Ingen kan få hem en liter mjölk med fax

Ibland är det kul att titta i backspegeln:) Här kommer ett utdrag ur en artikel som Åsa Moberg skrev i tidningen Ny Teknik år 1990.

”Du måste skaffa fax, ropas det från alla håll. Jag bor ovanligt långt bort från allt, men också folk mitt i civilisationen skaffar fax. De som har fax tycks älska denna apparat med en passion som annars brukar vara förbehållen katter eller hundar.
Ändå har jag inte skaffat någon fax. Devis beror det på en allmän misstro mot maskiner, även om jag försöker älska dem är kärleken aldrig besvarad. De går ofta sönder när jag tittar på dem.
En dag läste jag i tidningen att postens förlust på lantbrevbärningen är 800 miljoner kronor om året. Då gick det upp för mig vad som är det verkliga motivet bakom mitt faxmotstånd. Det är omtanken om lantbrevbärarna, det handlar om mitt ansvar som postkund i en av de glesbygder som fortfarande har postgång. Ingen försändelse får undandras lantbrevbäraren.
Hon kör nu 12,5 mil varje dag, det tar fyra till fem timmar, ännu mer ibland när det är pensionsutbetalning eller tjällossning. Min låda är den sista på den långa linjen. De sista sex milen är en grusväg med nio hushåll som kundunderlag. Där sitter också en gul låda för utgående post. Den töms alla dagar utom söndagar.

Av all offentlig service är lantbrevbärningen den mest förnämliga. Den är helt enkelt obegripligt bra. Paket av alla slag, böcker och kläder kommer hem per postorder, medicin från apoteket i Lima, pengar från banken, pensionärer kan få mat och sprit och lite hjälp ibland med allehanda udda ärenden. Varje gång jag hämtar posten begrundar jag detta mirakel.
Ingen kan få hem en liter mjölk med fax. Om posten går med 800 miljoner i förlust för att vi i glesbygden ska få brev och service, är det min plikt att bidra med så mycket frimärksintäkter som möjligt. Inom Sverige fungerar det också så att posten kommer fram, oftast följande dag.
En smygande längtan efter en fax kan mycket lätt uppstå om man inleder förbindelser med folk och företag i andra länder. ” /—/

”För ett par månader sedan fick jag flygpostbrev från Paris. Det hade varit på väg i nio dagar.
Varför gick posten så mycket fortare förr? Antagligen för att posten var viktig förr i världen. Det är den inte nu. Postverk världen över har anpassat sig till den verklighet där alla som har något brådskande eller angeläget att säga gör det på något snabbare sätt än brev. Vi som envisas med att stoppa papper i kuvert och klistra frimärken på får skylla oss själva. Jag ser för min inre syn ungefär vilka vi är. Samma ointressanta, resurssvaga typer som åker buss och tunnelbana, när de köpstarka som har bråttom åker bil eller flyger. Brevet i framtiden blir ett kommunikationsmedel för barn, kvinnor och pensionärer som kan vänta i veckor eller månader på att sända eller ta emot ett meddelande.”//”

Mikaela skriver
Ps. Jag får sällan brev nu för tiden. De jag får kommer från Åsa (som är min arbetgivare och som numer både mailar, twittrar och facebookar) – och jag blir lika glad varje gång jag öppnar kuvert som hon fyllt med intressanta tidningsartiklar med understyrkningar, marginalkommentarer och utropstecken.
Jag har inga papperstidningar, läser allt på nätet men det är verkligen en annan känsla att läsa dessa artiklar. En annan bra grej jag får i kuvert varje månad är kopia på löneutbetalningen. Därför gör alla brev jag får med Åsas vackra handstil brev mig glad:)
DS

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s