Fix you – en monolog om allt jag behövt säga och höra

Mikaela skriver
Jag har under en ganska lång tid brottats med ett manus.
Jag har gått runt, runt och gjort allt för att slippa skriva om det som jag nu ändå till slut har skrivit om.

För det första var det en enorm utmaning att få frågan från teatern om jag ville skriva en monolog och att våga tacka ja: jag har aldrig skrivit dramatik. Hur kan de lita på mig? Hur kan de tro mig om att klara av det? Hur ska jag klara av det? Hur gör man?
Sen försökte jag hitta ett bra ämne. En röd tråd. Ett passande format. En lämplig stil.
Sen kom utmaningen att hitta ett tonfall som passade mitt sätt att skriva och hur jag tänkte mig texten genom skådespelarens röst och gestaltning.
Och allt som kom var olika stela försök till utryck som inte kändes som jag. Trevande tunn röst som inte bar. En handling som inte höll ihop. Ett försök att härma annat som inte blev autentiskt. Ett evigt uppskjutande. Undvikande. Förtvivlan. Uppgivenhet. Nya tag. Nya idéer. Halvmaniskt skrivande. Handledsinflammation. Jag dissade, blev ilsken och började om.

Till slut kom den att handla om det som den handlat om från första början. Men jag ville inte kännas vid det.
Det som uppehöll mina tankar från dag ett. Musiken, bilderna, huvudpersonerna, några av replikerna, och själva temat, temana:
Det som aldrig slutar beröra mig, nya frågor som ibland och ibland inte skänker svar jag kan slå mig till ro med. En förståelse som skiftar.
Men den handlar inte om mig och skildrar inte mitt liv, är snarare en samling människor jag mött som berört mig, tankar jag tänkt, relationer jag haft, budskap jag fått, möten jag hade behövt uppleva, ljud jag fanatiserat om – men det är nerkokat i en enda karaktär och hennes berättelse.
Jag känner mig mer som en storasyster än manusförfattare.

Vad är hopp och varför önskar man att man slapp känna det? För om man inte gjorde det skulle man lättare kunna ge upp, och det önskar man ibland. Det vore en välsignelse att få släppa taget och inte störas av det kliande envisa ibland rent löjliga hoppet.
Vad är att finnas till för varandra och för sig själv? Vad kan man göra för någon annan? Exakt när går man sönder för alltid?
Hur lagar man sig? Måste man göra det?
Hur kan man beskriva känslan av avvisande och skam och öken i kroppen så att den blir begriplig på en scen?
Hur skildrar man dödslängtan, uppgivenhet, tanketrängsel, psykiatri, självdestruktivitet och glädje, nerv, liv och eufori på 60 min?

Och hur ställer man den viktigaste frågan, så att den som sitter i rummet går ut med hjärtat fyllt av den och med en varm sten i handen som är bara deras svar i sina liv?
Äskade hatade jävla hopp.

Kanske är det detta vi tillsammans gör just nu. Jag betraktar storögt den imponerande produktionen som ger Fix You liv nu när den mejslas fram. Från musik, ljud, ljus, scenografi, utomordentlig regi, samtal, förberedelser, affischer – och den helt fanatiska Therese Kvist i rollen som Sara. Alltihop. Något av det mest omtumlande jag varit med om.
Mina ord blir kött genom andra, och jag tvingas lyssna till vad jag egentligen behöver säga och höra och tro, på riktigt, utan att mumla och fly.
Premiär den 21 mars:)

För mer information, kontakt och bokning, följ länk till Moomsteatern. http://moomsteatern.com/forestallningar/fix-you/

IMG_7993.PNG

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s