Sjukvårdens sparnit får forskningen att stå tillbaka

Åsa Moberg skriver

Vi anser oss ha utvecklats från tro till vetenskap, från Gud till evidens. Men vad är det för bevis som åberopas, till exempel i sjukvården? Vad kan vi veta? Just ingenting, verkar det som. I allt det viktigaste måste vi lita på något annat än kunskap, hur hemskt det än är att medge det.
Beslut måste fattas men vi hinner inte sätta oss in i alla fakta. Eller också har tiden ännu inte hunnit fram till det viktigaste. Kunskapen förändras men vetenskapens förmätenhet består.

Jag blir så här filosofisk av att tillbringa många stunder i dödens närhet. Snart är det ett år sedan min väninna författaren Birgitta Stenberg dog. Hon var troende katolik och lyckligt övertygad om att vi alla kommer att sammanstråla på andra sidan. Jag är inte det minsta troende, men hoppas att hennes starka tro kan räcka.
Nyligen satt jag hos en orolig 96-åring som hade ont överallt. För att kunna somna hade hen fått en ångestdämpande tablett: ”Den har inga biverkningar”, sa sjuksköterskan. Lugn skulle infinna sig och sömn utlovades inom fem minuter. Reaktionen blev den motsatta: den vanligen stillsamma personen drabbades av febril hyperaktivitet med ett oavbrutet flöde av ord i en allt mer aggressiv, närmast psykotisk, ton.
Det rättades till efter en timme genom ändring av kroppens ställning. Då infann sig plötsligt sömnen på två minuter. Hade det uppstått en allergisk reaktion på medicinen? Man vet inte mycket om äldres reaktioner, mediciner testas på yngre, blev svaret.

För några veckor sedan blev det stor uppståndelse när det ”avslöjades” att barn med adhd får läkemedel som inte är testade på barn. Det gäller mer än adhd. Hur skulle det se ut om barn inte kunde få medicin, för att inga läkemedel är testade på barn? 
Inte heller äldre brukar ingå i läkemedelsprövningar, fast de är de verkliga storförbrukarna. (Blodförtunnande medel är ett undantag. Prövningen visade att äldre med förmaksflimmer har extra stor nytta av sådan medicin.) När det gäller lugnande och antidepressiva läkemedel är det sämre med kunskapsläget. Som Sigurd Vitols, läkare och klinisk farmakolog, sakkunnig på SBU, Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering, sammanfattar läget: ”De allra äldsta och de allra yngsta vet man för lite om.”

Läkemedelsprövningar är så svåra att genomföra att de aldrig kommer att vara heltäckande. Gamla läkemedel infördes innan begreppet ”evidens” etablerades. Man lutar sig då mot ”beprövad erfarenhet”. Läkare som anser att en medicin är verksam får förskriva den ändå, det kallas ”off label”.

”Alldeles för få av dagens rutinbehandlingar har stöd i vetenskapen”, läser jag i Life-time.se, tidskrift för de ”De forskande läkemedelsföretagen” – en vackrare beteckning på den ökända läkemedelsindustrin. Deras oro för att forskningen får stå tillbaka i sjukvårdens sparnit är befogad.
När landstingen själva skulle finansiera forskning och utbildning tog pengarna tvärt slut. De som efterlyser att politiken i allmänhet borde ta efter sjukvårdens modell med evidensbaserad verksamhet kan till att börja med begrunda ihåligheten i själva begreppet.

 

Publicerad i Dagens samhälle 16 juni 2015

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s