Going mad. Del 3 (4)

Del 1 finns här
Del 2 finns här
Del 4 finns här 

Mikaela skriver:
Del 3

Det har helt slagit slint: jag tror de kommer att söva ner mig och ge mig ECT om jag gör minsta fel. Det händer bara i ytterst sällsynta fall att man ger det mot någons vilja, säger jag till mig själv. Det finns ingen anledning att de skulle göra det, väl? Men rädslan pulserar. Jaha, och om det händer då? Vore det sån katastrof? Ja, just nu vore det. Så huller om buller som allting är vore det ödesdigert med någon som helst påverkan av hjärnan utifrån. Tre gånger till återkommer förslaget, jag fortsätter säga nej men tar de andra medicinerna, en ny, en gammal.

Ingen talar med mig mellan läkarsamtalen. Det är verkligen otroligt- ingen talar med mig, knackar på annat än för att säga att det är mat, ingen frågar hur det är. Någon i nattpersonalen brukar presentera sig men stående i dörren och utan att vänta på svar. det känns i alla fall som att bli bemött som en människa. I övrigt är det är mycket ödsligt. Ensamt. Dagarna är långa. Från väckningen väntar jag på att klockan ska bli nio och nattmedicin.
Ingen ser mig i ögonen.
Ingen visar mig runt på avdelningen när jag blir inskriven.
Ingen frågar om jag vill prata.
Ingen försöker hjälpa mig att komma ut från rummet.
Absolut inga aktiviteter erbjuds. Inte till mig i alla fall.
Den tredje dagen kommer det in en person som säger att hon är min kontaktperson. Jag talar just då i telefon, nickar mot henne att jag snart är klar. Hon går igen. Hon kommer aldrig tillbaka.
En annan dag kommer en annan personal in och säger att hon är min kontaktperson. Jag vet inte vad det är meningen att hon ska göra. Hon berättar inte.

Läkarsamtal: ”Ni frågar inte ens om något hänt. Ni vet ingenting om mig eller varför jag mår som jag gör. Jag kanske sörjer. Det kanske är någon som dött i min omgivning för två dagar sen. ”Är det det då?”. ”Nej, det är det inte, men det hade kunnat vara det och ni hade inte haft en aning för ingen frågar”. ”Men då så, då spelar det ju ingen roll. Ingen har ju dött”.
Men någon nära till någon som står mig nära har nyss dött, under tiden jag är inlagd. Och det plågar mig.

Ligger ner.
Blygrått hav och himmel. En våg byggs piskande upp, den ryter, höjer sig, sväller, rasar och i den finns ett alldeles tomt tyst utrymme men snart krymper det, båten som seglat där under slås till flisor.

Ett isberg. Jag förstår att det är vi, människorna, som är bildens innebörd.
Allt som sker rör sig under ytan, allt vi vet och kan och tänker, vårt medvetande och det vi varseblir, det är bara en liten liten del, kanske 10 procent. De andra 90 procenten är något stumt och mörkt och oåtkomligt, orörligt och orubbligt vilar det och lurpassar och om man råkar köra på det springer man läck som Titanic.
Och allt är obegripligt. Och allt pulserar. Darrar. Och själen är på flykt. Och sanningen utom räckhåll.

Jag lyssnar på Sveriges Radio via min mobiltelefon. Varje dag oändlig tacksamhet till min uppkoppling.
Telefonen ligger på kudden bredvid mig, jag måste ha den nära på låg volym, är rädd att få en tillsägelse annars. Jag lyssnar från morgonen genom hela dagarna och jag somnar till rösterna i programmen: Allvarligt talat, Tendens, Filosofiska rummet, Karlavagnen, Samtal om Gud. Deras mummel är en fredad zon, en orange cirkel ovanför mitt huvud där jag kan vila. Jag lyssnar till P-O Enquist, till Lena Andersson, Birgitta Stenberg, Märta Tikkanen, Kristina Lugn. Hör på dikter av Tomas Tranströmer.

De talar mycket vänligt till mig. Kaoset lugnar sig något.  De lägger ord efter ord som barr och spår och ledtrådar längs stigar i skogen, de kommer fram till slutsatser och svar med vackra ord som bildar helheter och logik, allt de talar om är begripligt och poetiskt, magiskt och mänskligt.
Det försiggår riktiga samtal därute i etern och jag för in dem till mig. Vilar i dem, det existerar utväxlingar av tankar och funderingar, det ställs frågor som kan kläs i ord. Det blir ofantligt viktigt att lyssna, är en väg ut ur vanmakten och mitt enda sätt att inte explodera. Radion räddar mig. Jag är livrädd att de ska ta telefonen ifrån mig, säga att den är dålig för mig, att jag måste vara mer aktiv och social.Alla mina färdigheter för att stå ut lägger jag i detta lyssnande. Kan inte läsa, inte tänka. Jag ligger i sängen varje dag, hela dagarna. Alla mina färdigheter för att stå ut lägger jag i detta liggande. Jag försänker mig i dvala för att vänta ut tiden och inte få panik över situationen.

Jag är en mycket gammal människa. Döende. Jag får nu palliativ vård, den sista i livets slutskede. Men nej, det kan inte stämma, för de döende har man respekt för och man försöker göra deras sista tid befriad från lidande. Men jag är en gammal människa och jag ligger nästan hela tiden och jag har legat länge, och vad jag vet om sånt är att man kan få liggsår. Att få det vore ytterst farligt. Då skulle jag inte längre kunna skydda mig genom fosterställningen i sängen, då skulle jag behöva konfronteras med personalen, vara bland dem och det vore farligt.
Jag ligger en stund på ena sidan, växlar sedan till den andra, byter sen tillbaks om och om igen. Jag ber om en extra kudde för att avlasta axlarna.
”Nej, det är bara en kudde per patient. Det är specialkuddar som inte skickas till tvätt så man får bara en”. Jag blundar. Inte ens detta kan de göra för mig, skona min hud och kropp från det jag är säker på kommer att bli sår som gör att jag inte längre kommer kunna undvika katastrof.
Det hade hjälpt, tror jag, om hon istället sagt: ”men jag kan försöka kolla om det finns en extra kudde någonstans eller om vi kan låna från en annan avdelning”.

Flera gånger kommer det in skötare med handdukar och filtar som de lägger i ett skåp vid min säng.
Jag vill skrika. Kan ni inte för helvete ha era handdukar i ett skåp någon annanstans? Avdelningen är enorm. Korridorerna oändliga, expeditionen ett stort slukhål, det måste väl för fan finnas någon annanstans än just mitt rum att förvara hela avdelningens linneförråd i? Detta är min borg, sängen min räddning, att fjärma mig från er min enda flykt. Även detta tar ni, även hit in i mig ska ni ta er in.
Jag säger ingenting, om jag skulle öppna munnen skulle jag fräsa och de springa och göra en anteckning om hur avvog och irritabel jag är.

Några rutiner skapar jag. Varje dag försöker jag sitta några minuter i fönsterkarmen. Det kräver speciella arrangemang: huset är byggt som en fyrkant av glas och betong runt en innergård. Mitt fönster är synligt från alla tre håll. Alla kan se mig. Alla kan skvallra om mig. Jag har gardinerna fördragna dygnet runt men öppnar dem några centimeter den stunden jag sitter i fönstret, placerar mig så att jag kan titta ut genom ett smalt utrymme mellan tygen, gömmer benen, kikar försiktigt fram.
Två träd med rosa blad växer på gården. De rör sig som den där märkliga luftströmmen i mig rör sig. De påminner om liv. Jag ser moln också, de bara far fram, säger inget, tycker inget, vill inget. Två gånger försöker jag gå ut på den låsta innergården men vågar bara vara där några minuter, överallt är det fönster, överallt kan någon sitta och titta ut på mig.

Jag duschar också varje dag. Om jag inte gör det kommer de att säga att jag försämrats, tänker jag, missköter sin hygien men det är besvärligt: duschen har ingen slang och vill man ha det måste man be dem om en och det vill jag inte. Munstycket är brett och vattnet sprutar och allting i badrummet blir blött och det är omständligt att flytta omkring handdukar och kläder.

Jag vill inte ha deras mat men måste äta för att de inte ska skriva att jag ytterligare försämrats, patienten matvägrar nu.
Jag försöker förhala det så mycket det går för att inte behöva stå bland de andra framför karotterna, jag orkar inte höra dem prata. Med blicken i golvet går jag genom korridoren när det är lunch och middag, håller mig så nära väggen jag kan för att inte snubbla på något.
Det bränner i ryggen om jag passerar någon. Jag är helt och hållet blottad, mitt kön är synligt, mitt huvud naket, alla kan se rätt in i mig, jag är som en lök som skalats helt ren och till och med den innersta kärnan gick att splittra. Ofta gråter jag när det är matdags för att jag är så rädd för den där evighetslånga promenaden.

Det hade hjälpt om jag fått en folder om avdelningens rutiner, tror jag, så att jag vetat vilka tider det var mat och slapp gå ut för tidigt eller sent. Det hade hjälpt, tror jag, att på reda på avdelningens namn, rutiner, information om saker och ting. Jag vill inte fråga någon om något, jag vet inte vilken slags röst jag ska ha, vilka ord jag ska använda. Talar inte med någon, vistas bara på rummet. Jag ser andra patienter på vägen till maten, de rör sig, pratar vid matbordet, några sitter i sofforna, några tittar på tv, står i rök-kuben, de verkar inte vara lika rädda och vantrivas som jag. Möter ingens blick.
Med ryggen mot de andra sitter jag och skyfflar in mat snabbt så att jag ska kunna återvända till min säng.
Jag ser fötter och hjul på en rollator, jag tittar upp och möter blicken hos en gammal kvinna. Hon kämpar med locket till en mjölkkartong. Jag räcker fram händerna, öppnar mjölken åt henne, det känns inte som en dröm, det känns enkelt och som ett möte med en människa, det första mötet.

Läkarsamtal:
”Det är orimligt”, säger jag, ”att jag ska ta upp en plats här med den platsbristen som finns. Så många som behöver vård, sån överbeläggning som råder och jag vill inte vara här och det finns inget av det ni kan erbjuda här som jag behöver. Jag uppfyller inte kriterierna för LPT, är inte farlig eller i fara”.
”Jo, det gör du, men inte på farlighetskriteriet utan på detta: Du har en allvarlig psykisk störning, du är i oundgängligt behov av vård och du motsätter dig vård. Vad är det du tycker så illa om med att vara här?”
Jag beskriver olika situationer som jag tycker är absurda.
”Vi kan ju inte ta ansvar för vad någon annan enskild läkare eller skötare gjort”. ”Men ni frågade vad som hänt, och jag försökte förklara varför jag inte trivs”. ”Du skulle kunna aktivera dig, det finns pussel där ute och du kan utnyttja möjligheten att samtala med personalen.”
Jag försöker beskriva.
”Nu tänker jag inte fortsätta den här diskussionen”, avslutar hon.
Jag faller igen. Hur ska jag kunna samtala med personalen när de inte ens talar med mig, när de inte ser migi ögonen, inte vet vem jag är, varför jag är där? De inbjuder inte till någon som helst kontakt. Hur ska de kunna veta, när jag bara ligger ner och tiger eller skickar blickar som ångar av förakt?
De kan inte veta, för de frågar inte. Och jag kan inte rycka tag i någon av dem och säga vad jag behöver, för jag är paralyserad av rädsla. Jag vet att jag är en dålig patient som inte tillgodogör mig den dyra vård som så många behöver och jag gör allt för att slippa.
Men. Varför känner jag mig bestraffad för att jag är på det sätt jag är och har så svårt med allt? Staten har gått in med det kraftfullaste verktyg den har: Den har fråntagit mig min frihet och sagt att nu går vi in, du är så sjuk att du inte vet ditt eget bästa och du behöver hjälp. Och de symtom de vårdar mig för, de anledningar de säger att jag måste vara där på grund av, är de som de verkar arga på mig för.

Jag tror det är så här:
Jag är i behov av omsorg, trygghet och att få lugnande besked om att det som rasar i mig kommer att stillna och att allt kommer att ordna sig. Jag tror jag behöver tröst och hjälp. Jag tror jag bär på mycket skam, skuld, ångest, rädsla och ensamhet, ambivalens inför livet, döden, mitt jag.
Jag tror jag är rädd för att säga att jag behöver någon som ser mig med vänlig blick och att få öppna mig, gråta. Jag kan inte be om det när marken jag går på är alldeles stenig, personalen så sval och likgiltig eller direkt hård. Jag blir arg för att de varken kan ge mig det eller släppa ut mig så jag kan skaffa mig det någon annanstans. Jag blir arg på att staten tvingar mig till vård som bara gör allt värre. Jag blir rädd att ilskan ska få mig att tappa greppet helt. Jag blir olycklig av att de inte förstår mig och att jag därför får ytterligare bevis på min ursprungliga känsla av att inte kunna existera i världen, att vara för skör och svårbegriplig.
Tack gode gud och DBT för att jag inte har ett självskadebeteende längre. Hade jag haft det hade jag helt förintats här, med deras sätt att vara och hur de ser på patienterna, det hade kunnat sluta hur illa som helst. Tack för att jag kan behärska mig, vara någon annan stans, fly i hjärnan.

Varje dag får jag sms från världen utanför. De sprider små mjuka eldar i mitt blod.
Några där ute tänker på mig. Jag är inte bortglömd. Jag får en länk till en låt. Den lyssnar jag andäktigt på. Jag skriver förtvivlade meddelanden till vänner och trösten är stor att de läser mina ord. De säger åt mig att bara hålla mig lugn, att ha tålamod, att jag ska minnas att det kommer gå över den här gången med.

Jag vet inte ens om jag vill att det ska gå över.
Jag vill dö, men det är inte bråttom och det är mer en resignation i själen, i tilliten, mitt jag, mitt liv än en fysisk risk för död.

Annonser

3 thoughts on “Going mad. Del 3 (4)

  1. Ping: Going mad. Del 4 | Turtagning

  2. Ping: Going mad. Del 1 | Turtagning

  3. Ping: Going mad. Del 2 | Turtagning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s