återkommande övergrepp (i ett fall ett par hundra journalförda bältesläggningar och ständiga polishämtningar) då blir resultatet inte bättre psykisk hälsa utan sämre.

Läkare kan vägra kommunicera med anhöriga med hänvisning till sekretessregler, hur mycket Socialstyrelsen än rekommenderar samverkan med patientens sociala nätverk. Ett vanligt slut på sådana historier är att psykiatrin hävdar att en placering på ett hvb-hem långt hemifrån är den enda lösningen.

Vad är då psykiatrins mål? Den frågan har jag aldrig fått svar på. Är avsikten att avlönad personal ska ersätta familjen och till slut utgöra patienternas enda mänskliga kontaktnät?

Det finns perioder av hopp och förbättring. Någon ny läkare, eller annan behandlingsansvarig med makt att förändra placering eller medicinering, kan ingripa. I sådana lägen kan oväntat motstånd uppstå. Det kan vara konservativa skötargrupper som anser sig veta att patienten är obotligt sjuk och måste flyttas. Varför inte till rättspsykiatrin? Sådant är möjligt, även utan domstolsbeslut.

Stället där patienten vistas kan också bli en bricka i vårdens uppköpsspel: små privata enheter köps av mellanstora aktörer som i sin tur köps av stora aktörer. Oavsett om ett landsting eller en kommun har kvar ansvaret blir det upplöst i ett töcken av avtal där det enda riktigt tydliga är posten ”vårddygnskostnad”.

Jag har hört anhöriga säga att kostnaden för deras familjemedlem är 12 000 kronor per dygn. Det har jag inte kunnat tro förrän jag nyligen fick se siffran på papper. Då förstår jag den förälder som misstänker korruption.

Varför skulle en privatägd institution göra något för att förbättra den psykiska hälsan hos en klient som inbringar 12 000 kronor per dygn? Det blir 120 000 på tio dagar och 1,2 miljoner på 100 dagar. 4,3 miljoner om året, eller 17,2 miljoner på fyra år. Landsting och kommun delar på utgiften, det framgår av pappren som familjen gett mig tillgång till.

Ärenden kan pågå i så många år att ingen nu ansvarig kan bakgrunden. Patienter kan bli fast i psykiatrin i årtionden. Unga människor kan förlora de viktigaste åren av sina liv, utan att någon behöver lyssna på deras anhöriga. När konflikten ställs på sin spets tycks vårdsystemet invänta att missnöjda anhöriga ska dö.

För mig innebär hanteringen en personlig moralisk konflikt. Jag tror att privata aktörer behövs för att utveckla vården, men jag hittar inget motargument när anhöriga i fall som dessa talar om vanvård och korruption. De misstänker att deras vuxna barn hålls kvar i en skadlig miljö med skadlig medicinering för att någon vinner på det ekonomiskt.

Alla landsting och kommuner borde för sin egen skull kontakta anhöriga till långstidsplacerade patienter och kartlägga hur många miljoner som årligen läggs ut på att hålla fast människor i psykiatriska vårdbehov som orsakas, eller förvärras, av felaktig medicinering.

(Publicerad i Dagens samhälle 25/8- 2016)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s