Föreningslivet hotas av sotdöden

Åsa Moberg skriver:

Föreningslivet hotas av sotdöden. Allt färre vill engagera sig. De som är vana vid Facebook står nog inte ut med föreningsmötenas seghet, där alla förslag vattnas ur i åtta vändor innan de klubbas enligt regler som påminner om kyrkliga ritualer. Hela idén är att den enskilda individens insats ska göras osynlig.

Under 70-talet var jag medlem i 25 föreningar. Fem hörde till socialdemokratiska partiet, som jag lämnade efter folkomröstningen om kärnkraften 1980. Nu är jag med i två: Värmland mot kärnkraft och Balans, en sammanslutning för patienter, anhöriga och närstående med erfarenhet av depression eller bipolär sjukdom.

Brukarorganisationer i Sverige har i dag 500 000 medlemmar, med Reumatikerförbundets 50 000 som den största gruppen. Det framgår i rapporten Sjukt engagerad – en kartläggning av patient- och funktionshinderrörelsen (2015:4), rekommenderad läsning för alla som intresserar sig för demokratins eller vårdens problem.

De omsätter 650 miljoner kronor och finansieras till tre fjärdedelar av staten, en omständighet som inte alls blivit föremål för debatt. Det uppfattas inte som ett problem, medan varje liten peng från läkemedelsindustrin anses medföra risk för korruption. Deras bidrag var förra året 10 miljoner, drygt två procent.

Vårdgivare och myndigheter är angelägna om samarbete med dessa organisationer, men hur representativa är de? En av de viktigaste frågorna som ringas in i rapporten är skillnaden mellan deras tre roller: företrädande, stödjande och utförande, alltså som vårdgivare.

I Sverige poängteras den företrädande rollen, medan medlemmarna ofta drömmer om handfast rådgivning, gemenskap och stöd. En stor folkrörelse som inte ingår i denna granskning är AA, Anonyma Alkoholister med systerorganisationer, som finns i hela västvärlden. I deras stadgar står det att ingen får tala i organisationens namn. Pengar från myndigheter eller företag accepteras inte. Finansieringen sker genom frivilliga medlemsbidrag. Organisationsformen gör rörelsen osynlig, men den utför mest praktiskt arbete av alla brukarrörelser.

AA är alltså motsatsen till den svenska modellen: ingen företrädare, bara stöd och ”utförar”-verksamhet. Det skulle vara intressant om Myndigheten för vårdanalys kunde hitta ett sätt att undersöka vad den verksamheten betyder för alla som får del av hjälpen. Jag har mött barn till alkoholister som säger att de inte skulle klarat sig utan AA. I Stockholm finns dagliga lunchmöten, bara en sådan sak. Ur demokratisynpunkt är rörelsen extra intressant, eftersom mötesformen innebär att alla deltar på samma villkor.

Det strider mot alla regler att en sådan rörelse kan utföra något vettigt arbete. Ändå sker det, i många olika länder. Kan det vara så att de traditionella organisationerna delvis motverkar sina egna syften genom att professionalisera rollen som ”företrädare”? I Sverige har de 65 organisationer som får statsbidrag i genomsnitt tre anställda. Varför skulle dessa skilja sig från resten av alla fast anställda, som medvetet eller omedvetet slår vakt om sin egen anställning?

(Publicerad i Dagens samhälle)

Annonser

2 thoughts on “Föreningslivet hotas av sotdöden

  1. Jag kom in i AA för ca 14 år sedan när krisen var total, gick varje dag på möten tills jag började känna lugn. Idag behöver jag inga möten längre, mår bra och har ej tagit återfall på 11 år! Utan AA hade jag nog inte suttit vid det här tangentbordet idag. Läste om dig i Svd idag och kände så starkt att det är så bra när man får läsa egna upplevelser,tankar, händelser osv Du hjälper många människor genom att finnas och berätta.Tack från Bo Högrelius Farsta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s