Ovilja att släppa ifrån sig makt hotar patienterna

Åsa Moberg skriver

Patientsäkerhet är eftersatt område. Alliansregeringen försökte med en uppryckning: en ny patientsäkerhetslag infördes och en ny tillsynsmyndighet bildades, IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Hur gick det?

Inte så bra, för att sammanfatta Riksrevisionens granskning. Kritiken är förödande i rapporten ”Har staten gett tillräckliga förutsättningar för en hög patientsäkerhet?” (RiR 2015:12). Det är intressant att en myndighet sköter det undersökande grävarbete som av tradition varit pressens uppgift.

Den nya lagen och den nya myndigheten kostar mycket pengar, 634 miljoner kronor om året enbart för IVO. Men det skapades inga förutsättningar för att förbättra situationen för patienter som råkar ut för ”vårdskador”. Det finns inte ens en juridisk definition av vad en vårdskada är. Den ska vara ”undvikbar”, men när uppstår den?

Om en sjuk person får för sen diagnos eller inte alls får vård – kan en vårdskada då inte ha inträffat? Felaktigt bemötande leder nästan aldrig till anmärkning. ”Psykiskt lidande” är ett av de många begrepp som saknar juridisk definition.

Det är mycket som saknas: till exempel har IVO:s datasystem stora brister. Handläggarna tvingas till omfattande manuell hantering. Systemet tillåter inte sökning på olika kategorier av anmärkningar eller vårdskador. Om kvalitetsarbetet inte fungerar kan det bero på brister i landstingens ledning, men det är omöjligt för IVO att utvärdera hur ledningssystemen fungerar.

Det finns inte heller något register över landets privata vårdgivare, för att inte tala om privata aktörer i socialtjänsten.

Utredandet av olyckor och tillbud fungerar dåligt och det finns inga system för ”lärande”, varken av egna eller andras misstag. En enda gång har Statens haverikommission utrett ett dödsfall i vården på samma sätt som en flygolycka, det var 2010. Riksrevisionen framhåller den processen som föredömlig.

Det saknas metoder att föra ut IVO:s slutsatser i vård och omsorg och IVO gör ingen systematisk uppföljning av om vårdgivarna dragit lärdom – det ingår inte i uppdraget.

Lärandet fungerar inte. Den frasen återkommer ofta och det har många otursdrabbade patienter och närstående märkt. Inte på någon nivå finns kanaler för att nå de ansvariga med kritik eller riskanalyser ur patientperspektiv.

Patientsäkerheten försummas redan i vårdens utbildningar. Hur kan det komma sig? Ett svar är tidsbrist. Byråkrater ser till budgeten. Den fortbildning som krävs prioriteras inte. Det finns inget krav på fortbildning för läkare. Frågan är vad det kostar att inte fokusera på detta. Ett nedslående svar ges: nästan var tionde patient får en vårdskada. Kostnaden blir mellan 7 och 8,5 miljarder om året enbart för extra sjukhusvård.

Hur kan ett sådant slöseri få fortsätta? Förklaringen kan vara landstings och kommuners ovilja att släppa ifrån sig makt. Är det rimligt att den lokala självbestämmanderätten alltid ska segra över patientsäkerheten? Riksrevisionen formulerar inte frågan så, utan nöjer sig med att efterlysa bättre ”tillsyn, normering och stöd” från staten.

(Publicerad i Dagens Samhälle 11/8-2015)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s