Vad jag försöker kommunicera

Mikaela skriver
Kanske blir det diskussioner om detta och kanske orkar jag inte på twitter föra dem om de handlar om upprepning av allt som redan sagts.

Jag är i perioder rätt aktiv på Facebook och Twitter. På Twitter följer jag användare av olika slag: vissa twittrar anonymt, andra med namn, andra som organisationer osv.
På Facebook är jag mer personlig än på Twitter och har bara i mitt flöde folk som jag känner personligen eller har stor kännedom om, gemensamma vänner och som jag har förtroende för.

Det är en häftig utveckling att man får inblick i varandras världar och åsikter iom sociala medier. Vi kan nå varandra från olika utsiktspunkter. Den ömsesidiga förståelsen ökar, personer och grupper som tidigare inte vetat om varandra eller fått chans att ta del av varandras perspektiv kan nu kommunicera snabbt, hitta nya arenor för påverkan och interaktion. (Länk till en rant jag skrev om detta finns här)
På Twitter följer jag bland annat flera personer som jobbar eller är patienter i vården, och särskilt intresserar jag mig för konton som handlar om psykiatri. Några twittrar anonymt och andra under eget namn och med varierande öppenhet om yrkestillhörighet eller diagnoser. 
Jag gillar att folk även i sina jobb delar med sig personliga åsikter och vardag.
Jag är för ökad transparens, för minskade klyftor och mer likställda villkor mellan brukare och profession.
Jag vill gärna förstå vårdgivares upplevelser och är glad att mina erfarenheter som brukare i sin tur efterfrågas i föreläsningar, workshops, utbildningar osv.

För det mesta är det inga problem att det kan vara lite luddiga gränser och nya sammanhang som vi utforskar i tex sociala medier.
Det är nytt för alla, vi måste känna efter var gränser går och nya situationer som vi ställs inför iom annorlunda offentlighet.
De flesta har fingertoppskänsla för vad som är okej, de har bra tonfall, timing, är inte omdömeslösa.
Ibland är det jobbigt. Man kan läsa nedvärderande inlägg om patienter från personal som twittrar anonymt och samma sak med patienter som twittrar om personal. Men de jag följer visar skriver nästan alltid med värdighet, och om det blir för obehagligt avföljer jag dem.

Ett av de konton jag följer tillhör en psykiater som twittrar om allt möjligt. Han postar bilder från sin vardag, artiklar om forskning, diskussion om aktuella ämnen, kollegiala skämt, osv.
Ofta fina bilder, intressanta kommentarer, inga osympatiska grejer. Han twittrar under eget namn och presenterar sig som överläkare i psykiatrin, vilka specialistkompetenser han har, vilken arbetsgivare han är anställd av och var.
Jag har reagerat på att han ibland twittrat eller taggats i poster där man ser vilken avdelning eller enhet han är på och vilken diagnosgrupp han arbetar med, ibland med arbetskläder, ibland utan.
Jag har tänkt att det kanske kan kännas konstigt om man är patient på den avdelningen och följer honom på Twitter. Jag har tänkt- räcker det inte med att veta vad han jobbar med och hur det är, vad han tänker och gör och känner för att posta, måste han berätta exakt mottagning han är på?

Jag vill poängtera att han absolut inte skrivit eller fotat något som brutit mot sekretess eller för mig känts oprofessionellt eller utelämnade för patienter.
Men jag reagerade på att han häromdagen fotade en bild på sitt skrev (med kläder), och hans vän (också namngiven psykiater) postade en likadan bild på sitt skrev (också med kläder).
Jag är helt medveten om att det var en ordlek och en skämtsam fortsättning på debatten som förts nyligen om män som skrevar på tunnelbanan.
Jag tycker egentligen inte bilderna var anstötliga, men jag hajade till och lyfte på ögonbrynen och tänkte att någon annan kanske kunde missförstå och bli provocerad.

Det jag reagerade på var inte bilderna i sig egentligen, utan att dagen efter dessa skämtsamma utväxlingar av bilder taggades han med arbetskläder i en annan bild, där det stod att han och kollega denna dag satt jour och på vilken psykmottagning.
Men jag reagerade ännu starkare på hur konversationen kom att utvecklas.
De twittrar alltså under eget nanm och profession, och på bilden var sjukhuset och mottagningsnamnet angivna.
Jag tänkte att det skulle kännas konstigt för mig om jag var tvungen att söka akut vård på den mottagningen och möttes av den överläkare som jag dagen innan sett skrevbilder på. Egentligen var bilderna kanske harmlösa. Jag fattade sammanhanget. Men vet också hur otroligt sårbar och utsatt man är som patient i psykiatrin när man är i kris och söker akut, och hur viktigt det är att man känner sig trygg, och vilken stark påverkan läkarens sätt att vara är för ens möjlighet att våga vara öppen med sitt mående.

Jag har varit med om många möten som inte blivit så bra i vården.
Jag har läst journalanteckningar om mig där jag beskrivits på ett sätt som inte är relevant för själva problematiken och jag har ibland vårdats under tvång med ganska traumatiska resultat för mig.
Jag kände någon slags ilska och stress över att jag som patient i kommunikationen med nämnda Twitter-psykiater kände att jag behöver anstränga mig till mitt yttersta för att förklara vad i sammanhanget jag tyckte var problematiskt, och att vara noga med att formulera mig korrekt utan affekt eller minsta överdrift om något som för mig var självklart.
Jag tänkte att jag twittrar öppet med att jag är patient, och han öppet med att han är överläkare, men jag kände att jag måste uttrycka mig utan att blanda in mina egna erfarenheter och diagnoser för att inte låta partisk.
Han har en möjlighet att försöka ta till sig det jag beskriver, och han säger att han vill förstå.

Jag har i slutenvården upplevt att jag varit tvungen att ”uppföra mig” exemplariskt hur dåligt jag än mått för att inte missförstås, och att mina diagnoser ofta använts emot mig när jag haft synpunkter på saker som utanför sjukhuset anses ”normala”.
Många av de psykiater jag mött i slutenvården har väckt känslan av att de har tolkningsföreträde över mitt mående och mina uttryck och stämplar in det i journaler. (Är nöjd däremot med min öppenvård).
Jag har upplevt att situationen i sig – att vara tex tvångsvårdad – givit sämre mående och att vissa symtom förstärkts av stressen i en inläggning och svårigheter att kommunicera, och att det tolkats som symtom som blivit värre fast det handlat bristande kommunikation och ett överlägset eller nonchalant eller oförstående bemötande från en del vårdpersonal.
Jag har känt hur viktigt det är med ett lyssnande förhållningssätt från personal för att kunna förklara sina behov och kunna vara mottaglig för behandling och goda allianser. (Se tex inläggen ”Going mad” del 1-4 här)
Det utgår man från att andra psykiater ska fatta på något sätt. Att det så självklart ligger till på det sättet. Men det är kanske naivt att tro det.

Hur kan man inte fatta att det kan vara annorlunda att posta foton från en fikarummet på en vårdcentral med diabetesverksamhet, än namnet på en avdelning där man som följare kanske haft sina värsta stunder. Det är skillnad.
Posta för all del blommor och väggar från sjukhuset och fina vyer, grillfester, familjeutflykter, fotbollsmatcher med polaren, barnen, julmiddag om du vill, det är helt ok för mig, det bidrar till känslan av att vi alla är människor, men posta inte NAMNET på exakt avdelning och undvik gärna skrev.

Min egen bakgrund som patient påverkade förstås hur jag reagerade på ”skrevinläggen” när de dagen efter blandades med jourbilden. Min bakgrund präglar hur jag uppfattar vad jag ser och hör. Så är det, oavsett om det är korrekt eller rättvist.
Och det ingår liksom i genren psykiatri, om man säger så, att man kommer med en bakgrund och att man ofta varit tvungen att strida för att bli hörd. Och därför är man kanske överkänslig, eller så är det helt adekvata reaktioner, jag vet inte, men jag kan tycka att en psykiater borde ha kunskap om själslivet och känslomässiga reaktioner och att det funkar så för både patienter som finns på twitter och i mottagningsrummet.

När jag såg skrevbilderna ena dagen och bilderna från två överläkare i arbetskläder (varav den ena ej var med i skrev-leken) på jour den andra kändes det inte bra.
Jag skrev en kommentar om ett förslag att de skulle kunna twittra med separata konton: ett jobbrelaterat och offentligt och ett annat med mer privata reflektioner.
Den ena av personerna som hade postat en skrevbild raderade den och någon kommentar ovanför den, var förstående och tillmötesgående och verkade inte ta illa upp av min kommentar utan skrev att det var bra med påminnelse om vad som kan uppfattas som olämpligt.
Den andra gjorde det ej. (Därför kan inläggen nu se annorlunda ut nu, med några bilder och kommentarer borta. Jag har inte raderat något.)

Jag har inga problem med att de namnger sig.
Jag tycker man får göra vad man vill på fritiden.
Jag tycker inte man som psykiater har ett särskilt ansvar att i privatlivet uppföra sig på ett speciellt sätt eller att man har har moraliska förpliktelser utanför de som gäller för alla människor.

Men i jobbet har man, och i det som är relaterat till jobbet, även om det sker som privatperson på Twitter.
Jag tycker att man när man agerar i egenskap av psykiater och har inlägg och bilder från arbetsplatsen – även om man gör det obetalt som han motiverade det med, vilket jag inte tycker hör till saken- representerar man på sätt och vis sin kår vare sig man gillar det eller inte.
Man måste vara medveten om, veta och förstå, tycker jag, att som psykiater- både i privatliv och jobb att det råder en inneboende maktobalans i en relation, när en patient är beroende av en läkares omdömen och bedömningar, och den ena kan fatta beslut om frihetsberövade med LPT, diagnoser, mediciner, bältning, sjukskrivning tex.
Även när man möts i andra sammanhang och roller är man inte frikopplad från den vetskapen och erfarenheteten av att i ett annat sammanhang är den ena underordnad och utlämnad till den andras beslut.

När jag arbetar i egenskap av brukarspecialist, stödperson eller samtalspartner till någon som har det svårt känner jag att jag har ett speciellt ansvar och förtroende att vara varsam om. Jag har inte samma ansvar överallt och inte alltid men i jobblokaler eller aktiviteter som har med jobb att göra har jag det.
Får jag höra att någon uppfattar det jag sagt eller gjort som problematiskt eller stötande i min ambassadörsroll, då tar jag till mig det ser det som allvarligt.
Förtroende är viktigt. Ansvar är viktigt. Att jag vill visa flera sidor av min personlighet och att mycket i mitt jobb och fritid handlar om samma saker är en sak men jag är medveten om att att man får vara särskilt varsam ibland och på vissa ställen, och att det ingår som en del i att man valt just det jobbet.
Det handlar inte om censur utan känsla för hur människor fungerar.

Medvetenhet om att man som psykiater möter människor som är sjuka, som kanske uppfattar saker mer, starkare, annorlunda, som är känsligare än när de mår bra, och att förstå att man har stor makt viktigt, även om det kan vara en obehaglig tanke och att man kanske inte vill använda de termerna, för att man anser att man inte skulle missbruka den. Men så är det. Man har makt. Även om det känns orättvist att bli betraktad så.
Jag är inte rabiat. Jag gillar att få inblick i folks liv och arbeten. Jag delar själv med mig av mycket- här på bloggen till exempel, och på Facebook.
Men jag hade önskat att slippa se detaljer från avdelningar jag kanske själv kan vårdas på, slippa skämtsamma kollegiala referenser som rör en mottagning som namnges. Slippa se skrevet på den läkare jag kanske nästa dag omhändertas av. Det är enkelt: skilj dem åt.

Jag har löst det så att jag på Facebook har ett konto där jag ställer in sekretessinställningar. De inlägg som är av väldigt privat natur kan bara de jag angett som ”nära vänner” se. När jag postar inlägg i sammanhang som rör mitt arbete som attitydambassadör eller som föreläsare eller admin för en diskussionsgrupp uttrycker jag mig på ett annat sätt, även om jag nästan alltid är personlig och berättar om både vardag och jobb.
På Twitter är flödet öppet, dvs alla kan följa en. Patienter följer läkare, läkare följer patienter. Därför ses allting av alla.
Läkaren i fråga skriver vilken mottagning han tillhör och att han arbetar med psykospatienter. Jag tänker att en människa med en psykos som följer nämnda läkare på hans avdelning kan bli särskilt förvirrad eller orolig av att ha samma läkare som behandlare som den man ser posta bilder på allt möjligt.

Detta möttes med oförstående, uppfattade jag. Jag försökte förklara mig: kan du inte ha skilda konton? Kan du inte undvika att posta exakta avdelningsnamn?
Han replikerade med att det var värdefullt att kunna visa olika sidor av sig själv och att många av hans intressen rörde arbetet. Förvisso, jag håller med. Det är inte där problemet ligger.
Jag försökte återigen beskriva att det fanns en enkel lösning på det och att jag nte är emot att visa flera sidor- tvärtom- men att man som till exempel patient måste kunna veta när någon twittrar som privatperson eller som behandlare från en namngiven klinik.

Efter en lång konversation (som är svår att föra, man har bara 140 tecken på sig i en twitterkommentar och ofta skriver man om varandra) blev jag illa till mods över att jag inte verkade göra mig förstådd.
Han pratade om att det är tolkningsbart vad som är olämpliga bilder, att både avsändare och mottagare har ansvar, att man kan missförstå allt med flit.
Jag tycker i det här fallet att avsändaren har ett större ansvar, faktiskt.
Särskilt om man vet att den ena är patient och den andra psykiater.
Särskilt om man vet att den ena kan ha svåra upplevelser kopplade till vissa bilder, och den andra kan komma att behandla effekterna av dessa.

Han skrev att förtroende handlar om andra saker, om själva mötet, och att han upplevde att hans patienter hade stort förtroende för honom. Jag skrev att det kan ju bara de patienter han möter veta, jag som följare och alla de andra han har i sitt flöde som inte känner honom, kan ju bara dra slutsatser av det material han visar på twitter.
Detta kommenterades av annan läkare med att man kan välja bort den läkare om man inte känner sig bekväm. (Vilket man ju inte kan, så klart, om man till exempel söker psykakuten.)
Frågan kom att helt lämna min ursprungliga reflektion.

Varför ska jag behöva känna att jag har bevisbörda när jag bara säger vad jag tänker?
Om jag tolkar det som jag gör, så gör jag det. Det är skitsamma vem som har tolkningsföreträde, jag säger inte att jag har rätt utan vad jag känner är okej och inte. Jag säger inte vad han har för etiska plikter eller riktlinjer enligt lag eller personalpolicy, utan vad jag reagerar på. Därför har jag tolkningsföreträde när det gäller min tolkning. Han behöver inte tycka samma.

Någon annan skrev att om man till exempel varit med om sexuellt våld eller övergrepp kan det vara mycket obehag förknippat med bilder på skrev. Så är det inte för alla, jag har inga trauamn av den arten, men vi triggas av olika saker och det här kom upp och är i högsta grad relevant i sammanhanget.
Han frågade var gränsen då gick- jag svarade att min gräns gick vid skrevbilder och jourbilder med arbetskläder med inte ens 24 timmars mellanrum.
Han frågade en annan läsare om en haka till exempel skulle vara lika provocerande när hon sa att hon också tagit illa vid sig av bilderna. Det är inte det intressanta om en haka, ett skrev eller fot väcker obehag, utan att om en patient förklarar att hen tagit anstöt bör hen lyssnas till och tas seriöst.
Sen behöver man inte hålla med. Men man bör ta det i beaktande och reflektera över det.

När man som patient skriver att man reagerar på det sätt jag och andra gjorde, känns det svårt att inte bli bemött utan att samtalet kommer att handla om annat:
tex skrev psykiatern att han ville kunna leka, som han sa, och jag fattar grejen, att kunna balansera sina roller, vara både och i sociala medier, jag frågade om patientens ställning inte var mer prioriterat än en överläkares frihet att leka i ett socialt media under psykiater-användarnamn och arbetsplats.
Självklart har jag inte tolkningsföreträde att bestämma vad som är olämpligt, och jag är inte advokat. Men jag kommer här med mina känslor, och får höra att ”det enda jag skriver är mina personliga åsikter, vilket inte gör diskussionen givande”.
Vems åsikter ska jag representera då? Jag är patient. Jag är också en person. Jag uttalar mig inte i egenskap av förening eller grupp. Varför är inte mina åsikter relevanta om de står för mig, när jag är en av de patienter som skulle kunna just behöva söka vård på den tid, på den akutmottagning där jag kan möta just honom? Situationen är i högsta grad möjlig.

Jag föreslog att vi skulle kunna skriva en längre text där vi kunde förklara och fördjupa våra respektive perspektiv. Vi enades om det.
Nästa dag postade han bilden på sitt skrev på nytt och i ett annat forum (där jag inte följer honom och inte kan kommentera). Hans samamnfattning var rätt uppåt väggarna tycker jag:

”Min #skrevis blev ingen hjärt-raket. Det går att se innehållet från olika perspektiv… Mer naken än så här vill jag inte vara. Det här är en av de svåraste bilderna jag lagt ut. Efter bilden för tre dagar sedan har jag uppmärksammats på att den är olämplig ur ett patientperspektiv. Om du är patient och tar illa vid dig så vill jag be dig, snälla ta inte illa upp! Den här bilden handlar inte om att jag inte lyssnar på mina patienter. Den handlar inte om hur jag är i patientkontakten. Den handlar inte om att jag vill förtrycka någon. Den handlar om att jag vill kunna delta öppet och ärligt på sociala medier under samma förutsättningar som alla andra oavsett vilka de är. Den handlar om att inte lyssna på de som vill censurera mig utifrån mitt yrke. Den handlar om att inte lyssna på de som feltolkar mig. De som anser att jag har skyldigheter på fritiden pga mitt yrke. De som vill ta makten över vad jag får uttrycka som privatperson.”

Jag känner mig missförstådd och ledsen och arg. Trots att vi kommit överens om att skriva en förklarande text som jag uppfattade som en konstruktiv lösning från min sida, en möjlighet till förståelse, så postar han en sån här text i annat media. Han forstätter skämta om saken i andra twitteranvändares flöden istället för att vänta lite och skriva den där seriösa repliken först. Och jag är ledsen att han uppfattat mig så här, som att jag känt mig förtryckt av honom och att ingen patient borde ta illa upp.
Jag har skrivit hur sårbar man kan vara som patient. Men han får det till att bli han som är ett offer.
Är det plötsligt en fråga om yttrandefrihet att visa skrev i samma konto som man är jourpsykiater, och tro att förtroendet inte kan påverkas av det, eller att man till och med avstår från att söka vård då, om man tagit illa upp?

Jag vill inte cencurera någon.
Jag vill inte begränsa någons frihet.
Jag tycker inte man har skyldigheter att på sin fritid ägna sig – eller inte ägna sig – åt vad man känner för. Jag vill inte ta makten över hur någon uttrycker sig.
Jag tycker man får prata rätt mycket som man vill.
Och jag fattar inte hur det kom att tolkas så som att jag är för censur och stränghet och kanske moralism.

Jag tycker inte om att bli ombedd att inte ta illa upp- för om jag tar illa upp och beskriver varför så är det min upplevelse och jag hade önskat bli bemött i den, och bemött i förslaget om att helt enkelt ha skilda konton för mer privata bilder och jobbilder.
Det var aldrig makt, önskan om censur från min sida att föreslå det.
Jag tyckte det var konstigt att av alla de följare han har var det nästan ingen som reagerade eller sa något.
han skrev att tystnaden kan bero på rädsla för påhopp som mina.
Jag tycker inte jag hoppade på honom. Jag var kanske syrlig och taggig, men inga påhopp tycker jag, inga förlöjliganden eller raljeranden eller personangrepp.
Hur kom diskussionen om patientens känsla av utlämnande med avdelningsnamn till exempel, att handla om en psykiaters yttrandefrihet och frihet att posta precis vad som helst utan att få reaktioner, och på vilket sätt har jag censurerat honom?

Nu har han ändrat sin presentation till att han twittrar på fritiden och tagit bort psykiater från sitt användarnamn, tidigare var både hans för och efternamn och psykiater med.
Men han gör det inte därför att han förstod min poäng eller respekterade den, känns det som, utan som en sur eftergift och han fortsätter nu att raljera i andra konton, ironisera över att det är bäst akta sig, att man inte får posta några selfies för någon kan alltid ta illa upp och med flit missförstå, och så refererar de skämtsamt till ”censuren”.
Skämtandet fortsätter på som jag upplever det- delvis min bekostnad och kommentarer om vilka kroppdelar som får fotas och hur hysteriskt det är att behöva skriva om man twittrar privat eller i tjänst. Och han har inte fattat min poäng tycks det.

Han gör narr av mig fast jag kommit med en ärlig känsla, ett försök att beskriva hur det kan vara att vara på andra sidan. Jag är intresserad av hans perspektiv och jag försökte länge och med många inlägg förklara, men jag är inte intresserad av att bli förlöjligad i diskussioner som förs mellan olika användare.
Han säger att han försöker förstå och vill förstå. Så känns det inte.

Jag är ganska säker på att min arbetsgivare inte har invändningar mot någon av mina texter eller bilder i vår gemensamma blogg, FB eller Twitter. Tror du, berörd psykiater, att din arbetsgivare också känner så när du twittrar från arbetsrum, på väg till hembesök, disputationer och skrevandes i bil? Är Landstinget i fråga ok med att du visar dig i deras arbetskläder på arbetsid och med yrkesleg, men förlöjligar de patienter som skriver att de tar illa upp av bilder på vissa kroppsdelar?

Vi får se om jag orkar skriva en längre seriös text och bemöta honom offentligt. Det känns som om han sa en sak- att vi skulle försöka vara konstruktiva- och visar på något annat när han fortsätter raljera. Därför bloggar jag om det här nu istället för att skriva en debattartikel. Jag blev så paff.
Frågorna är värda att utforska och mycket viktiga. Kanske kan vi nå någon slags förståelse.
Just nu känner jag mig jävligt trött och besviken och tycker hela hans följe av foll i hans egen kår är ryggradslösa och fega och borde säga vad de tycker om saken, som berör så många av dem, istället för att tiga. Varför säger ni inget? Att twittra anonymt är en sak, men ni som gör det med namn och yrkestitlar, har ni inga tankar alls om den här situationen?

Nu är jag beredd och rädd för hätska kommentarer, diskussioner som kommer föras utan hänsyn till bakgrunden, oförmåga att läsa vad jag reagerar på, påhopp, förlöjliganden, att bli missförstådd, få dåligt rykte, felciteras, bli skrämd, arg, sårad, ledsen.
Allt sånt här cementerar mina känslor av att det är för tungt ibland. Jag orkar inte kämpa för att bli förstådd och argumentera för sånt som är viktigt för fler än mig, för det äter sig in i min hud att bli raljerad med av nån man vet har makt- jobbigt ord- att sätta LPT på en. Idag, imorgon.
Man har makt som psykiater.
Fattar inte psykiatern det är det svårt att känna tillit. Om man inte vill kännas vid att man har makt, hur ska man kunna hantera den?

Kanske raderar jag detta. Jag är ju trots allt bara en jävligt instabil person med massa diagnoser.

Här är en reflektion av en annan av diskussionsdeltagarna

Annonser

17 thoughts on “Vad jag försöker kommunicera

  1. Ping: Det handlar om trovärdighet – Funkisfeministen

  2. Ping: Att uppleva maktlöshet men ändå vara överordnad – Funkisfeministen

  3. Ping: Att uppleva maktlöshet men ändå vara överordnad | Patientperspektiv

  4. Peder:
    Jag är helt enig med dig angående betydelsen av behandlare som bjuder på sig sjäv, det skapar en mer jämbördig relation. Det ska förstås kännas bekvämt för båda. Vara rimliga gränser, vilken nivå som känns bra kalibreras fram i varje enskild relation.
    Den gamla synen på att behandlaren ska vara neutral och inte berätta något om sig själv blir för mig svår – ska jag komma med mitt mest intima, mina svåraste problem och privata känslor, men inte som du skrev tex ens veta om behandlaren har barn, brutit benet förra veckan och därför har lite ont, eller gillar att läsa resereportage? Det skapar normala reservat av samtal att kunna dela vissa grejer, tex mötas i att man har mkt att stå i när ungarna är magsjuka eller att man båda tycker färgen på väggarna i rummet är ful.
    En psykolog som sitter och hummar helt blank i ansiktsuttrycket får mig att känna icke-förtroende- hur tänker den om det jag säger? Jag gillar nivån att man kan mötas i vardagliga ting som rör alla, ser det inte som gränslöst att få reda på om någon flyttat från en annan stad eller jobbade med ngt annat innan.
    Twitter är värdelöst för vettiga samtal och jag som du är fortfarande förvirrad över hur trådar och svar och pingar och retweets hamnar i oordning,man svarar på något någon annan sagt eller fortsätter en mening där andra börjat kommentera.
    Man förkortar på ett sätt som inte blir begripligt.
    Man är olika snabb också, jag reagerar ofta direkt och skriver snabbt utan att innan tänka efter exakt hur jag ska formulera mig, jag skriver på magkänsla och i stunden och med associationer som kanske löper lite långt ibland.
    Jag tänkte på detta mycket under flera dagar och det tog det nya vändningar som triggade ännu mer.
    Så. Ilska, affekt, känslan att makt-frågan blir bagatelliserad, tidigare erfarenheter, samt att man blir anklagad för saker som är tvärtemot vad man anser blir ju så klart till ordbyten som låtit annorlunda om man mötts ansikte mot ansikte.
    Vad jag uppfattar som raljerande, ironi, insinuationer och hån kanske inte var avsett som det och man har inte ansvar för alla andras känslor, allt kan som sagt dra igång triggers hos någon. men det var inte bara jag som uppfattade det som en sån ton.
    Jag tar ansvar för om jag haft en hätsk ton som väckt obehag och ber om ursäkt i så fall.
    Jag tycker inte själv det- men som sagt- om det uppfattas så, så tar jag det till mig.
    Jag vill ha ett erkännande om att mina reaktioner är begripliga och att det jag reagerade på var adekvat, då skulle det kännas lättare att släppa det här.
    Jag känner likadant i frågan nu och står fast vid mina åsikter och tycker inte de blivit bemötta utan kommit att handla om andra saker.
    Jag försöker förstå och mentalisera “ert” perspektiv men på något sätt känns det som att innan någon adresserar det jag efterfrågar är det svårt för mig att vara ödmjuk och förstående. Men jag försöker.
    Och det är inte så att jag inte fattar era argument, men tycker de handlar om andra grejer än vad jag lyft fram.
    Hur som helst: det här är en viktig diskussion och den berör många.
    Den har många nivåer och ämnen egentligen, makt, utsatthet, offentlighet, förtroende, förståelse för den andres perspektiv och vad som ligger bakom reaktioner, erfarenheter, ansvar, språkbruk, riktlinjer, frihet, styrning och mycket mycket mer. Allt kan inte avhandlas på samma gång och under samma flagg.
    Som jag skrev: den här offentligen är ny situation för alla, vi har inte hunnit vänja oss vid de här nya sätten att kommunicera. Vi känner oss fram.

  5. Tack för att du skrivit så tydligt och utförligt om detta. Jag har just läst andra året på Arbetsterapeutprogrammet och under vår etik-utbildning togs särskilt dilemmat med sociala medier upp. För oss var det ganska självklart att man delar upp sina aktiviteter i privat/yrkesrepresentant – betalt eller inte. Om man väljer att presentera sig med sin specialitet, har man valt att stå som representant för den, inte fel i sig, men då kan man inte heller förvänta sig (den anonyma) privatpersonens möjlighet att ”bara flamsa”.

    Visst vill många ha en personlig relation vårdare-patient, men den byggs upp under tid, efter vad som passar. Att visa upp sin ”personlighet” på sociala medier bygger inte relationer, möjligtvis egon. (Enda dömande kommentaren hoppas jag.) Nog för att psykiatripatienter är extra sköra, men jag har svårt att tro att någon känner sig trygg hos en urolog, en gastrolog eller vilken som helst specialist, vid första eller senare mötet, om man sett ”roliga bilder” eller läst raljerande text, som denna medverkat i. Det handlar inte om censur, utan om att respektera relationen. För 15 år sedan vet jag att detta lärdes ut på läkarlinjen, då utan internet förstås, men visst är väl principen fortfarande gällande?

    Det verkar ju vara den ena snubbeltråden, och här må det kanske vara öppet för diskussion med tanke på att medierna är under utveckling, detta faktum att man inte är neutral när man skriver, om man lägger ut kopplingar till sina olika världar. Den andra saken som verkar tas emot så motvilligt, är den alltid kvarvarande maktobalansen i vårdar-patientrelationen. Både du och http://patientperspektiv.wordpress.com hänvisar till många bra texter och det känns tråkigt att det verkar så svårt att förstå. Peder http://twitter.com/Psyk_Peder har en poäng i makt blir osynligt av den som har den. Det gäller inte bara inom sjukvården, se på utbildning, arbetsliv, myndighetsutövning. Det verkar finnas en myt om ett jämlikt samhälle utan maktobalans. Och det är då som många av de värsta övergreppen begås. Makt, även ojämnt fördelad, behöver inte vara fel. Vi behöver veta var den finns, och vilka osynliga vägar den tar. Det känns som så elementär psykologi att en person i underläge har svårt att ifrågasätta eller klaga, men ändå verkar det så svårt att ta tills sig. Tanken på att JAG har trampat över gränsen, trots att jag ville gott gjort illa, det är klart att det är obehagligt. Jag håller med Peder om att det skulle behövas föreläsningar om det, och med erfarenheter från båda sidorna sjukvården hänger jag gärna på.

    Det blev väldans långt, summan av k är att det var väl skrivet och ett viktigt ämne, som jag nog kommer att dela vidare. /A

    • Så väldigt bra skrivet, tack! Det finns mycket att säga om maktrelationer i vården och jag tänker här på konceptet personcentrerad vård som ser patienters underordning som trefaldig: existentiell, kunskapsmässig och hierarkisk. Dvs patienter är i vården för att vi inte mår bra, för att vår existens i någon mån är hotad. Den som jobbar i vården kan byta yrke men som patient kan jag inte säga upp mig från ohälsan hur mycket jag än vill. Den kunskapsmässiga underordningen handlar om att vårdpersonal kan mer om sitt område än patienten vilket också sätter patienten i underläge men det påverkas av den tredje dimensionen – hierarkin. Eftersom läkare är högst i hierarkin och patienter lägst så väger läkares ord och uppfattning tyngre så även i de fall där patienten kan mer får det inte nödvändigtvis någon betydelse. Det här påverkar förstås relationer till annan vårdpersonal än läkare också och kan leda till besvärligheter när patienten t ex har huvudsaklig kontakt med en sjukgymnast men en läkare (som patienten kanske har träffat en gång) ändå är den som ska besluta om och skriva remiss till andra instanser. Vems ord väger tyngst? Sjukgymnastens, patientens eller läkarens?

      Det går aldrig att komma ifrån att patienten blir betraktad och bedömd medan läkaren bedömer och betraktas. Det ligger makt i att vara den som fäller omdömen om någon som behöver något. Trots den passiva beskrivningen ser jag patienter som utförare av vårdbesök men det är ett helt eget kapitel.

      Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om maktaspekter (och en hel del om makt och underordning finns i min blogg) för det är ett komplext ämne som jag tror behöver diskuteras mycket mer.

  6. Jag tycker det var en bra text Mikaela.
    Så mycket lättare att förstå mer när det inte är i 141-teckens sjok. Dessutom har jag lite svårt att navigera twitter, reggade mig för länge sedan men har börjat använda det på riktigt helt nyligen.

    Jag tror att en del i diskussionen som avhandlas här också är Twitterformatet. Kortheten, one-liners och kanske en kultur av twitterfejder. Rapphet, ironi, sikta in sig på argument och formuleringar. Jag har inte haft någon sådan tidigare på twitter men känner igen känslan då det hänt mig i forumdiskussioner. Jag tyckte det var obehagligt, kände mig missförstådd och som att jag gjort flera personer arga och ledsna. Blev lite förlamad av oron att missförstås och göra det värre.
    Mats skriver ju själv hur han resonerar så jag talar bäst för mig själv. Vi reagerade som sagt olika på feed-backen och diskussionen vändningar. Jag såg en poäng för mig ochbörjade tänka kring flera svåra frågor. Tex min ”profil” på internet och hur den skulle kunna påverka relationen till patienter jag har eller kommer ha, hur mycket jag egentligen vill att andra ska kunna veta. Det kan verka naivt men med få följare så har jag inte reflekterat över att en tvetydig eller larvig tweet av mig skulle kunna retweetas och få stor spridning.

    I psykoterapi talar man om begreppet ”self-disclosure”. Att det inte bara kan vara ok utan terapeutiskt att klienten får någon slags inblick i terapeutens privata liv. Kanske något enkelt som att svara på frågan ”Har du själv barn?”, säga ”jag var orolig för dig efter att du gått igår” till att förklara att man har gått jour, att man är lite trött och att det inte beror på klienten om man verkar lite segare än vanligt.
    Men det är ju en kombination av att man har lust att göra det, som en terapeutisk teknik, med en klient, för att det ska vara till hjälp för patienten.
    Det läkaren visar av sig själv ut i internetmegafonen är något annat. Där kan man inte bedöma hur det påverkar personen, korrigera sig om man uttryckte sig otydligt eller prata vidare på samma sätt.
    Jag ser Mats poäng med att det verkar orimligt att man ska ha fullt ansvar för alla reaktioner som kan väckas av det man gör på internet. Det finns ju alltid någon som kan ta illa upp, något kan vara en trigger för någon. Tex så kan man nog ta reda på var jag står i migrationsfrågor, lite om politiska åsikter, feminism om man gräver lite. Det betyder förstås inte att jag vädrar de åsikterna då jag träffar en patient. Samtidigt kan man ju inte göra vad som helst, det är ju också uppenbart.
    Riktlinjer är iofs bra men jag tror det blir svårt att hitta något som ger en konkret vägledning. I bästa fall blir deras existens mer en påminnelse om att tänka kring hur det man skriver kan uppfattas.
    Min lärdom av diskussionen blir att jag tog bort bilden, att jag precis som Mats gjorde ett litet förtydligande att jag inte representerar någon klinik på Twitter och detta med makt och utsatthet.

    Makt.
    Jag tror det hänger med många maktpositioner att den som har makten inte ser det så tydligt. När det gäller tvångsvård blir det uppenbart för mig som läkare, ibland också kring sjukskrivning, recept, remisser och annat.
    Den maktpositionen som däremot alltid finns är lätt att missa. I synnerhet om man i sig själv upplever att man är en schysst person/läkare, har goda intentioner, att man lärt sig av äldre kollegor hur man inte ska vara med patienterna… Det kan låta som att en invaggas i någon slags självgodhet, vilket nog kan stämma ibland, men det kan också handla om en inbyggd svårighet, kanske liknande som i andra maktrelationer?
    Den enda gången jag känt mig utsatt och i underläge i vården var då jag hade ett ganska sjukt småbarn. Jag påminns nu om hur krångligt det var att hantera information från olika människor, svårigheten att veta hur mycket jag skulle fråga, vad jag hade för valmöjligheter. Jag minns också hur känsligt det blev med läkarens och sköterskornas minspel. Utöver orden, skulle jag uppfatta dem som betryggande på riktigt eller försökte de bara lugna mig?
    Samtidigt som detta pågick hade jag god psykisk hälsa. Ingen ifrågasatte om mina reaktioner, mina frågor eller mina önskemål var ”adekvata” eller ”typiskt för störningen”. I sämsta fall kunde jag tolkas utifrån ”orolig förälder med vissa medicinkunskaper”. Så det var ju ändå en mycket starkare position än den som har psykisk ohälsa.
    Psykisk ohälsa drabbar ofta de delar i ens person som behövs för att vara autonom, hävda sin rätt och kunna påverka sin vård. Nedsatt motivation, nedsatt självkänsla, nedsatt självförtroende, avsaknad om hopp om att det finns hjälp, känsla av att kanske inte ens förtjäna att må bra och ofta svårigheter att kunna lita på om magkänslan och tankarna stämmer om vården eller bemötandet inte fungerar.
    Jag är förstås inte rätt person att skriva om patientperspektivet, det gör ni som har erfarenhet av psykisk ohälsa och vård mycket bättre men samtidigt måste det gå att hitta de där sätten att kommunicera upplevelsen mellan varandra för att kunna förstå mer och förtydliga. Det är ändå väldigt bra, att det jämfört med för inte så länge sedan, finns ambassadörer som hjälper oss i vården. Då man ser över riktlinjerna för psykiatrisk vård i landstinget ingår kontakt med brukar/anhörigföreningar. I olika internationella riktlinjer för vården vid personlighetssyndrom har man lag till ”den som arbetar med detta ska ha intresse och lämplighet”. Brukarstyrda inläggningar prövas och övervägs på flera platser.
    Kanske skulle det vara spännande att en läkare och en ”patient” föreläste tillsammans för läkare eller för patienter om de olika perspektiven, de olika rollerna och hur det kan krocka även när intentionerna är goda?

  7. Vad rätt du har, vad klokt du skriver och i vilket hemskt ljus han framstår nu. Det är nästan någon sorts mobbning som han har gått vidare med frågan om skrevbilden och reaktionerna han har fått. Han kan säga hur mycket han vill att han twittrar som privatperson och att han måste få ha sin frihet, men det går inte att komma ifrån att det han säger och gör påverkar synen på och förtroendet för honom och psykiatrin, hur mycket alla än önskar att det gick. Det allra värsta är nog hans bristande förståelse för sin position och för hur lite man kan välja sina reaktioner som psykiatrisk patient. Han hanterar sköra människor, han borde veta bättre och du har mitt fulla stöd.

  8. Hej Mikaela!

    Först och främst vill jag be om ursäkt. Det var inte min avsikt att göra dig ledsen och arg. Jag har absolut inte lyckats kommunicera min ståndpunkt på ett begripligt sätt. Jag har inte ens försökt kommunicera min ståndpunkt till dig. Jag har inte heller validerat din ståndpunkt tillräckligt tydligt. När du (och några till) skrev att ni tyckte att bilden var olämplig bestämde jag mig snabbt för att jag inte skulle publicera den andra bilden som jag tänkt lägga ut (min plan var att lägga ut samma bild men ur ett annat perspektiv efter tre dagar så att den blev en spegelbild i Instagram). Jag var ärligt intresserad av att förstå era synpunkter. Twitter är som sagt begränsad och jag blir mycket kort och konkret när jag skriver där. Mitt fokus var att förstå vad som väckte anstöt och var gränsen går. Kalla mig gärna aningslös, men jag raljerade inte i vårt meningsutbyte. Alla frågor var ärligt ställda. Jag försökte förstå. När jag istället för svar fick antydningar och även uttalanden om att jag var en dålig läkare pga att jag ställde frågor tog jag illa vid mig. Min upplevelse var att jag inte skulle fråga, bara acceptera och förändra eftersom en representant för patienter sa åt mig att göra detta. Du förstår säkert känslan. Det verkar som du upplevt den och mer därtill i kontakt med psykiatrin. Min känsla var att antingen gör jag som jag blev tillsagd eller så kommer jag att stämplas som en dålig läkare. Ja, återigen tror jag att du förstår känslan. Det gjorde att jag inte längre kände att jag hade något val. Jag kände mig tvingad att låta bli att lägga ut bilden. Jag kände mig censurerad. Under söndagen funderade jag mycket över det jag kände och det vår diskussion väckt hos mig. Jag bestämde mig för att lägga ut bilden trots allt. Det var helt och hållet för min skull. Hade jag fått välja hade jag helst sett att du (och andra som skulle kunna ta illa vid sig) inte fick se den (men att blockera dig ville jag absolut inte). Som du sett så ändrade jag även i min bio och mitt användarnamn för att minska risken för framtida missförstånd. Jag vill inte bli missförstådd. Jag vill dela med mig och jag anser att min profession är alldeles för dålig på detta.

    Jag ser Twitter som ett forum där vi i princip är lika mycket värda. Med i princip menar jag att den som har många följare på något sett blir mer värd en den som har få följare. För oss som inte är medialt kända grundar sig antalet följare inte på maktposition i samhället. När jag kommunicerade med dig gjorde jag det utifrån en syn på oss som mer eller mindre jämlika. Om någon hade en maktposition i situationen så var det du. Du har ungefär dubbelt så många följare som jag. Dessutom utgav du dig för att representera patienter. Det uppfattade jag som att du såg dig som representant för en grupp. På Twitter ser jag mig inte heller som ansvarig för att hantera andras känslor. Det betyder inte att jag vill väcka anstöt eller obehag. Jag ser mig helt enkelt inte som en behandlande läkare. Jag är på Twitter för att diskuttera, skämta, utbyta tips om texter och öka min förståelse. När jag tackade för återkoppling från dig och andra så menade jag det.
    Det var inte jag som tog eller la ut bilden på kollegan och mig vid jourrapporten. Initialt var jag inte medveten om att den fanns. Jag har för vana att lägga upp bilder där jag uppger att jag varit jour efter att jag varit jour. I min enfald så handlar detta om att jag inte vill att patienter ska söka jouren för att de vill träffa mig. Jag vill att man ska söka jouren för att det inte kan vänta. Nu inser jag att det även finns en poäng som handlar om att patienter inte ska låta bli att söka när jag går jour. I övrigt finns det några smärre saker som jag uppfattade (eller själv skrev) annorlunda i din text ovan. Vi går inte in på det för då riskerar vi att hamna vid sidan av poängen, igen.
    Slutligen så tycker jag fortsatt att det är en viktig och intressant fråga var gränsen går. Jag är inte beredd att ge dig hela makten för var min gräns bör gå. Jag lyssnar gärna på synpunkter och tips, men svarar dåligt på krav utan möjlighet att fråga. Någon gång kanske jag berättar för dig vad som hände under andra veckan på min ST när en överläkare inte tillät att jag ställde frågor utan krävde att jag bara skulle lyda. Jag hoppas att din förståelse ökat i och med detta. Min ökade av att läsa din text.

    PS. En annan diskussion som jag gärna skulle ha är kopplad till det som Anna Odell gjorde. Det handlar om den ”maktposition” som jag som psykiater och vårdpersonal uppfattas ha. Så fort jag fick makten att vårda enligt tvång så kändes makten bara som en skyldighet. I princip handlar det om att välja det som är minst fel, självbestämmande och hög skaderisk eller frihetberövande. Men som sagt en annan diskussion. En diskussion som jag gärna har, men inte på Twitter… DS.

    • Hinner inte svara så långt just nu, men uppskattar din ursäkt.
      Några snabba grejer hinner jag säga och det är att du missuppfattat följar-räknaren tror jag. Antal följare inte samma som hur många man följer. Du har många fler följare än jag och det är för mig helt ointressant faktiskt, jag skriver om det som är viktigt för mig och struntar i antal. Inte heller i din långa kommentar nu känns det som du svarar på det jag adresserar. Jag har inte kallat dig dålig läkare- du är kanske hur bra som helst, och jag svarade på så många frågor jag kunde innan det började kännas som om du drev med mig.

      Vad gäller makt, så ser jag det på ett annat sätt än vad du gör. Det är naivt att gömma sig bakom ”citattecken” när man skriver ”maktposition” , för den är existerande och den ligger hos dig. Fattar inte med vad du menar att jag har den. Och du ”är inte beredd att ge mig makten över var din gräns ska gå”. Alltså. Det är föraktfullt. Jag vet inte. Jag tycker din kommentar här nästan gjorde våra ståndpunkter ännu mer polariserade och att du egentligen bara upprepar vad vi redan pratat om, utan att du ens nu benämner det jag tjatat mig blå om. Du är säkert en jättebra doktor och jag tror inte du är ond eller elak, men som sagt, det enda jag vet är vad du själv visat mig här, jag har läst dina kommentarer i andras flöden och förstår ju lite hur snacket verkar gå. Ser ingen seriös diskussion eller att man ens tar i frågan. Jag återkommer. Inte så mycket av det du skrev här gjorde saken bättre, men som sagt, bra du visar dig och kul att din förståelse ökat.
      På återhörande.

    • Mats, jag har inte tid att ge dig ett utförligare svar nu men vill ge dig ett lästips för fördjupad förståelse av maktperspektiv i vården. Kapitlet om den filosofiska bakgrunden till personcentrerad vård i boken Personcentrering i hälso- och sjukvård : från filosofi till praktik tar bl a upp patientens trefaldiga underordning.

  9. Ping: Det handlar om trovärdighet | Patientperspektiv

  10. Tack för att du skriver detta! Jag missade diskussionen när den var igång, hade jag varit med hade jag gett dig all uppbackning. Jag minns att jag reagerade på bilden när han la upp den, men jag orkade helt enkelt inte skriva nåt om det. Bra att du gjorde det!

  11. Först, jag säger ingenting om min diagnos, bipolär1 på FB där jag har släktingar och vänner, orkar inte berätta men på Twitter går det ba, tycker jag är rätt anonym där och bland andra likasinnade. Det andra är om en psykiater uttalar sig på det videt han gör, undrar hur han är när han är yrkesverksam! Jag skulle då inte vilja ha en sådan psykiater.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s