Going mad. Del 2 (4)

Mikaela skriver:
Del 1 finns här.
Del 3 finns här
Del 4 finns här 

Del 2
Så går vi till akuten två våningar ner, min läkare och jag. Kanske kan en inläggning bli bra trots allt, några dagars vila från allt som hotar. Jag går bakom henne i trappan, döljer ansiktet i händerna. Hon lämnar mig med löftet om att allt kommer att bli bra. Det är bara jag där. Rummet är enormt. Dofterna..

Plötsligt minns jag. Att varenda gång jag varit i huset har jag dragit en lättnadens suck över att jag numer bara är aktuell i öppenvården, inte behöver se insidan av de låsta dörrarna. Och när sköterskan kallar in mig säger jag att jag har ångrat mig. Det är inte det här jag vill eller behöver. Min själ ropar, underströmmen greppar hårdare. Bort! Ta dig härifrån!

Jag får vänta många timmar. Nu är det kväll. Jag pratar med en doktor. Han hämtar en annan doktor. Jag säger samma sak: ”jag vill åka hem. Jag kan äta, sova, är inte akut suicidal, har inga tankar på att skada mig. Jag vill hem. ”Men din läkare tycker du har blivit sämre de senaste veckorna.” Jag säger att jag har väldigt negativa erfarenheter av slutenvården och att det är bättre att jag försöker ta medicinerna hemma och ha fortsatt tät kontakt med läkaren. Hon tycker jag ska stanna kvar. Ber att få gå hem. Får vänta ytterligare några timmar i det tomma rummet. Nu är det sen kväll. Läkaren kallar in mig igen. ”Jag har skrivit ett vårdintyg”. Jag faller. Jag blir mycket arg. Besviken. Förvånad. Jag känner mig lurad. Panikslagen. Jag tycker inte det finns fog för tvångsinläggning.
Men ok. Jag klarar det en natt. Jag orkar inte tjafsa, har suttit sex timmar på akuten. Är trött. Det är sent nu, i morgon får vi reda ut missförståndet.  Jag vet vad det innebär att hamna i konflikt. Man har inte en chans. Jag har lärt mig att det inte är någon ide att argumentera och att man absolut inte får visa ilska. Får en nattsärk, en handduk, nattmedicin.
De senaste veckorna har jag burit ett kors. Är inte troende, men behöver en talisman. Jag gömmer korset, är så rädd att de ska ta det ifrån mig eftersom det är ett halsband, allt man kan skada sig med låses in.

I mig fortsätter bilderna rusa: Jag är en jordglob. Jag har ingen kropp, bara ett par fötter. På dessa fötter balanserar det tunga klotet och det roterar, håller på att tippa över.

Jag är kroppen i anatomiläroboken. Bara ett knippe nakna nerver, blodkärl, artärer och hinnor som på något sätt står i förbindelse med varandra. Allt ligger blottat och i hjärnan lyser och släcks blinkande lampor enligt inget mönster alls, kommunikationscentralen är trasig men aktiv som ett flygledartorn där datorn havererat. Alla väntar på att planen ska krocka. Jag är så rädd. Jag måste hålla mig ifrån allt som är farligt, är helt oskyddad. Att vara här är inte tryggt. De är inte vänliga.

Natt. Morgon. Jag tittar ut genom fönstret, utanför vajar små lila blommor. I mig vajar det också. Jag ligger stilla. Ingen talar med mig. Mitt på dagen bär de in en bricka. Jag äter.

På eftermiddagen kommer det in en ny doktor och några kandidater. Doktorn ställer sig vid fönstret.
Han frågar hur jag mår. Jag stammar. Hur jag mår? Jag vet inte. Det finns så många svar. Han frågar om jag har någon anhörig. Jag vet inte. Det finns så många svar. Menar han någon de ska ringa till om jag dör? Eller om jag bor tillsammans med någon? Eller om jag har förmåga till relationer? Eller menar han att någon ska komma hit och han ska kontrollera mina uppgifter? Jag kan inte svara. Förstår att det borde finnas ett enkelt svar. Men allt virvlar runt. Det enda som går att göra är en skakning, en nickning. Han frågar om jag har svårt att ta initiativ. Jag kan inte svara på det heller. Vad menar han med initiativ? Jag försöker sammanfatta hur jag mår men det är verkligen svårt. Jag vill inte använda mig av deras terminologi för det jag är med om är något mycket skört och mycket andligt, långt ifrån detta kliniska banala. Men jag har ingen terminologi som är möjlig, för de där snigel-känslospröten känner att han är kall och en inte ofarlig människa, spröten känner att han inte har lust eller tid att lyssna, inte är uppriktigt undrande utan bara beredd med checklistan, och att han inte förtjänar mina mest sårbara lager.

Han frågar om jag har sexlust. Jag bryter ihop i ett skratt-gråt. Det är en så absurd fråga. Kanske är den relevant på en vårdcentral för en patient som är helt ny i depressions-världen som ett sätt att ringa in symtom, men för mig som inte ens kunnat röra vid mitt ansikte på flera veckor är det absurt och skrämmande och mycket taktlöst.
Om frågan ställs på rätt sätt kan jag svara, till exempel på varför jag inte anser mig behöva ligga inne. Jag säger att jag tidigare haft negativa upplevelser av slutenvården och att jag -här tvekar jag, kan inte, vågar inte förklara att min ande är på resa och inte får plats i detta kyliga, – är rädd att bli utskrattad, jag vet att han inte kan greppa detta, mummlar ”av ideologiska skäl”, det enda jag kommer på för att sammanfatta min ovilja.
Kan inte säga att jag den senaste månaden desperat behövt komma till ett säkert ställe med varma färger, långsamma människor, förståelse för hur kropp och själ hänger samman.
Han upprepar med ironisk röst ”av ideologiska skäl”, och antecknar. Jag hävdar åter mina argument för att bli utskriven: kan äta, kan sova, har kontakt med öppenvården, ska påbörja en ny medicinering med tidigare oprövat preparat. ”Vad är det som inte är rimligt i mina argument?”. ”Ingenting av det du säger är rimligt”, svarar han.
Jag är helt förtvivlad. Hur ska jag göra mig förstådd när inte ens deras egna argument får gehör?
”Vad är det du tror skulle vara så”- han sniper på munnen och fortsätter – ”förträffligt med den här medicinen du föreslår då?. Du har ju fått ECT förut och det har funkat vid dina depressioner”. ”Absolut inte ECT!!”, svarar jag. ”Det har skadat mig. Nej, absolut inte. Jag har inte en sån slags depression där det skulle hjälpa. Detta är— något annat”.
Vad jag vill säga, men inte kan, är att det han tolkar som svårt depressiva symtom förstärks och framkallas av det faktum att jag är här. Det är vad tvångsvården gör med mig. Det är vad skräcken gör med mig, den skräck jag burit den senaste månaden och hur den omedelbart skjutit i höjden sen jag hamnade här.
Den tystar min röst, skapar misstänksamhet, skickar kallsvett genom händerna. Den har muskelminnen. Den skriker: Göm dig! Visa absolut inte något av vem du är. Akta dig för att hamna i affekt. De kommer tvinga dig till saker, de kommer att ge dig sprutor, missförstå dig, brotta ner dig. De kommer att skriva saker i din journal som inte stämmer, förlöjliga dig, frånta dig dina rättigheter! Berätta ingenting! Var artig. Se till att du kommer ut fort som fan. Det är farligt, farligt för dig att vara här!
De övertygelserna och det högljudda larmandet från min själ skapar ett tomt ansikte. Jag var skygg innan, paranoid och ville inte synas. Men nu. Nu tror jag att den här exponeringen kommer att döda mig på riktigt. Skada mig på ett sätt som aldrig kommer läkas. Förut ville jag ha mössa, nu vill jag gömma mig i en bunker. Deras blickar är knivar, förut var de spjut. Nu sylvassa.
Det skapar den sänkta blicken. Om man möter deras blick kan de se rakt in i dig, ta ifrån dig ditt jag, misshandla den sköra sköra blottade själen.
Nu är jag mycket rädd att de ska ge mig ECT mot min vilja, att jag åter ska drabbas av de väldigt svåra minnesproblem jag tidigare fått. Helt i onödan, för att hans sätt att vara får mig att krypa in i mitt skal där någon annan kunnat locka fram mig. Så lätt alltså, att feldiagnostiseras fast han säkert är en skicklig läkare. På grund av vår dåliga kommunikation stämpar han mig fel. På grund av att jag är en så jävla känslig galen ledsen rädd människa som inte kan göra mig förstådd, som är i så desperat behov av en lugn hamn skräms jag ännu längre in i mig själv.

Detta har jag lärt mig: jag klarar inte av slutenvård. Den gör mig sämre. Den har vissa gånger behövts, men fler gånger har den också gjort mig skada.
Jag har problem med auktoriteter. Med regler jag inte förstår. Med omotiverade begränsningar. Jag har problem med ofrihet. Jag har extremt stora problem med att tvingas till saker. Jag slår bakut.
Detta har en lång historia, är ett trauma sen tidigare tvångsvård från tonåren och med pålagringar från senare episoder. Jag har missförståtts, min desperation har eldats upp, jag har ansetts svår, besvärlig, manipulativ, hetsig. Jag har lärt mig att jag reagerar mycket kraftigt på orättvisor och på när man behandlar sköra människor med makt och kort tonfall, hån eller överlägsenhet. Och att de har alla vapen och jag inga alls.

Detta har jag också lärt mig: om jag blir lyssnad till, bekräftad, lugnad, tröstad, validerad, bemött med mjukhet, då kan jag ta emot det. Då kan min smärta lindras. Jag har fått mycket och bra hjälp i vården. Mött många behandlare som sett mig, förstått mig, visat empati, som visat omsorg och geniunt velat ha mina åsikter om vad jag tror fattas mig, och vi har kunnat hitta bra samarbete.
Jag har lärt mig att jag måste hålla mig undan heldygsnvården, och nu är jag här igen och kan inte ta mig härifrån.
Han bekräftar intyget från inskrivningen: att jag uppfyller kriterierna för tvångsvård.

Annonser

8 thoughts on “Going mad. Del 2 (4)

  1. Ping: Going mad. Del 4 | Turtagning

  2. Ping: Going mad. Del 3 | Turtagning

  3. Så otroligt fantastiskt bra skrivet, Mikaela!
    Jag bara ber att mer, många mer personal i psykvården ska vara som du beskrev att det finns….lyssnande, som ser, som värmer.
    Tack för att du skriver och vågar öppna så mycket. Må du ha fortsatt ork. Varm kram!!!!

  4. Ping: Going mad. Del 1 | Turtagning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s