Ett av landstingens grundproblem: självständigt tänkande uppmuntras inte

Åsa Moberg skriver

Det finns behandlare med enastående medkänsla och inlevelseförmåga, men de är sällsynta. Att möta andra som genomlevt samma grymheter och samma förluster kan vara läkande, och det finns många. Det borde exempelvis finnas möjlighet att formalisera en sorts flykting-till-flykting-hjälp, enligt Anonyma Alkoholisters mönster.

Allt ställs på ända i kriser. Regler som gällde kan upphöra. Öppna gränser kan stängas över en natt. De stora ansträngningar som krävs för att ta hand om alla som lyckas ta sig till Sverige kommer att leda till dramatiska förändringar i välfärdssystemen.

Ibland kan kriser leda till omvälvningar som tiden ändå gjort nödvändiga. Regelverk kommer att ses över. Många flyktingar mår psykiskt dåligt och de kommer att märkas i den redan överansträngda psykiatrin. En av de tydligaste bristerna i dagens system är att sekretessregler och integritetsskydd lägger allt fokus på individen.

I praktiken existerar det knappast avskilda individer, bara sociala sammanhang. Går det att behandla patienter i grupp? I familjesammanhang? Tillsammans med andra med liknande lidanden? Alla vet att det går, men få verksamheter har sådan inriktning. Ändå kan det vara avgörande att en patient får träffa någon som i grunden kan förstå vad just den människan gått igenom.

Det finns behandlare med enastående medkänsla och inlevelseförmåga, men de är sällsynta. Att möta andra som genomlevt samma grymheter och samma förluster kan vara läkande, och det finns många.

En sorts flykting-till-flykting-hjälp har skymtat i nyhetsrapporteringen, där många som kommit till Sverige i tidigare flyktvågor berättar om hur de hjälper nyanlända. Det borde finnas möjligheter att informellt formalisera sådant, till exempel enligt Anonyma Alkoholisters framgångsrika mönster. Fungerande verksamheter kan växa fram ur människornas behov.

Jag mötte en ung psykiater med spännande idéer om gruppbehandling. Varför ber du inte att få starta en ”intraprenad” inom landstingets ram, frågade jag, en enhet där du får arbeta som du själv vill? Då skulle varje läkare räcka till många fler patienter.

Det kan väl ingen säga nej till, om det ökar tillgången till vård? Hen såg på mig som om jag var en riktigt blåögd idealist och svarade: ”Här är det ingen som får göra som den vill. Vi har mycket ansvar men ingen makt.”

Självständigt tänkande uppmuntras inte. Det måste vara ett av landstingens grundproblem och en av förklaringarna till oförmågan att locka och behålla personal.

De stora hierarkiska organisationernas dragningskraft blir allt mindre. Där kan nya idéer avfärdas av många skäl. Ett av de vanligaste i vården är att den eller den behandlingen saknar evidens, alltså vetenskapligt klarlagd verkan. Sådant fastställs i stora randomiserade studier som är mycket dyra att göra.

Det som ska studeras måste renodlas till den grad att verklighetskontakten går förlorad. Psykiatrin är ett av de många områden där det är dåligt med evidens, eftersom det är svårt att isolera exakt vad i en insats som är verksamt.

På andra välfärdsområden som nu utsätts för väldiga påfrestningar saknas helt vetenskapliga belägg för vad som fungerar. Det gäller till exempel skolan och socialtjänsten. Flyktingkrisen kan bidra till att flytta fokus från dyrbara krav på evidens till praktiskt tillämpbara utvärderingsmetoder.

Publicerad i Dagens samhälle 1/12

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s