Tre år med Mikaela

Här kan du läsa om Mikaelas berättelse om anställningen

Åsa Moberg skriver:

För fyra år sedan deltog jag i Fontänhusets ångestparad i Stockholm. Tillsammans med Annika Jankell presenterade jag tre författare på Kungsträdgårdens scen: Mikaela Javinger, Lund, Pebbles Ambrose Karlsson, Stockholm, och Rebecca Anserud, Umeå. De hade psykiatriska diagnoser och en gemensam historia av svåra möten med psykiatrin, många års sjukskrivning, arbetslöshet och nedbrytande kamp mot Försäkringskassan.

Var det ens tillåtet för dem att skriva? Jo vars, skrivandet av en bok kunde kassan tillåta. Men absolut inte försäljning, det var arbete och skulle leda till indragen sjukpenning. Förtidspension presenterades som alternativ för dessa energiska, kreativa personer i 30-40-årsåldern. Evenemanget utspelades symboliskt nog på min egen 65-årsdag, jag skulle alltså bli pensionär. Att sluta arbeta var dock otänkbart, jag ville inget annat än att fortsätta jobba.

Skillnaden är att ingen kan dra in en ålderspension för den som fortsätter skriva och föreläsa. Jag kom att hålla kontakten med Mikaela Javinger eftersom vi båda bodde i Skåne. Som ett alternativ till ”aktivitetsersättning” (sjukpension hade just bytt namn till denna vilseledande beteckning, det rätta namnet skulle väl vara passivitetspengar?) erbjöd arbetsförmedlingen starta-eget-bidrag under sex månader med ersättningsnivå motsvarande a-kassa. Mikaela försökte starta upp sitt lilla företag under den tiden, när perioden var slut föreslog jag att hon i stället skulle lägga sin verksamhet inom ramen för mitt enpersonsföretag AB Långviken. Jag hade tidigare haft en deltidsanställd med psykiatrisk diagnos, och visste en del om vikten av att anpassa arbetet efter mående och växlande prestationsförmåga. Jag åtog mig att sköta pappren, ett oöverskådligt moment för en person med adhd, som är en av Mikaelas diagnoser. Jag kunde skicka fakturorna och betala in skatt och sociala avgifter. Eftersom jag ändå hade hjälp av en bokföringsbyrå skulle administrationen inte bli svår.

En vanlig anställning hade jag aldrig vågat föreslå. Det skulle innebära att mitt företag växte med 100 procent, från en anställd till två. Ett så stort åtagande klarar inget företag som drivs av en ensam nybliven pensionär. Innan vi hunnit inleda vårt samarbete ringde Mikaela och berättade att arbetsförmedlingen i Lund sagt att möjligheten fanns att hon kunde bli anställd hos mig, i en trygghetsanställning med lönebidrag, och kort tid därefter var hon anställd. Den första augusti för tre år sen skrev vi på kontraktet.

Hon hade hamnat i den osedvanligt lyckliga positionen att samhällets alla stödsystem slöt sig kring henne och att alla dess bästa föresatser representerades av fantastiska tjänstemän: öppenvårdsläkaren och samtalsterapeuten från landstinget, boendestödjaren från kommunen och statens handläggare på försäkringskassan och arbetsförmedlingen i Lund. Alla samverkade till en lösning som varken Mikaela eller jag hade kunnat drömma om.

När skatt och sociala avgifter är inbetalda är det mesta av trygghetsbidraget på 18393 kronor per månad återbetalt. Slutnotan för samhället blir omkring 5 000 kronor i månaden, vilket måste vara en lysande affär för alla parter. Sjukdom har förekommit, men inte en enda dags sjukskrivning på tre år.

Skulle allt gå åt pipan gäller tre månaders uppsägningstid för båda parter. Den ekonomiska risken är överblickbar. När den anställda har en lång sjukdomshistoria kan arbetsgivaren dessutom få undantag från sitt sjuklöneansvar.

Mikaela hade redan en stor beställning, att skriva en pjäs för Moomsteatern i Malmö, som garanterade hennes inkomst det första året. Genom att ”Fix you” hösten 2016 går ut på turné i skolor i Region Skåne med föreläsningar av författaren utgör den en fortsatt ekonomisk grund för vårt samarbete. Annars skriver vi och håller föreläsningar, ensamma eller tillsammans.

Endast ett par gånger har vi föreläst om vårt ovanliga samarbete. Annars talar vi för det mesta på varsitt håll om det vi kan bäst: Mikaela håller skrivarkurser eller föreläser om hur det är att vara patient i psykiatrin, ofta för personal i psykiatrin eller myndigheter, som förvaltningsdomstolen. Jag skriver artiklar och talar om mitt författarskap eller om något ämne som jag tagit upp i bokform.

Personkemin är maximalt lyckad, vi har roligt också i perioder av ångest och stress. För mig som ensamföretagare är detta det bästa som kunde hända. Jag har fått en kollega, en arbetskamrat, som jag kan diskutera problem med och utarbeta projekt tillsammans med. För samhället måste det vara samma vinn-vinn-situation: en nybliven pensionär och en blivande sjukpensionär som kan arbeta och betala skatt. Kan det bli bättre?

Jag tror inte landets småföretagare är medvetna om att de med denna stödform eller andra typer av lönebidrag kan göra en insats för någon de känner som står långt från arbetsmarknaden. Har de samma tur som jag blir den anställda också en stor tillgång i företaget.

 

 

 

 

Annonser

One thought on “Tre år med Mikaela

  1. Ping: Tre år med Åsa | Turtagning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s