Att våga skriva det som smärtar mest

Mikaela skriver

Jag kan inte vänta mycket längre, tillåts bara glömma att det måstemåste in NU! några minuter i taget.
Ett enda litet kapitel och jag har helt klart för mig vad jag ska skriva och hur men det är smärtsamt att ta mig an det. Det skulle gå snabbt att bli klar om jag bara orkade.
Läser gammal text jag inte klarat se på länge för att få upp färska minnen men blicken flackar av obehag. Texten säger bara en tiondel om hur det var och jag slutade skriva halvvägs för jag stod inte ut.
Man begriper faktiskt inte hur det är möjligt att jag kunde bli så skadad av vården, igen, så nyligen, och att jag vet med sådan övertygelse att jag inte kan söka mig dit igen om det skulle behövas. Inga alternativ, jag kan helt enkelt aldrig mer bli så sjuk att jag behöver vård. Och inget har förändrats. Jag lever med samma känslor, samma tankar, samma kamp nu som då. Medicin kommer jag aldrig mer våga sluta med. Terapin jag nyss upptäckt, så lovande, har jag bara råd med fem sessioner till.

Det är svårt att skriva så man når fram när man mest vill gråta. Eller förklara ömsint när man vill banka klubban i bordet och skrika att det fan räcker. Att jag nästan dog. Att försöka förklara utan att göra narr av sin sköra kärna, allt är begripligt, hur det såg ut i min värld är sant och sant för flera. Utan att vråla att de inte hade rätt att trasa sönder mer, samtidigt förstå hur allt blev så där.
Jag förstår det, ingens fel, allas fel, det är helt oacceptabelt ändå. Och jag vet att jag inte är säker. Det finns ingenstans att gå. Och det kommer hända igen/ vad gör jag då? Vart går jag?

Ibland vill jag bara vända mig om och säga ”låt skeppet sjunka”. Varenda bräda är rutten, lappad med silvertejp vars klister släppt. Låt det kollapsa, försvinna.
Ibland tänker jag att kanske finns några som har ork kvar, som vill framåt och försöka. och då behövs vittnesmål och beskrivningar inifrån. Försök att förklara vad som hade varit bättre, hur man kunnat göra.

Kapitlet ska ingå i en lärobok, jag försöker ha öppet sinne. Framtidens personal kanske kan tänka nytt, känner annorlunda, vågar arbeta på annat sätt? Några av dem? Skeppet är en gummibåt – kanske kan pumpas in mer luft jämte den som läcker?

Tillägg:
Finns förstås många olika erfarenheter. Kan vara livräddande. Har i vissa fall varit det för mig med och jag skulle aldrig avråda ngn annan att söka.
Jag har också fått mycket bra hjälp.
Öppenvården har till vissa delar varit fantastisk. Men det är några saker i slutenvården som gjort mig illa.

”Måste du använda så dramatiska ord- så onyanserat? Ja, ibland måste jag det.
I rollen som föreläsare eller stödperson håller jag tillbaks den här känslan och ägnar mig åt nyanser, förståelse och att lyssna. Men det finns arenor som är bara mina, inte för andras skull. Där måste ibland mina ord från själen få plats utan hänsyn till lagom, till korrekthet-

Länk till den refererande texten

https://turtagning.wordpress.com/2015/05/07/going-mad-del-1/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s