kastar dig till vargarna igen, vargarna inom dig själv

Mikaela skriver

Jag var så rädd, och är, men verkar ha styrt upp det. Kanske mest skräck inför ”vad händer om?”

När de där ”insikterna” kommer, det är som ett fladder drar förbi, ett luftdrag bara.
Det är som om, allting blir ”som om” och måste få en liknelse, det är som om ett träd med stam och bark och rot plötsligt får små nya rötter, i snabb takt slår det ut ett nytt spår i varje tanke, som i sin tur förgrenar sig i nya, nya tankar och associationer och ”nu fattar jag hur det hänger ihop”, och absoluta sanningar som står i motsats till varandra och ambivalensen inför allt är fruktansvärd, allting kommer nära, skinnet kring själen och hjärnan är lika tunt som rispapper. Flyktingkatastrofen, världens grymhet, människans cynism, alla mina misslyckanden, konflikter, stora och små, stämningar, spända eller obegripliga, hur framtiden ska bli, universum, mjölken som är slut.
Hjärnan i vanliga fall är som en stor ek, men nu- jorden spricker upp omkring de stora rötterna (som är allt som sker och tänks automatiskt, annars), och nya skott tar luft från de nödvändiga och de små jävlarna är som parasiter, meningslösa tankeassociationer, energikrävande, distraherande och skrämmande.
Jag blir spänd och utmattad, ledsen och mycket ensam.

Men ni märker ingenting. Jag vet hur man gör när man ler. Jag vet exakt vilka muskler man vinklar upp för att få till ett glitter i ögonen (men svårt styra ryggraden som tycks få för få kotor och sjunka samman,) säger vanliga saker, kan verka kavat till och med och min röst är som ett skall, jag hör den gäll och tonlös och helt i otakt. Men kan alla ord, talar normalt, vi ni tycker jag överdriver -allt ser väl ut att vara i sin ordning- men vet ju inte hur det känns att märka små tecken i hög för varje dag, tro att man kanske närmar sig den stund när man helt kommer drunkna i floden av tankar. Ännu bara aningen av, men vet hur det kan sluta. Bara jag som vet exakt vilka tecken som är likadana.

Stränga order: inga nyheter. Inga beslut som väcker obehag. In med Zyprexa. (Det hjälper mig, varje gång, snabbt.) Absolut inget slutande med mina andra mediciner just nu, inspirerad av Frances eller Whittaker. Inget som drar igång: text, musik, film, meditation, inga starka sinnesupplevelser, inga beslut, gå inte in i det, inte i något.
Aktivera dig. Träffa människor. Delta i vardagen. Gör bara trygga saker. Lova inget. Täta återbesök.
Sov mycket. Ät. Bädda sängen. Tänk inte på något annat, bara nuet. Var inte rädd. Det gick bra. Det var kanske bara en påminnelse? Ta dig i akt, passa dig.
Bli inte för glad, var inte för aktiv, kvittra inte för mycket, var inte för odämpad för då kommer vi och tar skg, kastar dig till vargarna igen, vargarna inom dig själv. Vi har inte glömt dig, håller ett öga på dig. Vakar. Bevakar.
Men nu.
Bättre. Bra? Helt bra?
Inte så rädd. Bara mycket uppmärksam och beslutsam. Dont go there!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s