Ang Sydsvenskans rapportering om psykiatrin

Mikaela skriver

Kopierar helt enkelt min facebookstatus.

Sydsvenskans rapportering från psykiatrin (här kan du läsa en del av artiklarna) drar igång mycket.

”Vi får inte glömma det som fungerar och alla som gör ett jättebra jobb, inte stirra oss blinda på de fåtal situationer som inte är bra”.

Nej, låt oss inte glömma det.

Men låt oss dela ut guldstjärnor och beröm en annan dag, för ibland måste det som är ruttet och fult stå kvar och låta sig betraktas och inte sammangyttras till ett plus -minus = noll och bagatelliseras, – gott och dåligt kan existera sida vid sida. Måste ändå belysas var och en för sig.

Jag vet att det som varit bra i psykiatrin för mig när det varit som bäst har kunnat lindra det värsta och mildra något, men det som har varit dåligt har gjort mig så fruktansvärt illa, grävt kratrar av smärta, skräck och vanmakt.

För en negativ upplevelse krävs kanske fem bra för att skapa jämvikt.

För en negativ slutenvårdsupplevelse krävs oändligt mycket läkning för att reparera tilliten. För upprepade negativa upplevelser räcker kanske inte ett helt liv.

Tror inte det går att fatta hur oerhört utsatt man är under LPT – inte bara man själv har räknat ut sig ur livet- staten har också gjort det. Nu tar vi över, säger staten. Se till att ha jävligt bra koll då!

Tvångsvård när den sköts undermåligt innebär inte bara en vårdepisod, det gör något med tilliten till ett helt system, som medborgare, människa, som individ i ett samhälle som enats kring vissa grundläggande principer.

När de kränks ruckar det oändligt mycket mer än förtroendet för psykiatrin.

Det påverkar ens syn på sig själv, på sitt rättskydd, på om man kan känna sig trygg, hur man ska hantera detta att man kanske behöver hjälp för att fungera eller till och med överleva, men kan uppleva att just där man behöver hjälp är där man riskerar att komma till ytterliggare skada, det kan påverka synen på värdet som människa, medborgare, synen på juridik, på den hippokratiska eden, på om det ens går att orka försöka överleva, eftersom de signaler man får är de man jobbar med redan i sig själv – att man inte förtjänar respekt, att ens gränser inte respekteras, att det inte finns hjälp att få, att man inte förtjänar god vård, gott bemötande, att det man känner inte är viktigt och att man inte har rätt att utrycka det och få gehör.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s