Going mad. Del 4

Mikaela skriver
Del 1 finns här
Del 2 finns här
Del 3 finns här

Var det den fjärde dagen?
Någon knackade på dörren, gläntade på den och klev in i rummet. Hon kom fram till sängen och sa hej. Något hände i mig. Hennes hej var inte slentrianmässigt och hennes kropp var inte beredd att vända om efter utfört ärende. Hon tog på något sätt in mig och väntade på ett svar. Jag sa hej. Och började storgråta.

Bland alla bilder som växlade i mig och svallade och mitt svävande och halkande i verkligheten, kom nu bilden av en fors, en vårbäck som rusade fram befriad från is. En fors, en fors ropade det i mig, jag hörde ljudet av den, kände hur vattnet skvätte.

Sen en ny, ljudet av en dragkedja som öppnades bit för bit. Ett blixtlås. Jag kände hur huden på bröstet öppnade sig, det sa ratsch, någon drog i kedjan och allt ramlade ut men det var inte farligt, bara skönt.
Jag sa att det var första gången någon sökt ögonkontakt med mig, jag sa att jag inte var en människa, att jag var en varelse eller inte ens visste om jag fanns. Hon sjönk ner på huk med ryggen mot väggen, visade att hon inte var på väg ut utan gjorde sig redo för att lyssna. Jag grät. ”Men jag ser en människa”, sa hon. Jag nickade. ”Hej, människa”, sa hon och jag sa hej. Så nickade hon mot mig, jag nickade tillbaka och så gjorde vi en evighet. Det fanns inget att säga. Det var bara detta. Nickande, och seende, och nya nickanden.
Hon frågade om jag ville ha fotmassage och jag ryggade undan, nej absolut inte! Det var alldeles uteslutet. Jag fanns ju inte. Min kropp var ingenting, jag kunde inte röra mig, inte bli berörd. Hon tog en filt ur skåpet och la över mina fötter, la den tillrätta med mjuka händer medan jag grät och om och om igen sa ”tack, tack!”.
Jag sa att jag var så rädd, att jag inte ville bli sedd av någon och inte ville gå ut i korridoren. Det var som jag vaknade,  kom inomhus från snö och förfrysning. Jag hade varit i skräck och chock i så många veckor och att plötsligt mötas av vänlighet och övertygelsen om att här var en människa som inte ville mig illa, hon var bekant på något sätt, att slippa vara på sin vakt och för första gången andas trygghet – det var överväldigande.

”Vi ses sen”, sa hon, ”när det är fika. Jag följer med dig i korridoren”.
Och sen gick hon och jag såg henne aldrig mer.

Jag vet inte vad hon hette.
Jag önskar jag kunnat säga tack på något sätt. Att hon, för alltid förknippad med en bäck i mig, en fors och ett blixtlås och en sekunds andningspaus i mardrömmen, hon som kom från resursteamet, med kort hår och mörka ögon, att hon fick reda på att hon gjorde något mycket mycket viktigt som illustrerande just vad det handlar om: att se en människa. Att se sig själv som människa och den i mötet som en, inte ett problem, en belastning, något obekvämt. En människa bara, som har en väldigt svår stund. Som är rädd och utsatt och som man behöver röra sig långsamt och tala vänligt till för att inte ytterligare skrämma den eller få den att bli en ickemänniska.

Jag tror inte det tog så mycket längre tid än vanligt. Det var nog bara några minuter men hon visade att hon var redo och vaken inför vem hon skulle möta och vad just den personen (jag) behövde i den stunden, och hon mötte mig i det, och sen gick hon vidare på sin runda.

Mötet handlade inte om henne i rollen som vårdare och mig i rollen som patient. Hon adresserade mig som en människa och erbjöd kroppskontakt men tvingade sig inte på mig. Då funderade hon över vad som kunde innebära samma trygghet när nu inte beröring fungerade och jag inte klarade ögonkontakt så länge, och då hämtade hon en filt och vek in kanterna så att hon rörde mig men utan att det blev hotfullt, bara en vänlig smekning. Som en påminnelse om livet och om att jag förtjänade omsorg. Denna filt, gul, som för alltid ska vara en skrämmande påminnelse från annat hemskt, och en påminnelse om hennes omsorg. Jag önskar jag visste vad hon hette och fick lov att berätta hur glad jag var att just hon jobbade just då. Att hon behövs, är annorlunda, är en sån som läker och ger kraft.

Annonser

3 thoughts on “Going mad. Del 4

  1. Ping: Going mad. Del 1 (4) | Turtagning

  2. Ping: Going mad. Del 2 (4) | Turtagning

  3. Ping: Going mad. Del 3 (4) | Turtagning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s