Recension Punkter av ljus

Mikaela skriver:

Punkter av ljus av Linnéa Regnlund

Dikterna i Linnéa Regnlunds bok Punkter av ljus knyts samman som stationer längs en tågresa. Varje dikt är en station som man kan välja att kliva av vid eller att betrakta genom fönstret. Varje ny sida är en sträcka i avstånd och framåtrörelse, ackompanjerad av rälsdunk, små inbromsningar och uppehåll vid olika destinationer. Ibland färdas tåget fort, ibland långsammare. Ibland är vi tillbaka till utgångspunkten för resan som verkar vara ett tyst rum utan klocka i en stad som inte hörs och inte tränger sig på.

Vi sitter i fred i vår kupé, författaren, läsaren och den ständigt närvarande men tysta katten. Boken känns skriven under själva resans gång, vi får följa författaren i hennes sökande och gå tätt bakom henne i de fotspår hon trampar, vars konturer ännu inte stelnat. Ett nu svävar genom sidorna, man tycks få ta del av ord och bilder i samma stund de dyker upp i författarens medvetande.

Huvudtemat i dikterna är berättelsen om sökandet efter och förundran inför jaget, en förvirring inför vad som egentligen är ett jag och en sorts dyslexi – författaren ser sig omkring och det verkar som om alla andra självklart vet vad ett jag är, vet att de är, men inte hon.

Dikterna tar upp frågor om att vara någon kontra ingen, av någonting kontra ingenting, att finnas och att vara bortom. De handlar också om hopsamlandet av skärvor som håller isär delarna av en människa som från början var hel, sedan skadades och fick sin kärna söndersliten. Delarna tycks ha legat utspridda längs tågrälsen men fogas långsamt och i sin egen takt samman. Det är ett sorgset, ensamt och övergivet sökande, men samtidigt en slags ivrig nyfikenhet inför att lära känna denna nya någon – en glädje över den egna individ som framträder när bitarna fått läka ihop, som man kan och vill leva tillsammans med.

En katt och en klänning bildar en ram och återkommer i flera av dikterna. Katten konkret, klänningen mer symbolisk – en symbol för vad vet jag inte, kanske är den en bild av det yttre, fysiska lager som håller ihop jaget och kroppen. Då och då i texten kan man ana ett samtal med en gud, men det är avlägset och tar inte stor plats.

Linnéa Regnlund skriver också en patient- och människojournal i Punkter av ljus, den egna. Hennes skildring av vården läser jag som en mörk skugga som stjäl syre och hindrar liv, och tålmodigt, obändigt och okuvligt reclaimar hon sitt utrymme. Utan behov av att högljutt korrigera de som låst in henne i trånga lådor med etiketter ”symtom och diagnoser” tar hon tillbaks sitt eget jag- sitt ”någon”, under ytan ursinnig över vad som gjorts mot henne men utan hämndlystnad.

Det är ett intressant sätt att beskriva vårdens intvingande av en person i definitioner och symtom istället för att tillsammans söka svar på de frågor som man som patient ställer. Genom att använda samma form och språk som de vårdjournaler som tar sig rätten att beskriva hennes existens, tar hon sig tillbaks genom den dörröppning hon släpades ut genom vid kidnappningen av hennes jag, och så kan hon måla om tröskeln i den färg hon själv väljer. Hon tvingas inte ta en annan väg eller fly utan slår tillbaka och fredar sig från nya attacker medan hon långsamt tar reda på delarna. Ingen verkar visa vägen men hon finner den ändå.

Journalspråket utger sig för att vara neutralt, objektivt, sant och korrekt, – att använda samma språk om sitt eget liv och vem man är väcker hos mig en jublande lust till uppror, en möjlig väg att återetablera kontakt och tillit till ett upplöst jag, och en känga till de som sa sig veta bäst men som inte visste någonting.

 

Jag läser boken som en färd bort från psykiatrins lokaler och traditioner, en psykiatri som representerar en tid och en stumhet som även annat skapat, och därefter en annan färd bort från det som gjorde att hon hamnade där från början. En färd bort från de sår som lagts till gamla oläkta såren, ett sätt att förstå det dubbla sveket och vad det ledde till. Dikterna känns som ett försök att undersöka vilka skador hon åsamkats för att återerövra- eller erövra – sitt liv, inte för att få hämnd.

Slutet av boken öppnar sig som en ny fråga, ännu inte formulerad. Vi kliver av för att byta tåg, är inte framme men har en stund att vänta innan nästa avgång. Vi vet inte vilken slutstationen är och det spelar ingen roll. Under läsningen är det som om författaren kommer underfund med att frågan om vem man är, hur man blir hel och om det går att leva även splittrad, får svaret: det vet man inte, det finns inget svar. Det är själva svaret, och utmaningen tycks vara att finna sig i det och rumstrera om tills man hittar en bekväm position för kroppens alla delar.

Punkter av ljus är en vacker, stilla, tät, viktig bok som ställer uppfordrande frågor om vem som äger rätten till en persons historieskrivning, och hur man ska kunna lita på ett jag som skiftar, ett jag som ibland är långt ifrån och nära, när andras röster hela tiden kommer in och stör. Boken ställer frågor och har inte alltid svar, men inte någonstans tvivlar den på sitt berättigande eller förminskar sig.

 

Kontaktuppgifter till författaren regnlund@gmail.comwww. regnlund.se. Linnéa Regnlund har tidigare skrivit boken ” Till dig som är liten och finns inuti”.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s