Vårdens fotfolk måste få makt över det egna arbetet

Åsa Moberg skriver 

Hur ska det gå med sjukvården i framtiden? Jag ställde frågan till en erfaren sjuksköterska vid ett middagsbord under sommarens ledighet. Hon berättade om de många morgnar när hon stiger upp för att ta bussen 05.55 efter en alldeles för kort natt. Då vet hon att hon ska komma hem klockan 22 på kvällen och få sova lika lite nästa natt.

”När jag står på hållplatsen för att åka hem efter jobbet är det åtta timmar tills jag måste vara på jobbet igen.” Hon var tvungen att upprepa detta flera gånger. De som lyssnade fann ett sådant schema orimligt. Och det är orimligt för alla de tiotusentals anställda i vård och omsorg som har det så. Nu verkar utvecklingen ha kommit till en kritisk gräns: de gamla tröttnar och de nya vägrar. 

Hur ska detta sluta? ”Jag vet verkligen inte”, sa hon. ”På min avdelning är vi tre stycken över 50, det är oss allt hänger på. De unga är mest sjukskrivna. Jag älskar mitt arbete, men jag kommer att gå i pension när jag är 61. Varför ska jag gå där med låg lön och hemska arbetstider när den inhyrda personalen som kan mindre och har bättre schema får mer betalt? Jag kan arbeta extra i stället, bli timanställd på tider som passar mig. Jag kan arbeta i november och vara ledig i maj.”

Men du kommer att få lägre pension hela livet! Jo, det hade hon kollat. Det blir 1 500 mindre i månaden efter skatt. ”Det kan jag leva med, det är det värt att slippa skiftarbete och få disponera sig egen tid.”
Finns det ingenting som arbetsgivaren kan göra för att få henne att stanna efter 61? Under flera vändor av omorganisation och rationalisering har ingen lyssnat på fotfolket. Nu kan det ibland i medierna verka som om sjukvården insett att även den måste införa en hållbar personalpolitik. Märks det i vårdens vardag? 
Nej. Och det är inte lönen som är problemet, förklarade hon. Den är för låg, visst, men det värsta är inte ens arbetstiderna: ”Det jag saknar är att någon chef, någon enda gång, skulle förklara att det är viktigt att just jag finns på min arbetsplats. Hittills har det aldrig hänt. Attityden är att vem som helst kan fylla hålen i schemat. Även cheferna betraktas som utbytbara.”
En gång förklarade mer än hälften av de specialistutbildade att de tänkte sluta om den planerade förändringen genomfördes. ”Det spelar ingen roll”, var ledningens besked. Ett halvdussin vårdplatser försvann på kuppen. 
Om man är optimist inför allt elände, som jag vill vara, tror man att utvecklingen måste leda till en radikal omprövning: fler intraprenader med ekonomiskt självstyrande enheter i vård och omsorg. Alla måste få mer makt över det egna arbetet. Modeller finns i kulturlivet, där låga löner och obekväma arbetstider aldrig varit något hinder för rekryteringen av personal.

Men också i välfärden, som i äldreomsorgen i Tjörns kommun. Där driver personalen äldreboende på intraprenad, med treårig budget och egen makt över ”alla beslut om schemaläggning, inköp, pedagogik och aktiviteter” (DS nr 17, 4 maj). De boende ingår i ledningsgruppen. Det finns inga personalrum, de behövs inte eftersom de anställda är med de äldre hela tiden. Men den idén är nog för enkel för att slå igenom i stor skala.

(Publicerad i Dagens samhälle 10/8)

Annonser

One thought on “Vårdens fotfolk måste få makt över det egna arbetet

  1. Fint att få läsa, Åsa Moberg! Det är dags att allt fotfolk reser sig och säger. ”Se mig!” Sen kommer kanske personalen att stanna kvar och kommer att trivas. (Och jag behöver inte bli rädd för mer ålderdom 🙂 )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s