Åsas ord, del 6: svenskvägrare

Åsas Moberg skriver
Svenskvägrare

”Gemensamt för alla svenskvägrare jag kommit i kontakt med är den ljusa hudpigmenteringen”, konstaterar Hanne Kjöller på DN:s ledarsida 7/1 -16. Svenskvägrare är ett så udda ord att datorn närmast vägrar hantera det. Jag får kolla varje gång jag försöker skriva det och ändra tillbaka: svensklärare, rättar datorn till. Kjöller resonerar kring de utlänningar i Sverige som envist vägrar tala eller ens förstå svenska. Hon har mött en på ”lunchkrogen på fjällorten” som vägrar förstå beställningen ”Två gulasch och en spagetti carbonara”. Svaret blev: ”Sorry, I only speak English”. Orden två och ett kan annars de flesta lära sig på vilket språk som helst.

Svenskvägrare är ett bra ord. En sådan beter sig som de flesta svenskar som bor i Spanien: vägrar tala landets språk.

Som barn bodde jag granne med en sådan i ett radhus på Hersby åker på Lidingö. Han hette Gaston Philipson och var fransklärare i radion. Hans fru var svenska och hans barn var svenska (fast som katoliker fick de sitta ute i korridoren och läsa på egen hand när vi hade kristendomslektion). Monseiur Philipson talade endast franska. Hälsade vi Goddag svarade han Bonjour. Lite exotiskt och fint kändes det. Det föranledde inga kommentarer, vad jag kan minnas. De få som kunde franska fick öva den, övriga kände han uppenbarligen inget behov av att kommunicera med.

Många år senare mötte jag faktiskt en svenskvägrare med mörk hy, en ofattbart lärd man som efter mordet på Fadime skickade mig en text om hedersmordens historia med referenser till franska, brittiska, svenska och fornnordiska lagtexter. När jag var hembjuden på fest till den mannen råkade jag möta en journalistkollega med nästan lika omfattande språkkunskaper och bildning som han, och henne fick jag också ta med mig som gäst.

Hennes reaktion över att en människa som förstod svenska vägrade tala språket blev först häpnad, därefter ren ilska. Hon behärskade många språk, men deklarerade: ”Jag tänker inte tala något utländskt språk med en utlänning som kan svenska, här i Sverige! Han behöver höra svenska.” Inte hennes, måste han ha tänkt. Det var en märklig upplevelse att lyssna till den iskalla tystnad som följde. Honom har jag träffat igen, men inte henne.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s