Going mad. Del 1 (4)

Del 2 finns här
Del 3 finns här
Del 4 finns här 
Mikaela skriver

Det börjar som ett tillbakadragande, håglöshet, ovilja. Tittar på tv-serie efter tv-serie med äckel men utan förmåga att göra annat. Orkar inte byta kanal när det är reklam. Tröstäter hetsigt. Kan ligga i soffan från morgon till kväll om jag inte har något jag måste göra. Föraktar mig själv. Märker att jag oftast ligger hopkrupen med knutna nävar och krokiga axlar. Nacken värker. Ryggen. Vill inte träffa någon. Är aldrig glad. Allt är meningslöst. Längtar ständigt efter att det ska bli kväll. Frustrationen ökar. Tror inte medicin hjälper, har ätit tillräckligt många tillräckligt länge, gått tillräckligt i terapi, förstår att mitt liv är i grunden fel. Jag har stympat mig själv. Jag har dövat något som måste få utlopp. Jag hade kunnat blomstra eller fungera om jag levt annorlunda men nu är det för sent. Olyckliga omständigheter och egenskaper har resulterat i detta. Ett sånt slöseri. Kan jag komma i kontakt med mig själv på något sätt? Minskar dosen.

Jag går på en föreläsning. Tar starkt intryck. Det råder en grotesk och lättvindig överförskrivning av psykofarmaka. Överdiagnosticering. Enkelspårighet. Allt handlar om pengar.
Jag blir förtvivlad. Kan inte längre vara en del i detta. Vill inte bli lurad. Vill inte gå med på den här cyniska världsordningen. Gråter. Jag är delaktig. Jag har gått på det. Medicinerat mot själva livet. Spelat dem i händerna. Slutar helt med medicinerna.

Jag blir mer och mer känslig. Vågar inte längre vara aktiv på sociala medier. Tar illa upp av allting. Grubblar och ältar. Människor skadar varann. Människor är korkade. Börjar få svårt att interagera: vet inte hur jag ska svara på sms, mail. Allt låter fel. Allt är dubbeltydigt och osäkert. Håller mig mycket kort. Jag tvivlar på allt.

Nu händer det som är så svårt att förstå fast att jag varit med om det många gånger, svårt att ens kännas vid. Känner mig attackerad inifrån av något mycket påträngande. Får bilder i huvudet, ord. Jag drabbas av något. Luften är annorlunda, densiteten, jag svävar eller vadar. Kroppen är uppfylld av ett tremolo , en kortvågig osynlig darrning. Jag blinkar i slowmotion. Strömmar flyter genom mig. Under korta, korta stunder är det behagligt, sen blir det skräckinjagande. Känner olika mentala och fysiska sensationer. Insikter. Dagar passerar. Allt är som en dröm. Jag är alienerad. Ett vacuum. Kan inte svara på någonting: kan du föreläsa om en månad? Hur mår du? Vill du ta en fika? Vad vet jag om något? Hur uppfattas jag? Måste vara helt tyst för att inte förstöra, verka weird. Måste vänta, hålla mig borta tills det är över, undvika allt som kräver svar eller beslut. Vill inte synas, inte lämna spår. Allting skrämmer mig. Min röst ekar. Det enda jag kan fokusera på är polaroidfotona som etsar sig in i näthinnan och i medvetandet och malandet efter förklaringar.

Det är något som händer, något med min själ. Jag känner hur den stiger och stiger inom mig. Börjar nere i magen, för varje dag svävar det högre upp och intar en större och större plats. Något som har med det rätta att göra. Det som verkligen är, bortom chimärer. Vad som ligger bortom språket, det som finns i musik om man lyssnar. I konst, om man tittar. I människors kroppsspråk. I dofter. I symboler: Herr Gåman, den lysande röda larmknappen. Husnummer. Dikter. Krig. Moral. Allt en del av det kollektiva medvetandet, någon har beslutat att vi ska omfattas av detta. Alla förstår innebörden. Så otroligt avancerat allting är uttänkt, vi tänker inte ens på det.
Går då och då in på Twitter och Facebook men får så ont att jag gråter. Reklamen som dyker upp. Den är vidrig. Människor exploaterar andras geniuna önskan att kommunicera. Invaderar varandras hjärnor och själar. Den äter sig in och förstör oss, och vi låter det ske. Allt är i uppluckring. Alla värden är förlorade. Empatin utarmad. Var är vår solidaritet? Önskan om att ta hand om varandra, skydda och stötta? Varför säger människor saker de inte menar?
Kroppen är ständigt spänd, det där tremolot är oerhört utmattande. Jag bombarderas. Alla intryck är som växtskott eller frön som i ultrarapid förökas och förgrenar sig. Jag hinner inte med. Jag vet att allting är så viktigt, att det är sanningar som rinner mig ur händerna för att jag inte hinner fånga dem, och utan att kunna greppa, hitta ett forum eller dela med mig av dem är de meningslösa. Jag vet inte ens vad jag ska forska om, det är alltet, vilken disciplin ingår det i? Jag önskar jag hade en stab av studenter som kunde ta hand om allting och reda ut det- en tanke- en student- en uppsats- en uttömlig förklaring.

Rädd. Allt, allt skadar. Allt är avgörande och allting står på spel i varje ögonblick, är potentiella hot. Jag fortsätter uppfyllas bilder, försöker översätta allting. Är oerhört medveten och fokuserad på vad som händer i mig. Krampaktigt försöker jag förstå, fånga det, hålla mig undan farliga saker och reda ut hur jag ska hantera dagarna. Olika tolkningar forsar fram.
Och det fortsätter ropa i mig.
Allt jag varit med om har skapat sår. Jag är ett stort sår. Jag kan inte mer. Det spelar ingen roll vad jag gör. Allt är evigt. Jag måste ur jordens omloppsbana. Insikterna hjälper mig inte att komma på lösningar eller möjliga vägar vidare. Jag inser saker om mig själv som plötsligt blir skriande tydliga, glasklara. Total vetskap. Slutgiltighet och stum övertygelse.
Ständigt en extrem längtan efter att lätta mig. Vila. Finna ro. Någon som förklarar detta med världen. Hur hänger alltihop? Vill, måste vara någonstans där jag är trygg och bland helt och hållet ofarliga människor som utstrålar lugn och vänlighet men inget är tryggt, det finns ingenstans att gömma sig. Vill ropa SOS! DETTA ÄR ETT NÖDFALL! Inga vanliga saker gäller, det är undantagstillstånd, det är en nödsituation och du måste rädda mig!

Hallucinerar inte men polaroidbilderna fortsätter. De fascinerar mig. Kommer inte från mig, inte utifrån, står inte för något. Är tydliga, viktiga, självständiga, bryr sig inte om att tolkas:
Jag är ett stort öga. Jag har vingar. Jag flyger över ett bergslandskap. Himlen är kompakt grå. Jag har inga tankar. Jag är varken djur eller människa.
Faller. Ett schakt öppnar sig, jag faller och faller ner i svart, tunn luft. Virvlar handlöst.
En skyttegrav. Ett öppet minfält. Jag är soldat. Jag springer med kutad rygg och huvudet dolt mellan kulsprutesalvor. Jag försöker hitta en trygg grotta eller skreva. Skotten är världen, tankarna, människorna, allt i mig, allt i allt.
Jag är en gravplats. Jag är en kyrkogård. Den är övergiven och misskött.

Jag är ett foster. Jag ligger helt stilla i sängen och bredvid mig ligger en avlossad och torr navelsträng.

Jag vet nu att det inte finns fler möjligheter.
Psykologiska teorier blandas med associationer, vetskaper, aningar, men jag vet att jag inte är sjuk. Kan inte medicinera bort det här mycket påträngande pockandet och förberedelse på något stort, detta är inte depression, ångest, mani, psykos. Vill inte höra ett ord om diagnoser eller symtom. Det är en underström så sugande och stark.
Det är något viktigt jag måste upptäcka, något i mig som vill ut. Mediciner är bullshit. Nu handlar det om sanningen. Ingen kan förstå detta och jag vet att om jag bara kunde klä det i ord skulle jag kunna leta efter en plats där det hörde hemma. Är det religion? Är det psykologi? Psykiatri? Filosofi? Magi? Kognition, receptorer? Är det miljö? Politik? Biologi? Mer och mer angeläget, desperat och febrilt söker jag, allt är ping-pongpilar, allt är spjut. Ord är spjut, att magen knorrar, att någon skickat ett sms.
Vågar inte ringa läkaren. Allt är något annat än vad det utger sig för att vara. Det här är för stort för att begripa. Orkar inte med att mötas av misstro, ovänlighet eller krav på att förklara. Känner mig för skör- inget, inget har jag som jag kan riskera, ett enda ord kan döda mig nu, en blick, ett tonfall krossar det här tunna höljet. Vilsenheten enorm: att gå till psykiatrin innebär att jag tror på deras förklaringsmodeller och behandlingar. Att tala med någon innebär att jag måste sammanfatta vad som händer, vad jag vill. Jag vet inte vad som hör hemma vad. Vem säger man vad till, varför, hur? Var hör saker hemma?

Kan bara ha vissa kläder. Inte jeans. Inte korta klänningar. Inte skärp. Inte för starka färger. Inte något som sitter åt. Kan inte ha håret hängande. Kan inte ha mascara.
Jag försöker. Kan samla mig när jag måste. Ingen märker? Kan tala när jag måste. Går några gånger i affären. Ingen vet vad som pågår men några gånger gråter jag i telefon, försöker förklara.
Det finns inga enkla ord kvar, allt är metaforer nu, försök att sammanfatta, etikettera och översätta. Men har inget uttryck, ingen kanal, inget sätt att samla allting till något.

Vart ska jag ta vägen med detta när allt är så komplicerat? Det mest grundläggande är rämnat fast jag kan min autopilot, inte agerar fel, inte är opassande. Jag kan äta, sova, tala, klä mig, vet vad som är upp och ner och vilken dag det är. Vet allt som pågår men har den där underströmmen hela tiden, ett parallellt system som tar upp mer och mer plats, fångar min uppmärksamhet och skapar förvirring. Det är som om all kommunikation, allt tal, alla behov är trådar som måste in i paket. Paketet ska ha rätt omslagspapper, ombindning, överlämnas på rätt sätt till rätt person i rätt sammanhang. Så vart går man när allt är huller om buller, lösa trådar, och allt är hotfullt fast man vet att det bara är inom en? Vad väljer man att berätta och på vilket sätt, vad är relevant, hur ska man välja?

Träffar min läkare.
Lovar att ta den medicin som brukar hjälpa mot detta.
Träffar min läkare igen.
Lovar att ta den medicin som brukar hjälpa mot detta.
Tar den ibland. Vågar sen inte. Tar den sen igen. Är rädd för vad den gör med mig.
Det är ändå något annat. Min själ. Vill inte medicinera. Vill inte reducera. Vill inte vara så här plågad, rädd, inser att det kommer sluta i katastrof men kan inte förmå mig till att ta ner alla impulser, sensationer, tankar om verkligheten som den egentligen är till något som skulle lösas med någon kemisk komponent.
Att vara så här känns farligt men nödvändigt, att ta medicin känns både farligt och idiotiskt. Jag kommer att gå miste om det där– det jag ska upptäcka, den sanning som vilar längst ner under allt kaos, under alla spretiga ilande tankar. Medicin tar bort möjligheten att närma mig det jag behöver förstå.

Annonser

10 thoughts on “Going mad. Del 1 (4)

  1. Ping: Tre år med Åsa | Turtagning

  2. Ping: Going mad. Del 4 | Turtagning

  3. En stillhet vidgades mjuk som soliga vinterskogar.
    Hur blev min vilja viss och min väg mig underdånig?
    Jag bar i min hand en etsad skål av klingande glas.

    Då blev min fot så varsam och kommer inte att snava.
    Då blev min hand så aktsam och kommer inte att darra.
    Då blev jag överflödad och buren av styrkan ur sköra ting.

    Karin Boye

  4. Ping: Att våga skriva det som smärtar mest | Turtagning

  5. Ping: Vad jag försöker kommunicera | Turtagning

  6. Ping: Going mad. Del 3 | Turtagning

  7. Ping: Going mad. Del 2 | Turtagning

  8. Otroligt Mikaela att du kan formulera detta! Att du orkar och förmår göra det omöjliga begripligt.
    Åsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s