Taikon – vilken film!

Åsa Moberg skriver:

I går var jag i Malmö på förhandsvisning av Lawen Mothadis och Gellert Tamas film ”Taikon” om Katarina, den stora, något så sällsynt som en legend i kampen för mänsklig rättigheter i vårt land. Tårögda blev vi i publiken. Hos mig svämmade det över i scenen när Katarina tillsammans med sin syster Rosa Taikon, sin man Björn Langhammer och sin svåger Bernd Janusch visade hur hon hittade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i biblioteket på Birkagårdens folkhögskola, där de allesammans fick börja vuxenstudera. Hon spelade uppenbarligen sig själv i någon tidig dokumentär. Alla har rätt till bostad, utbildning och arbete! Det fanns inget undantag för zigenare, även om svenska staten uppträdde som om det fanns. Som barn fick Katarina och Rosa inte gå i skolan, de bodde i läger med påtvingade uppbrott var tredje vecka. Hennes bok ”Zigenerska” 1963 väckte debatten och hon förde kampen vidare till nästa generation med böckerna om Katitzi.

Det var stort att se Katarina och Paul Rimmerfors bakom Martin Luther King på Slottsbacken. Han kom hit efter att ha tagit emot fredspriset i Oslo. Filmen väcker många tankar, inte minst kring gränsen mellan en aktivists vilja att rädda alla utsatta och den mänskliga förmågan. Min första sambo Tor-Ivan Odulf var god vän med Katarina, Björn omskolades till fotograf på Fotoskolan som Tor-Ivan drev tillsammans med Christer Strömholm. Det framgår inte i filmen, men jag tror Fotoskolan hade en avgörande betydelse för Katarinas kamp. Deras tidskrift Zigenaren diskuterades och redigerades delvis där.

Katarinas kloka vuxna barn Angelica och Niki medverkar i filmen. De är fulla av värme och respekt, även om föräldrarna inte direkt fanns för sina barn. Ordet utbränd var inte uppfunnet, men utbränd blev Katarina. Hennes barndom var fruktansvärd. En så hemsk barndom kunde jag inte föreställa mig då, fast hon talade om den och skrev om den. När jag ser filmen känns det som en nyhet: nu först fattar jag vad det innebär att växa upp med ständig misshandel, hemma, i skolan, i samhället, vart du än går. Nu tolkar jag det som att hatet, hoten och den ständiga pressen från hjälpsökande och medier bröt ner henne. Hon ordnade bättre villkor för andra, men klarade inte att skapa en lugn zon åt sig själv.

Jag är intervjuad i filmen. ”Är du kvar i den här kampen?” frågade min bänkgranne när vi gick ut. Nej, jag gör den insats jag orkar i kampen för bättre psykiatri och kampen mot kärnkraft. Själv hade hon ”halkat in i den på ett bananskal.” Sånt är livet. Det gjorde jag också, genom Tor-Ivan 1964. På 70-talet halkade jag vidare in i andra strider. Det finns gränser för vad en människa orkar. Vi överlever bara om vi kan definiera gränsen för vår egen förmåga. Men romernas utsatthet är fortfarande total..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s