Lägga sig i

Mikaela skriver:

 Jag har gått och tänkt på en händelse som inträffade på en tågresa för några veckor sen. En ung tjej satt några säten bakom mig och talade rätt högljutt i telefon. Hon blev mer och mer upprörd och jag kunde inte undgå att höra vad hon sa. Hon grät och sa att hon inte ville tillbaks dit hon var på väg, att hon ville hem. Jag förstod att hon gjorde den här resan rätt ofta, mellan hemmet och det ställe där hon bodde. Det lät som om hon pratade med någon slags personal och att de försökte övertala henne att inte åka hem utan att fortsätta till dem. Sen pratade hon med någon annan och grät ännu mer och sa att hon tänkte hoppa av vid nästa station. Alla runt omkring och de som satt mittemot henne var som förstenade, de stirrade ner på sina skärmar, satte på sig hörlurar. Jag med. Till slut böjde sig hennes stolsgranne fram och tog henne på axeln och bad henne dämpa sig. Då for tjejen upp och skrek ”rör mig inte din jävla hora!” Kvinnan snörpte på munnen och gick till en annan vagn. Tjejen fortsatte sitt samtal och det lät som om den hon talade med tänkte ringa konduktören för att tågpersonalen skulle göra något. Fler lämnade vagnen. Jag satt på helspänn och kände hur luften tätnade sekund för sekund. Hennes panik var välbekant och medpassagerarnas- vår- tystnad också och det var helt orimligt att ingen gjorde något.Jag tänkte att det här kan sluta rätt illa, hon var oförmögen att ta sig samman och flera tecken tydde på att desperationen kunde leda till explosion.

Hon väckte inte de andras empati utan irritation. Hon grät för högt, var för lite hänsynsfull, skämdes för lite över att störa. Hon var för vuxen för att bete sig som hon gjorde. Därför tror jag folk blev perplexa. Man vet inte hur man tröstar eller tar kontakt med någon som är vuxen, nykter och inte uppenbart skadad, om man kommer att sitta på samma tåg flera timmar framöver. Jag vände och vred på mig av irritation över alla andras valhänthet och att ingen såg hur ledsen hon var utan bara suckade. Men va fan? Vem tror jag att jag är som ska lägga mig i? Projicerar jag mina egna upplevelser på henne, tror att jag vet vad hon känner? Varför måste jag hålla på, och varför skulle det hjälpa henne om jag sa något?

Till slut fick jag ögonkontakt med henne och frågade om jag fick lov att störa. Hon la på luren och sa ja. Sen frågade jag om jag fick sätta mig bredvid henne, och hon nickade. Jag sa att jag såg att hon var jätteledsen och att jag visste hur jobbigt det var att vara ledsen på tåg när man hade massa främmande folk omkring sig och inte kunde vara ifred. Hon hulkade och sa ja, och att hon var rädd. Jag frågade om hon ville ta en kopp kaffe. Det ville hon inte. Men väldigt snart berättade hon varför hon var ledsen, vart hon var på väg, vilka ämnen i skolan hon gillade, vilka mobilspel hon brukade spela på sina resor. Hon sa att det var rätt bra där hon bodde men alltid jobbigt med avsked. Sen ringde hon tillbaks den hon pratat med och sa att det var lugnt, hon skulle inte hoppa av tåget. Efter ett tag gick jag tillbaks till min plats och sa att erbjudandet om fika stod kvar hela resan, vi skulle till samma ställe. Efter nån timme frågade hon om vi skulle gå till restaurangvagnen så det gjorde vi och när vi kom tillbaks var hon rätt glad och resten av resan pratade hon med sina nypåstigna stolsgrannar om ditt och datt.

Det krävdes så lite och det tog så kort tid. Om man tycker det är jobbigt att prata om vad vi har för ansvar gentemot varandra som medmänniskor kan man istället använda termer av allt obehag man sparar in på att agera lite grann och försöka få kontakt med någon som mår dåligt innan det spårar ur, rätt ofta spårar det inte ur om man bemöts som någon som helt rimligt är ledsen för det som gör en ledsen: folk som tyckte det var jobbigt att hon ”störde” slapp det eftersom hon förmådde reglera sig och blev lugnare av att prata utan att hamna i ytterligare pressat läge. Konduktören slapp gripa in. Föräldrarna slapp den akuta oron- hon ringde hem och berättade att det var okej, hon skulle återvända till sitt boende. Vårdpersonalen slapp agera- det hade de kanske varit tvungna till om de inte fått ytterligare kontakt, de visste ju inte var hon befann sig, om eller var hon tänkte hoppa av och hur hon mådde. Hon ringde upp dem och lugnade dem.

Situationen kunde ha trappats upp ganska snabbt och jag slogs av att det är precis så här det sker: man tystas ner utan att bli bemött, man skammas istället för att få berätta vad som är fel. Då får man panik. Och den kan anses farlig, och kan bli farlig om man i förtvivlan far iväg eller känner sig hotad utan att få stöd att hantera det, bara andras vrede.

Man anses besvärlig, uppför sig oacceptabelt; att kalla folk för hora när de bara påpekar att man måste visa hänsyn på ett tåg- så gör man inte. Nej, man gör inte så. Men i hennes värld kanske den ovälkomna och den oinbjudna kroppskontakten var lika hotfull och obehaglig? Och om hennes hårda ord det enda hon hade att värja sig från det? Om någon ramlat och slagit sig och ropade av smärta, då får man göra så. Eller om man får magsjuka på stan, eller blir nedslagen och inte kan kontrollera hur rädslan tar sig uttryck. Det jag tror att man inte förstår är att det kan vara jämförbart. Panik, rädsla, stress, ångest, att känna sig hotad kan utlösas av olika saker och vara olika för olika människor.

Jag har fått förmånen att i några situationer möta lugna, vänliga människor som försökt se min panik som just panik. Som inte kastat sig efter bälten och larm. Jag vet att det hjälpt mig och att det inte behöver vara så himla krångligt. Man behöver inte ha utbildning i akutpsykiatri och diagnosticering för att våga möta en annan människas smärta. Man behöver inte ge några löften om att kunna hjälpa eller stanna kvar. Den här tjejen möter säkert människor i vården och på andra ställen som är jätteduktiga på att hjälpa henne. Men hon har också ett helt vanligt liv som ska hanteras, på tåg, i affären, på kafé, och vi är helt vanliga människor som behöver sluta stirra ner i våra skärmar (ibland kan man stirra tillsammans om det behövs, det är en annan sak:)  och skylla på att vi inte är proffs, att vi inte vet hur man gör med någon som håller på att bryta ihop. Att tala om språkbruk och tillmälen precis när någon är på gränsen till att överhuvudtaget hålla ihop, är fel tillfälle. Man kan göra det sen.

När vi steg av visste vi varandras förnamn och vilka ämnen vi gillade mest i skolan, och jag fick lära mig ett kul mobilspel. Man behöver inte komma närmare än så om man inte vill.

 

 

 

 

 

 

Annonser

6 thoughts on “Lägga sig i

  1. Åh vad jag känner igen mig. Jag har senast för ett par veckor sedan en situation där jag inte kunde hålla masken. Jag betedde mig på ett sätt i tfn som personen i andra änden inte riktigt kunde klara av. Jag lyckades säga att jag inte kunde tänka mer. Vilket händer nör jag får borderline flippen. Och vi kunde höras av en annan dag. Efteråt skäms jag över att jag som vuxen inte fixar det. Men jag vet också vad det var som gjorde att det inte funkade. Det är som att man behöver hjälp att hålla fotfästet eftersom det lossnar i känslokaoset. Och då kan det du gjorde hjälpa till med verklighetsförankring igen. Starkt gjort.

    • Jag tycker det låter som ett jättebra sätt att ta hand om situationen att säga att man inte kan tänka mer, när man inte kan tänka mer, och att ta upp tråden igen om några dagar!

  2. Underbar beskrivning av en vanlig situation. Några gånger har liknande saker hänt mig, minns bäst den öldrickande unge man som satte sig intill mig och väckte omgivande tanters oförställda irritation. Vi började prata, han drack upp sin öl och avstod från att öppna nästa. Han blev nyfiken på vad jag läste (Kristian Lundberg, titeln borta nu men det var en väldigt fin bok, den som kom efter Yarden). Han läste samtidigt som jag, men mycket fortare, så han fick låna den under resten av resan och blev helt fascinerad.

  3. Det gjorde mig varm i hjärtat att läsa det här. Jag hoppas verkligen jag agerar liknande om situation uppstår. Jag vet dock att jag kan få världens ångest av sådana här situationer. Du löste det så bra. Tänk vad ett litet samtal och möten människor emellan kan göra.

    • Hej!
      Ja, visst får man ångest, det är jobbigt att se någon må dåligt och tvingas ur sitt offentliga skal utan att veta vad man ger sig in i eller om man gör rätt, men grejen är ju att man får ångest av att inte göra något också.
      Jag tror möten och små gester nan göra stor skillnad, men situationer kan så klart variera enormt och ibland blir det fel hur man än gör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s