Om man avstår från allt man är rädd för kan man inte gå hemifrån

Åsa Moberg skriver

Jag har turen att ha ett yrke där jag får fortsätta arbeta. På långsemester i södra Spanien blev det ändå tydligt att jag också är pensionär, som de andra. När vi lärde känna varandra under utflykter till berömda sevärdheter greps jag av ömhet inför den svenska välfärd som trots sina brister tar så väl hand om oss.

Ganska få kunde röra sig obehindrat. Artros, gamla och nya olyckor, MS, stroke; mer eller mindre justerade var de flesta. Men vi hade alla fått hjälp. Det kan ibland vara långa väntetider och för små resurser, men vi får sjukvård! Vi får sjukgymnastik, många får till slut till och med äldreboende, utan att vi själva eller våra närmaste behöver betala en förmögenhet.

Maxtaxa i äldreomsorgen har länge varit en svensk självklarhet. Inte många länder har ett sådant system. Arbetarskydd och säkerhetsbestämmelser har vi också, som räddar liv utan att saken uppmärksammas.

En medresenär berättade att han en gång halkat av en byggnadsställning 40 meter upp i luften och fallit fritt. Livlinan var 19 meter lång. Där blev han hängande. Firade kamraterna upp honom? Nej, ingen annan var där. Han firade upp sig själv. Med flera brutna revben, men smärtan kom först efteråt.

Jag tänkte ofta på den dramatiken när vi under händelselösa dagar utan utflykt gick längs den spanska solkustens strandpromenader. Där dominerade vi äldre utlänningar. Pensionärer som promenerade långsamt betraktade pensionärer som satt och vilade på bänkar. De som satt betraktade i sin tur de promenerande, allt medan vågorna rullade in och flockar av gröna papegojor väsnades i palmerna.

För femtio år sedan läste jag spanska i gymnasiet. De grundläggande böjningsformerna av ”vara” och ”ha” sitter kvar, inte mycket mer. Tänkte att jag skulle lära mig spanska genom att lyssna på pratprogram i radio. Samtalen handlade mest om spansk inrikespolitik och fotboll. Då räcker det inte att kunna några verbformer.

Till sist kunde jag ändå uppfatta att många radiosamtal handlade om samma saker som hemma. Flyktingkrisen. Kriget i Syrien. Kinas ekonomi. Det kommande presidentvalet i USA. Kvinnomisshandel. Krisen i pensionssystemet.

I ett program som hette Economia para todos, Ekonomi för alla, förkunnade en man som måste ha talat för kyrkan att det aldrig kan finnas för många mänskliga varelser, man får inte glömma att människor är ett lands största naturtillgång. Det är en vacker tanke. Men när samhället inte har något arbete att erbjuda? Ungdomsarbetslösheten i Andalusien, där vi befann oss, är över 50 procent.

Jag försökte känna mig nyttig genom att tänka att vi pensionärer som långtidsturister bidrar till sysselsättningen. En del borde få tapperhetsmedalj när de trotsar rörelsehinder och svindel. En av oss blev svimningsblek i linbanan upp till Gibraltarklippan. Borde hon ha avstått? ”Om man skulle avstå från allt man är rädd för kunde man inte gå hemifrån”, sa hon klokt. Hemmet är för övrigt en riktigt farlig plats för äldre, varje år inträffar omkring 1 500 fallolyckor med dödlig utgång i Sverige.

Publicerad i Kullaliv mars 2016

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s