Äldres sorg och ensamhet i kostsam forskningsskugga

Åsa Moberg skriver

Av EU:s sjukvårdsutgifter går 77 procent till vården av kroniska sjukdomar. Ändå är idealpatienten den som kommer till doktorn med något trasigt som kan repareras. Vårdens organisation är uppbyggd kring kroppar som ska lagas.

Efter en svår bilolycka våren 2000 var jag själv den sortens patient. Jag vaknade på intensiven omgiven av förhoppningsfulla experter som försäkrade att jag skulle kunna gå som vanligt igen om några månader. Det trodde jag inte på, men så blev det. En rejäl bit av benet från höger knä och neråt hade ersatts med titan.

Ortopedkliniken i Mora strålade av hopp: detta kommer att gå bra! Det var slående hur annorlunda atmosfären var jämfört med i psykiatrin, där jag vid den tiden ofta var besökare. Där rådde sorg och hopplöshet.

Trots att multisjuka kroniker är de vanligaste patienterna bemöts de som en sorts avvikelser. De finns i alla åldrar, men sjukvårdens organisation är inte gjord för många parallella krämpor. Bristsjukdomar och kronisk värk i kroppen eller själen är otacksamma åkommor. För att inte tala om sorg eller ensamhet, plågsamma tillstånd som blir vanligare ju äldre människor blir.

Nyligen var jag med och lyssnade när tankar kring detta ventilerades på hög nivå inom ramen för ett EU-projekt om personcentrerad vård. Perspektivet var akademiskt, ändamålet var att identifiera frågeställningar för forskning kring bättre vård och, lika viktigt, kontroll över de stigande kostnaderna.

Mitt eget drömforskningsprojekt är att jämföra hur två olika grupper åldras beroende på om de hamnar i ett ”vanligt” seniorboende, dit äldre kan komma utan biståndsbedömning, jämfört med ett biståndsbedömt boende dit man kommer när funktionsförmågan redan är nedsatt. I en paus frågade jag en expert om det.

Tänk om äldre håller sig rörligare och friskare om de får flytta in medan de ännu är friska och rörliga? Ingen sådan forskning finns. Den kommer nog inte att finnas i framtiden heller. Alla är överens om att förebyggande och hälsofrämjande åtgärder är viktiga – men det finns ingen enighet om vad som är förebyggande och hälsofrämjande åtgärder. Särskilt inte internationellt. Alltså är det svårt att forska om sådana.

Forskning i Sverige om sambandet mellan äldres boende och deras hälsa kan vi bara glömma, om jag förstod det informella expertbeskedet rätt. Den måste i så fall ske i samarbete med kommuner. Och kommuner gillar inte forskning! ”Det vet vi, vi har försökt, det har aldrig gått.” I en officiell version skulle svaret säkert formuleras mer diplomatiskt. Men lika nedslående.

Den kommunala omsorgen utgör största delen av de välfärdsinsatser som inte är ”reparationsvård”. Hemtjänst, omhändertagande av barn, omsorgsinsatser för kroniker, beroendevård. Utan forskning finns ingen evidens. Det mesta ska annars i dag åtgärdas med evidensbaserade metoder.

Är alla krav på evidens en uppblåst ballong utan innehåll? Annars borde akademiker och rikspolitiker samlas i en kraftfull internationell protest mot att den dyrbara kommunala omsorgen tillåts dra sig undan det akademiska forskningsljuset.

Publicerad i Dagens samhälle 20 http://www.dagenssamhalle.se/skribent/asa-moberg-7166april

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s