Gästbloggare: Friheten

Gästbloggare Nicole Hjortevall skriver:

Friheten
En trasig flickas dröm

Det har gått fort. Bara svängde, ifrån ingenstans. Jag sitter på ett Espresso House bakom Triangeln. Jag sitter själv, det jag drömt så länge att jag velat kunna. Och nu sitter jag här. Känner friheten medan hjärtat hoppar. Fingrarna skakar när jag skriver. Darrar liksom. På höger sida har jag en smörig chokladboll. Massor av smör, men så ska det ju vara. Annars blir det ju ingen. Jag glupskar i mig den. Frapino med choklad också. Grädde på toppen.
Tänk, tänk Nicole. Vakna upp. Se dig omkring. Kika på folket som också är fria. De är som jag nu.
Det pratas mycket. Jag sitter på en obekväm stol vid ett långt bord. En bit bort sitter en man som snart tappar allt sitt hår. Han läser koncentrerat tidningen. Har en mugg framför sig, jag antar att det är kaffe. Det brukar det drickas mest här. Det är tre andra som också har datorer. Jag undrar vad de skriver. Jobb? En blankett till Försäkringskassan? Det är ju så, fler och fler sjukskrivna. Kanske de också skriver, en tenta? Plugg plugg plugg. Jag borde vara lycklig som inte har någon skola, som inte behöver öva inför alla möjliga prov, sociologi, natur vetenskap, samhälle ekonomi, ja, allt som kan tänkas.
Jag borde vara glad för att jag inte har jobb. En ekonomi att sköta, större summor än vad jag får. De har barn, de mest fantastiska i livet som det sägs om i alla fall.
Men de är ändå inte lyckliga. Det är kanske därför, för att de tar ett stressigt jobb, orimlig lön och bråk hemma. De är inte heller lyckliga. Men va fan. Varför ska man klaga? Varför måste man ifrågasätta allt? Varför varför?

Jag var ute fyra gånger igår. Kan inte fatta att jag fått egen utegång. På morgonen gick jag runt Pildammarna och kände den kalla luften som gjorde mig pigg efter frukost. Blir så trött på morgonen annars. Japp, precis som alla andra. Det är väl inte konstigare än så.
Andra gången cyklade jag till biblioteket och lämnade en bok jag lånat. ”Elsas mode”. Jag var inte ens klar, var på mindre än hälften. Men kunde inte fokusera mer.
Egentligen sa läkaren bara att jag hade 40 minuter. Men.. Hon glömde skriva in det i pärmen, utgångs pärmen. Där står det nu fri utgång. Vilket är så jävla bra. Jag känner friheten komma närmare och närmare.

Det blåser en del, igår var det många regn skurar. Nu blir ljudnivån högre här inne på kaféet. Jag får höja musiken för att kunna fokusera. Chokladbollen är uppäten, Frapinon med smak av choklad slank ner för länge sedan. Ändå har jag bara suttit här i 20 minuter. Men det går ju snabbt. Skyller på det.
Andra gången igår efter biblioteket åkte jag till morsan för att överraska henne. Min lillebror T var också där. De blev förvånade, men otroligt glada. C hunden, som nu kallas Ploppen hoppade på mig. Så glad har jag inte sett honom på länge. Mitt hjärta blev varmt av kärlek. Fy fan vad jag har saknat honom. Min bästa vän. Jag stannade hos mamma en halvtimme, sedan cyklade jag tillbaka.
Tog min 14:00 medicin Concerta och gick ut för att handla en tidig julklapp till mormor. En klänning, 1300 kr, passa på innan den tar slut. Jag hann. Storleken fanns kvar, klänningen var där och pengarna hade jag fått in. Perfekt. Jag köpte en kappa på vägen tillbaka. Svart, lång, mjuk och fin. Nöjd, glad, pigg och uppfylld av glädje, av frihet, av livet.
Den fjärde gången gick jag ut med min kompis E. Det gick helt okej. Vi var här också, på samma fik, Espresso House. Det var också här jag råkade spilla en stor kopp varm choklad över mormors högra byxben. Hon fick grädden över sig först, vilken tur, så hon inte brände sig. Mina marshmallows flög funt och studsade på golvet.

Mannen som var en bit bort har gått. Han tog inte tidningen med sig, den ligger framför mig. Står bara massor av elände. Varför ska jag då läsa den? Är det meningen att man ska må änne sämre på grund av saker som sker i den yttre världen? Andra sidan jorden. På kanten. Men det är klart. Det gör man ju. Går inte att bortse ifrån det. Jag är så uppfylld av positiv energi, svävar på rosa moln, är i min egen värld. Min bubbla.

Jag har börjat glömma saker mer och mer. Berättar samma historia för exakt samma människor. Jag minns faktiskt inte vem jag har sagt vad till. Berättar saker för samma person som gett mig informationen. Så knasigt. Som det kan bli. Jag bläddrade igenom mina anteckningar ifrån mobilen.
”Jag längtar tills jag klarar av att gå ut själv och klarar av det.”

Jag lyckades.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s