Vinst kan ge glesbygden livskraft

Åsa Moberg skriver

Numera är jag bara besökande sommargäst i de stora skogarna i Västerdalarna, där jag tidigare har bott året om i 23 år. Trakten mellan Västerdalälven och Klarälven tillhör det inland som skulle vara helt dött om inte turistindustrin välsignat den med sin vinstdrivna närvaro.

De enda fastboende grannarna på Stavåsnäs hävdade1980 att vi bodde centralt mellan Rörbäcksnäs, Limedsforsen och Sysslebäck. Det blev omkring tre mil till affär och buss oavsett väderstreck. Då fanns det 20 000 bäddar i Sälenfjällen, i dag över 50 000. Fjällen var vackrare förr, uppger trovärdiga källor som vandrat där när det knappt fanns några turistbäddar. Det är säkert sant. Men för vem?

Nu kan ortens unga få jobb. Utsocknes jobbpendlar halvårsvis mellan vinter- och sommarorter. Den lokala turismen satsar vidare med cykelleder för sommaren. Turistindustrin bygger hundratals nya bäddar varje år, på samma sätt som skogsindustrin bygger miltals med skogsbilvägar till de nya kalhyggena.

Utvecklingen syns extra tydligt när man är borta länge. En årlig utflykt över gränsen till Norge ger också perspektiv, ganska likt Sverige och ändå så annorlunda. Landet är rikare och har, än så länge, råd att satsa mer på sina utkanter. Somliga företeelser är dock lika dystra där: små tätorter överlever inte konkurrensen från nya köpcentra.

I gräns-Norge står den svenska gränshandeln för den mördande konkurrensen. Små svenska livsmedelsbutiker i Rörbäcksnäs, Långflon och Bograngen har däremot överlevt tack vare de norska kunderna. Och inte bara överlevt! Om vinst får förekomma kan verksamheter utvidgas, också på osannolika ställen.

Långflon i nordligaste Värmland är en by som man kör igenom innan man märker den. I en backe ovanför väg 62 har det nu byggts ett sprillans nytt köpcentrum med en säljyta på 8 000 kvadrat, som ska bli 16 000 våren 2016. Det såg jag på reklamplakaten vid fiket där, samtidigt som jag läste Dala-Demokraten. DD är en av mina favorittidningar, med Göran Greider som chefredaktör. Denna junidag skrev han intressant om glesbygdens centrala roll i ”Jordskott” och andra tv-serier.

En blick på shoppingtemplet gav anledning att begrunda tidningens katastrofreportage om landstinget Dalarnas senaste sparprogram. Så stor ökning av antalet kvadratmeter köptempel och så många fler turistbäddar varje år, samtidigt som siffrorna för vårdlokaler och sjukhusbäddar ständigt sjunker. Skattepengarna räcker inte. Nedläggningen närmar sig även för det nyrenoverade Borlänge sjukhus, befarar personalen, som är chockad över hur mycket som ska stängas där.

Det beror knappast på att mänskligheten hellre vill ha köplador och skidbackar än vård och omsorg. Men även om det skulle gå att utveckla en kommersiellt framgångsrik sjukvårdsturism får det enligt vänstern inte ske, hur bra det än skulle passa i de rehabanläggningar i Särna och Tandådalen som landstinget Dalarna nu avvecklar. Göran Greider får gärna förklara för mig varför det är viktigare att hålla fast vid principen om vinstmotstånd än att inlemma vård och välfärd i det näringsliv som kan ge glesbygden livskraft.

(Publicerad i Dagens Samhälle 30 juni 2015)

Annonser

2 thoughts on “Vinst kan ge glesbygden livskraft

  1. Kan vara bra att poängtera att psykiatrin drabbas hårt i Västerdalarna. Öppenvården i Vansbro stängs ner och i Malung ska det inte längre finnas någon läkare/psykiater. Tanken är att psykiatripatienter i fortsättningen ska ta sig till Mora för att få träffa läkare/psykiater. Jag tvivlar starkt på att det finns så många som mår psykiskt dåligt som orkar åka mer än 10mil enkel resa för att få träffa en läkare. Men det blir säkert en besparing för landstinget på sikt för döda patienter kostar inga pengar

    • Jag läste om detta i DD och sörjer självklart. Jag är övertygad om att det skulle gå att driva en psykiatri med vinst, där det kunde finnas utrymme för olika
      sociala lösningar för patienter med ont om pengar. Landsting och kommuner kunde köpa tjänsterna, och ägarna kunde låta rika betala extra för att skapa utrymme för patienter utan pengar. Det var min egen dröm att starta en sådan verksamhet för bipolära, men jag hittade ingen landstingspartner att förhandla med. Jag var nog för tidig med själva tanken.
      Under 1990-talet när Adam och jag kunde haft glädje av öppenvårdspsykiatrin i Malung visste vi inte att den fanns, ganska märkligt kan jag tycka nu efteråt. ”Varför kontaktade ni aldrig oss?” frågade en i personalen där, när vi råkade mötas på en konferens efter publiceringen av Adams bok 1999. Hur kan man kontakta något som man inte känner till?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s