Tre år med Åsa

Mikaela skriver:

Här kan du läsa om Åsas tre år ur ett arbetsgivarperspektiv

För tre år sedan stod jag utanför arbetsförmedlingen och grät av lättnad. Jag hade just lämnat en tulpanbukett till min handläggare sedan ett år och ett anställningskontrakt var underskrivet.

I många år mådde jag i perioder dåligt. Jag var inlagd mycket, och efter att ha arbetstränat och försökt komma tillbaka tre – fyra gånger till min arbetsplats slutade jag tro att det skulle kunna funka där. Jag tvingades i omgångar göra olika arbetsförmågeutredningar där man konstaterade exakt samma saker som jag sagt innan utredningarna startade, vad gällde min arbetsförmåga, mina styrkor och svårigheter.

Så småningom arbetstränade jag på ett annat ställe och fick en anställning där med lönebidrag under två år. Jag fortsatte att i perioder insjukna och min läkare tyckte då att varaktig sjukersättning var det bästa alternativet, eftersom jag provat så många varianter av återgång till arbete.

Jag fick en handläggare på försäkringskassan som till skillnad från de tidigare verkade bry sig. Hon tog kontakt, svarade på frågor, var tillgänglig. När jag fick el-behandlingar och var alldeles glömsk svarade hon på samma frågor flera gånger, skickade mail där hon sammanfattade vad vi diskuterat och vad som skulle hända härnäst. När jag var förtvivlad över alla papper, kompletteringar, regler, avslag och den ständigt hotande ekonomiska katastrofen hjälpte hon mig att förklara vad som skulle till vem; både af, fk, csn, min förra arbetsplats, försörjningsstöd och a-kassa var i perioder involverade, och alla krävde olika intyg. Jag förstod inte ens vad det stod i en del av de brev jag fick hem.

Fk- handläggaren stressade mig inte, hon markerade att det viktiga var att jag skulle bli frisk och först därefter sen skulle vi fundera på nästa steg. Hon sa att vi inte skulle göra nån mer utredning. Redan där hade hon mitt förtroende, att inse att man inte ska upprepa det som inte visat sig fungera utan testa nytt. Jag ville inte gå med på att varaktig sjukersättning skulle vara enda alternativet även om läkaren förespråkade det, och min handläggare var på samma linje.

Jag visste att jag hade kapacitet att arbeta om jag hittade rätt. Jag visste att jag kunde åstadkomma saker när jag inte mådde dåligt. Jag hade en högskoleutbildning, arbetslivserfarenhet inom journalistik och information, missbruksvård, hemlöshetsfrågor och personlig assistans, jag hade föreläsningsvana och hade skrivit en bok. Vi gjorde en djupdykning och inventerade vad som skulle kunna gå att återuppta utifrån min nuvarande situation.

Jag fick en handläggare på Af, även hon väldigt bra, och jag blev lika förvånad för även därifrån hade jag dåliga erfarenheter sen tidigare. Hon satte sig in i min situation och liksom Fk-handläggaren lyssnade hon och sa att vi skulle göra allt i den takt som fungerade, inga fler åtgärder som bara var att börja från början med något som inte fungerade. Hon frågade om vad jag gjort tidigare, vad jag tyckte att jag hade fallenhet för, vad som stressade mig när jag blev sjuk, hur jag såg på min framtid och vilka drömmar jag hade. Det var helt nya frågor. Och helt andra signaler: vi ska inte stressa, det kommer att ordna sig, vi har verktyg att hjälpa även dig. Du är inte körd. Det finns alternativ till förtidspension. Jag är intresserad av att vara med på din resa. Hon trodde på mig. Både Af och Fk trodde på mig, och stöttade mig istället för att sänka mig.

Jag fick så småningom möjlighet till starta-eget bidrag under 6 månader, en tid att undersöka om mina projekt skulle kunna fungera. Det var en lärorik period men jag har aldrig varit bra på marknadsföring, affärer och skatte-grejer och jag visste att det inte skulle funka på sikt.

Som Åsa beskrivit i sin text här hade vi haft kontakt i ungefär ett år.

När handläggaren på Af berättade att jag skulle kunna få en ny anställning med lönebidrag om jag hittade en plats, föddes idén att Åsa kanske kunde anställa mig.

Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att någon skulle säga ja, men det gjorde de! Åsa var positiv, Af var positiva, det gick smidigt och snabbt och sen stod jag där med ett anställningskontrakt, och grät.

Varför hade allt varit så omöjligt och hopplöst innan? Och hur kunde jag ha sån tur att det verkade kunna ordna sig nu? Handlade det om tur att jag träffade rätt personer?

Kanske en kombination av att flera saker plötsligt klaffade samtidigt: Att få bra handläggare på både Af och Fk- som var lyssnande, empatiska, kreativa och väl insatta i vilka insatser och åtgärder som fanns att tillgå. Att de la makten att förändra i mina händer, erbjöd sin hjälp och tog på allvar det jag beskrev om mina svårigheter, men också vad jag visste om min potential. De sådde liksom en tilltro i mig, en känsla av att jag förtjänade bra saker och att det var just det dessa instanser var till för, att hjälpa, stötta, tidigare hade jag mest mött attityder och förhållningssätt därifrån som lärt mig att det bästa var att hålla sig så långt bort som möjligt, att vara tvungen att ta emot ”hjälp”, inordna sig i de ofta meningslösa och bortslösade insatser för att man var för sjuk för det som förväntades, men plågsamt medveten om att man hade någon slags styrka som skulle kunna användas om man fick en chans, blev tagen på allvar, inte överkörd.

Kanske gjorde vänligheten jag möttes av att jag vågade tro på en framtid, tog mod till mig att våga tänka på vad jag var bra på, inte bara på hur jag skulle överleva. Och kanske ledde det till att jag sökte mig till kreativa lösningar och handlingskraft när jag märkte att jag fick respons och inte motarbetades, att mina idéer välkomnades, inte sågs som dumheter.

Plötsligt befann jag mig i en helt ny situation: jag fick hjälp och jag växte. En bra läkare, en bra medicinering, fantastiska handläggare på Af och Fk, en anställning där jag och arbetsgivaren ärligt pratat om vilka problem som kunde uppstå, en månadsinkomst så jag kunde andas ut från den extrema ekonomiska stressen, så småningom en boendestödjare från kommunen som jag fungerade jättebra tillsammans med.

Och så har det fortsatt. Jag är rädd att det ska ta slut, jag är fortfarande livrädd för att hamna i den situation jag befann mig i så länge. Men försöker ha tillit.

Jag har fortfarande perioder när jag mår väldigt dåligt. Men att i de perioderna i alla fall slippa brottas med myndigheter, otrygghet, misstro från de instanser man är beroende av, oron för vad som ska hända om man inte kan betala räkningarna- gör att man kan fokusera på att må bättre, deala med sin grundproblematik utan de yttre stressorerna som förut gjorde allt mycket värre. Jag insjuknar ibland, eller faller, och jag vet att jag är en av dem som skulle kunna hamna i suicid-statistiken när jag mår som värst, men jag har tagit många kliv bort från kanten sedan jag fick den chans jag fått.

Åsa var så modig som vågade tro på mig, och handläggarna på Af och Fk så bra som uppmuntrade mig och möjliggjorde det. På något sätt fanns en lucka i världen där det fanns plats för just min kompetens. Jag hade aldrig kunnat drömma om att få de förfrågningar om jobb jag får, utan att ens försöka mig på marknadsföring.

Jag har helt enkelt fått göra precis det jag vill. Jag föreläser, håller skrivarkurser, skriver eget material, deltar i olika sammanhang där man diskuterar brukarinflytande, är aktiv i samhällsdebatten. Det är en ynnest, ett privilegium jag inte förstår hur jag fick, ibland orkar jag inte förvalta det men jag försöker.

Jag jobbar mindre ibland och mer ibland. Jag drar igång massor av projekt som aldrig blir av. Och en del som blir det. Vissa saker försöker jag mig på och ger sedan upp, vissa leder till nya uppdrag. Åsa och jag mailar varandra nästan varje dag och ses regelbundet trots att vi bor i olika städer. Hon är en mentor och ett stöd, hon säger ja till allt jag föreslår och när jag ber om råd ger hon det. Jag jobbar på det sätt som fungerar för mig, hon är min coach och arbetsgivare men ger mig full frihet. Hon introducerar mig till nya områden och människor och ger av sin erfarenhet från ett långt arbetsliv.

Vårt samarbete är en fullträff och matchningen perfekt. För oss fungerar det. Andra behöver lägga upp det på annat sätt, men jag tror det finns många därute som kan hitta varandra, många som är sjukskrivna, känner sig förbrukade, exkluderade, hopplösa för att de inte får en plats, ingen ekonomi, ingen trygghet som inte hade behövt vara det om de fick rätt stöd. Många handläggare som tror klienterna är omotiverade – ingen är omotiverad att få ett bättre liv! Med de får får fel stöd, många arbetsgivare är rädda för att de inte förstår hur bra man kan fungera i rätt miljö, trots svårigheter. Det är personen som lever med sig själv som är expert på sig själv, system och strukturer som ska finnas för människor behöver finnas för de människor, på de villkor och den plats där dessa människor befinner sig, behöver lyssna, vilja hjälpa, vilja lämna över makt och peppa.

Jag har verkligen försökt bli bättre på struktur, planering, uthållighet, disciplin och överblick. Jag lyckas inte. Jag har harvat igenom det som fungerar så bra för andra: en anslagstavla, att hyra en skrivbordsstol på ett kontor, att hitta rutiner, en timstock, listor, scheman, att bestämma sig för, att förebrå sig, att vara ute i god tid, att ha små delmål, att belöna sig efter en ansträngning. Inget biter på mig. Det enda som fungerar är att gå på lust och motivation och ibland panik, och att vara nyfiken, uppriktigt intresserad och känna att det jag talar om är autentiskt, inte kosmetiskt, att jag kan stå för det jag gör. Och allt detta har jag fått chansen till. Ibland stannar jag i sängen och arbetar därifrån. Ibland går jag i baklås. Ofta tror jag saker är körda, att det inte kommer gå, att jag kommer fucka up. Ibland har jag ingen aning om vad jag sysslar med och jag är hafsig, impulsiv, tröttnar snabbt, gör alldeles för mycket på samma gång. Men nu har jag hållit så många föreläsningar att jag slutat vara nervös, jag orkar inte helt enkelt, jag litar på att jag bär med mig den kunskap jag har och att jag kommer tas emot och att jag inte behöver göra som jag tror att andra gör. Det är ofta rätt kaosigt men på något sätt funkar det oftast, om jag blir engagerad blir jag motiverad, då får jag kraft. Det som fungerar är uppmuntran och tillit. Jag mår dåligt fortfarande ibland, men tillfrisknar fortare och förlåter mig själv mer när jag varit oförmögen att jobba, jag har inte sjukskrivit mig för att jag har turen att kunna använda det jag har svårt med till ny kunskap: istället för misslyckande kallar vi det research och min kontakt med vården är inte bara behandling, utan även materialinsamlande till mitt arbete. Det är svårt att reglera energi och balans, glädje och sorg, utmattning och iver, att påbörja och avsluta, att slutföra och göra lagom, social samvaro och ensamhet, självförtroende och rädsla, motivation och förväntningar. Men det har det alltid varit.

Det är inte alltid jag tycker jag förtjänat att ha den här möjligheten, ett sånt här jobb. Men andra har gett mig chansen, och jag försöker förvalta den i väntan på att jag själv kan tro på mig helhjärtat.

Tack till er som vågar, tack till dig Åsa, för de här åren och för fortsättningen, och tack till Susanna, Charlotte, Eva och Anna och alla som anlitat mig. Och till er som tvekar: Våga ändå. Ni kan verkligen förändra någons liv!

 

Här ett axplock av några saker jag sysslar med: 

Monologen Fix you, recension Fix You i Sydsvenskan, en av admins för Facebookgruppen Psykbubblan,  skrivarcoach Samordningsförbundet Trelleborg, blogg om tex Vårdfåfänga  och en serie om insjuknandeexpertjury för Vårdförbundspriset 2016, intervju SvD, psykiatrikommunikatör på Twitter, olika deltagande i Almedalen, olika uppdrag för Nationella självskadeprojektet, samt film om bemötande vid självskadeproblematik, flertalet föreläsningar vid bemötandeutbildningar, ledare på skrivarkurser Folkuniversitetet, intervju p1 morgon om brukarstyrd inläggning, moderator Nationella Anhörigdagen, debattartikel Läkartidningen, moderator GPCC /Centrum för personcentrerad vård, Göteborg, föreläsning tillsammans med Åsa Moberg på Afs konferens om hållbart företagande och rekrytering, föreläsning Tillsammansveckan, publiksamtal med studievägledare om psykisk ohälsa/studenter, Rättviseförmedlingen lista på konferencierer, medlem i personrådet vid Göteborgs centrum för personcentrerad vård (GPCC)  mm. Framgent kommer en antologi om att lyssna och förstå för vårdstudenter som jag skrivit ett kapitel till, samt andra skrivargrejer, föreläsningar och utbildningar.

(Jag har nyss ansökt om ett resestipendium för Pokémon go, har vilda planer på att integrera psykiskt mående, spelande och samtal om strategier, vem vet – om jag får det kanske jag ger mig ut på jakt efter berättelser och bloggar om dem :)))

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

One thought on “Tre år med Åsa

  1. Ping: Tre år med Mikaela | Turtagning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s