Strategier: 1. Att klara av socialt läskiga jobbrelaterade situationer

Mikaela skriver

Jag vill skriva lite regelbundet och strukturerat här och bad om tips på ämnen på Twitter. Ett av förslagen som kom var att skriva om vardagsstrategier, så jag ska försöka skriva några inlägg på det temat. Enkla, små strategier, eller stora, avgörande.

I förrgår deltog jag i en paneldebatt. Hela dagen gick jag och vevade upp mig inför den (och veckorna innan, men det är svårare att skjuta upp oroandet över saker som ligger längre fram). Jag blev mer och mer irriterad och okoncentrerad ju längre dagen led.
Jag vill inte göra detta, jag kan inte, jag vet för lite, jag kommer göra bort mig, jag kommer göra bort den förening jag representerar här. Jag fick ont i magen, ont i huvudet, spände käkarna, svettades, pms-ade mig, beklagade mig inför alla jag kunde komma på, ägnade mig åt allt annat än det jag borde ha gjort, försökte nå anordnaren för att få reda på detaljer. Läste på. Gick och muttrade. Funderade på att skita i det. Kände mig inträngd i ett hörn som sagt ja. Kalkylerade hur stor skadan skulle bli om jag helt enkelt sa att jag inte tänkte göra det. (Skylla på magsjuka, ont i huvudet, jag har fått plötsliga och oförutsedda förhinder?). Nej, jag skulle må så otroligt dålig om jag sa nej nu några timmar innan.

Skickade en rätt lång radda mess till personen som bett mig göra det, skällde ut honom, tog ut min rädsla på honom, var nog orättvis men ändå rätt adekvat, avslutade sen med att jag ville ha skjuts hem och en chokladkaka som kompensation för att han inte varit tydlig, inte gett mig den informationen eller stödet som jag bett om, tyckte jag, och att jag nästa gång ville ha mer klarhet i vad man förväntade sig av mig.

Väl där, det var min tur att tala som nummer fyra.
Talare nummer ett kunde jag lyssna på. När nummer två började flackande mitt fokus, jag fick tilltagande hjärtklappning. Vid nummer tre uppstod ett högljutt brus i huvudet. När halva det anförandet var avklarat fick jag en häftig impuls att bara resa mig och gå. Jag väntade på att talaren skulle ta en paus i sitt anförande. Vi i panelen satt på rad längst fram. Alla skulle se att jag gick, titta efter mig. Och undra.
När det blev min tur fick jag en blackout. Jag visste absolut ingenting om någonting och kunde inte prata. Kanske var det några millisekunder. Det kändes längre.

Innan hade jag tänkt att jag inte kunde göra mer: jag har sagt att jag inte är beredd, att jag önskat veta mer, få mer tydlighet och att jag var rädd inför detta och sa att det får gå som det går, jag ska göra mitt bästa och det är okej om det blir kasst, men nu ville jag verkligen bara fly.
Det blev min tur.
Jag sa:
”jag är så här nära att ta min jacka att gå. Jag är rädd och jag vet inte om jag klarar det här.” Sen var jag tyst en stund och pillade på jackan, väskan. Nästan reste mig upp.
Moderatorn skrattade och sa ”vi är inte farliga”. Publiken log. Jag fäste blicken på de som såg vänliga ut, och undvek att titta på dem som såg kritiska ut. Sen började jag prata. Det gick helt okej. Inte bra, men okej. Svamligt, men acceptabelt. Jag försökte koppla bort mitt ego och sammanhanget och bara säga vad jag tänkte om ämnet, som jag är mycket engagerad i. Försökte sluta se det som en uppvisning och prestation och något som skulle bedömas, utan minnas vad det handlar om och varför vi är där och lyssna på de andra.

Så det är en strategi:
beskriv att du är mänsklig. Säg att du ska göra ditt bästa. Våga visa sårbarhet om du vet att du kan klara av det du har framför dig, om du kan genomföra det fast det är läskigt (men inte helt omöjligt). Låt dem som vet hur det känns att få hjärnsläpp eller är rädda för att få panikångest få trösten i att de inte är ensamma, och att det händer även om man sitter längst fram, står i programmet, har lovat något och kanske måste bryta löftet om än vid dålig tidpunkt.
Finns det någon anförvant kan man vara tydlig: detta hade jag behövt, detta känner jag, på det här sättet kan du hjälpa mig, och så här tänker jag försöka lösa det.
Försök sjunk in i sammanhanget, väck ditt intresse och koppla bort vad andra eventuellt kommer att tänka, bedöma, kritisera, minimera. Vad säger de andra talarna? Åhörarna? Håller jag med? Lär jag mig något nytt om ämnet? Vilka känslor är rummet laddat med? Kan jag lära mig något om moderatorsrollen som kan vara värdefullt?

För några år sen hade jag nog antingen ställt in eller brutit ihop efteråt. Hatat mig själv för det. Känt mig misslyckad, kass, som en svikare, opålitlig. Skämts. Velat straffa mig. Nu: allt gott, var glad efteråt, tog en öl med några kamrater som var där.

(Det finns så klart nivåskillnader. Jag känner rätt stor skillnad på vad som är utmanande, läskigt, omöjligt, görbart eller helt klart inte lämpligt pga obalans eller sårbarhet, man kan inte kräva det omöjliga av sig eller det som riskerar att skada en, men bra när man kan växa lite av lagom läskiga saker).

Annonser

2 thoughts on “Strategier: 1. Att klara av socialt läskiga jobbrelaterade situationer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s