Vilken är grundsjukdomen? Ingen, pappa är ”bara” gammal och svag, ett tillstånd som kan vara nog så smärtsamt.

Åsa Moberg skriver

Min pappa oroar sig för sin hundraårsdag. Han har aldrig velat bli uppvaktad och vill det minst av allt då, om han finns kvar ibland oss. Nu är han 96 och ett halvt. I den åldern är det dags att börja räkna halvår igen. För tio år sedan låg han på sjukhus med lunginflammation och vi fruktade att han aldrig skulle komma hem igen, men han hämtade sig snabbt.

I våras svimmade han så illa att ambulans tillkallades. ”Vilken är grundsjukdomen?” frågade ambulanspersonalen, som häpnade inför beskedet att någon sådan inte finns. Till sjukhus behövde han inte åka. Pappa är ”bara” gammal och svag, ett tillstånd som kan vara nog så smärtsamt.

När jag senast hämtade en receptbelagd smärtlindrande medicin blev frågan: har han verkligen inga andra mediciner? Pappas liv ligger i hemtjänstens händer och på Kraftgatan i Enköping är den fantastisk. (Tidigare Ljunggården. Namnbytet tycks ha skett utan debatt och dramatik, helt olikt Helsingborg.)

Pappa skojar med hemtjänsten och med oss barn, en uppfriskande galghumor. När jag upptäckte att hans mörkbruna ögon fått en blå kant kring irisen svarade han: ”Det är nog bra att vara blåögd när man ska dö.” En gång när jag frågade om huvudgärden i den fjärrkontrollmanövrerade sängen verkligen skulle vara i så högt läge sa han: ”Ja, jag har så högtflygande tankar så jag måste ha huvudet högt.”

Med huvudet högt ser han mer av sin utsikt från femte våningen. Den är viktig. Det verkar ingen ha tänkt på som ritar rum till gamla och sjuka: när man ligger ner försvinner allt som kunde vara roligt att titta på. De flesta får nöja sig med en flik av himlen, i bästa fall något träd, ofta en trist husfasad.

Universitetssjukhuset i Lund har en tolv våningar hög byggnad som centrum. Utsikten på tolfte våningen är fantastisk, kan jag säga, som stått där som besökare på öronkliniken och sett ut över hela Skåne. Men man kan bara njuta av den om man står upp. Patienter orkar sällan stå, det är därför de hamnar på sjukhus. Den jag besökte orkade inte ens sitta.

Men dagens arkitektmode med glasväggar tycks i vårdsammanhang mest ha blivit ett bekymmer. Ständigt fördragna gardiner krävs för att upprätthålla ett minimum av sekretess i undersökningsrum på akuten i Malmö eller patientrum på psykiatrihuset i Lund.

Ljunggården där pappa bor ritades på 80-talet av arkitekter som oroade sig mer för det visuellt tråkiga i långa korridorer än för brukarnas möjlighet till självständigt liv. Den långa sammanbindningsgången bröts med nivåskillnader och små backar. En i personalen berättade nyligen för mig: ”Jag var personalrepresentant och vi sa direkt att detta är vansinnigt! Med plana golv kan många rulla sin egen rullstol, med backar måste alla ha hjälp för att komma till och från matsalen.”

Men backar blev det. ”Nu kan de inte bestämma själva när de ska äta.” Jag undrar numera varje gång jag går där hur mycket av personalens tid som under tjugo år gått åt till onödigt rullstolsrullande. Vad kostar dessa backar kommunen – varje dag? De har för mig blivit en symbol för ett inbyggt slöseri som ingen tycks kunna värja sig mot.

(Publicerad i Kullaliv maj 2015)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s