Från filmfestivalen Driving us crazy

Åsa Moberg skriver

Jag har varit i Göteborg på psykfilmfestivalen ”Driving us crazy”. Inspirationen kommer från en filmfestival som ordnas i USA i fjol av organisationen Mad in America, grundad av Robert Whitaker, författare till boken Anatomy of an epedemic, på svenska ”Pillerparadoxen: varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre? (Karneval, Översättning Mikael Fant). Whitaker fanns på plats och presenterade evenemanget. Webbplatsen madinamerica.com är värd ett besök.

I ett samtal som jag ledde deltog fyra kvinnor som lyckats bryta sig loss efter många år i psykiatrins diagnos- och medicingrepp: Laura Delano från Mad in America, USA, Mette Ellingsdalen från Norge, Fia Backström från Sverige, konstnär bosatt i New York, och Olga Runciman från Danmark. Olga är rösthörare. Hon hade diagnosen paranoid schizofreni och arbetar nu som psykolog med den sortens patienter. Alla betonade att det är mycket svårt att sluta med mediciner, det kräver kvalificerad hjälp, men det går.
Fia Backström pekade på Laborde-kliniken utanför Paris som sitt ideal för hur psykiskt sjuka bör bemötas, med ett miljöterapeutiskt synsätt. Laura Delano påpekade att hennes vita hudfärg och klassprivilegium var en förutsättning för hennes frigörelse, det krävs tyvärr resurser. Mette Ellingsdalen är människorättsaktivit. När hon föreläser för psykiatripersonal undrar de ofta vad som hjälpte henne. Då ger hon det sorgligt uppriktiga svaret: Ingenting som ni gjorde.

Det var upplyftande att få möta dessa starka och humoristiska människor – och säkert ingen tillfällighet att de var kvinnor med ett gemensamt personlighetsdrag: stora svårigheter att tåla auktoriteter. Sådan är även jag. Ibland, till exempel när jag läste ”Slutstation rättspyk” av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson, har jag misstänkt att unga kvinnor kan fastna i psykiatrin just på grund av detta: den kräver blind lydnad. När unga kvinnors intelligens möter äldre läkares dumhet uppstår en stridszon som kan kosta patienten livet.

Jag hann se flera fina filmer och vill särskilt nämna två: den danska ”Mettes röst” av Katrine Borre och den svenska ”Patienten i övrigt pigg och frisk” av Annica Engström.
Filmen om Mette (en annan Mette) följer en patient under fyra år, bort från ett tillstånd som rund zombifierad patient i psykiatrin med många mediciner och 150 elchocker, till ett ”vanligt” liv. Det tycks som om det är slumpen som leder till hennes frihet i form av filmaren och en arbetsträningsplats som fungerar trots att den läggs ner. I filmens sista scen är Mette en glad smal kvinna som flyttat ut i en vanlig villa. När hon efter filmvisningen dök upp på scenen personligen fälldes glädjetårar i publiken.

I Annica Engströms film berättar Gunnel Bergstrand om hur hela hennes liv har präglats av den tvångsinläggning på Restads sjukhus som hon upplevde som tjugoårig 1956. Filmaren följer Gunnel genom det gamla mentalsjukhuset Restad utanför Vänersborg, där alla patienter vid inläggning kläddes av nakna och spändes fast i bälte. Det finns alltså en lång tradition bakom den rutinmässiga bältesläggning som Anna Odell dokumenterat i Okänd kvinna – nu aktuell på Kulturhuset i Stockholm.
För 50 år sedan måste alla sova fastspända (!) i stora sovsalar där det var tänt hela nätterna. Gunnel lyckades bråka sig till ett isoleringsrum för de allra svåraste fallen – bara för att få sova i tystnad och mörker. ”Från den här avdelningen är det ingen som har kommit ut”, sa en sköterska uppmuntrande.

Bland det mest gripande var bilderna från sjukhusets kyrkogård: långa rader med enkla kors utan namn. Bara M för man och K kvinna, och så ett nummer. Jag trodde att en så intressant och viktig dokumentär hade visats i tv, men det har den inte. Den väntar på att spridas. Varför inte visning på Kulturhuset i Stockholm nu, till att börja med?

Intressant var också en tio år gammal dokumentär om den legendariska psykoterapeuten Barbro Sandin, som framträdde personligen tillsammans med filmaren Lars Leiring. Barbro Sandin har varit handledare till psykoterapeuten Carina Håkansson som 1987 startade Familjevårdsstiftelsen i Göteborg, arrangör av festivalen. Tillsammans med sin kollega Hanna Lundblad skötte hon det imponerande breda programmet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s