Spela död

Mikaela skriver

Jag är i växande och det gör ont. Jag är i reflektion och det gör ont. Jag är i att blicka bakåt, och det gör ont. En filt över mig som öppnas lite här och där ibland och någon lyser in med en ficklampa och det gör ont att se hur många hål den här filten har, filten som är jag; min hud, och den ska också vara ett yttre täcke och skänka värme och trygghet.

Pratade nyss med en person som mött en person som berättade om en händelse som jag både minns och inte minns. Jag var elva år och ramlade på gymnastiken. Jag blev liggande och ambulans tillkallades. Jag blev inlagd och det var väl oklart vad som var fel, jag tror det var något med revbenet och förmodligen inte alls allvarligt. Det som är allvarligt är hur händelsen kom att tolkas och hur temat följer mig – både att det där tillståndet hänt mig igen och hur det tolkas. Jag blev liggande och slutade andas. Det började nog, om jag ska gissa, som en smärta när jag andades in. Men sen fastnade jag och paralyserades. För att det var skönt i landet intet. Nackkragen för att stabilisera ryggen i ambulansen hade inte behövts för jag vet precis hur jag blir: stel och orörlig. ”Hon spelar död.”

Jag tror -vet- att jag inte spelade död som i ”skådespelar”, utan som i en naturens härmning när något är så hotfullt att ett djur stänger ner hela systemet och låtsas vara död för att inte bli uppmärksammat, upphunnet eller dödat av fienden.
För så mådde jag och det hade väl pågått så länge att jag var helt utmattad och helt enkelt somnade där på golvet.
”Spelar död”. Som i fryser fast, förstelnas, paralyseras, stänger ner. Inte spelar. Kastas in i det, inte söker det. Jag blir beklämd över att ha behövt handskas med förnedrande tilltal istället för att få hjälp tillbaka till orden, rörelsen, känslorna. ”Överdriver”, ”spelar”, ”vill ha uppmärksamhet,” ”simulerar”, ”vill skrämma omgivningen”. Nej. Ofrivilligt avstängd, inte medvetet, inte med flit, inte kalkylerat. Jag gjorde det inte med flit. Jag önskar att jag inte blivit anklagad och hårt dömd för något som jag inte kunde rå för.
Det måste ju ha handlat om stora inre påfrestningar när ett barn på elva år svimmar men sen väljer eller tvingas eller helt enkelt bara kommer att stanna kvar i det och vägrar röra på sig eller tala under flera dagar och det blir någon slags strategi eller försvar som träder in i vissa situationer eller perioder.
Jag orkar inte tänka på hur mycket jag behövt kämpa med min egen hårdhet och känsla av att smärtan alltid är oberättigad, och inget i hela livet är jag mer rädd för än att någon ska uppfatta mig som hypokondrisk, överdriven, uppmärksamhetstörstande, krävande, simulant.
Jag har nästan dött i min önskan att inte överdriva. Jag har försvunnit av skam och rädsla att ta plats eller ha några behov. Jag har utsatt mig för stora risker, brister, faror, påfrestningar bara för att jag inte kunde skilja på saker och ting. Övergångsställen, ointagna måltider och vätskeintag, alla möjliga slags människor, situationer och platser huller om buller – för att det inte fanns fungerande varningsklockor eller balanserande avläsande system i mig. En känsla av att jag står över och föraktar behov av alla sorter. Det gjorde inte så mycket om jag dog eller hade ont.
Jag föll flera gånger under ungdomen och senare i livet in i timmar eller dagar av den totala tystnaden, stillheten och fullkomliga bedövningen. Bortom andras ord, bortom min egen skam. Onåbar. Utan åsikt, tankar, känslor, tolkningar.
Jag vet precis hur det känns. Jag kan inte hjälpa att det blir så. På insidan av bubblan är det stiltje och tystnad och utan gravitation och man behöver inte luft, det är som under vattnet. Ofarligt. Det är ett annat medvetande. Sömnigt. Alla sinnesintryck är långsamma och bara ett intryck i taget släpps in men inget känns och inget bearbetas, det bara är. Ingen smärta, ingen hunger, köld, skam, sorg, vrede, törst, rädsla. Inga behov. Inte önskningar, inga ord eller tankar, inga intryck lägger sig på plats och bildar mening. Bara en total tyngd i kroppen och ett upphörande.

Vill sudda bort skammen från det barnet. Vill lägga över det filten.
Vill vara där och då och istället för att föraktfullt kräva skärpning se det, försöka kliva in till det och väcka det och säga att det inte är farligt och att man kan andas in igen och komma till liv igen och inte behöver vara rädd. Barnet simulerade inte för att få uppmärksamhet, det blundande för att slippa ha med världen att göra och omsorger, oro, åtgärder eller ignorans gjorde ingen skillnad. Jag flydde och det som tolkas som att slå på trumman är det motsatta. Ett undandragande, inte ett rop på hjälp. Ett slocknande, inte ett sätt att som en fyr med signalljus i natten kräva uppmärksamhet. Jag skäms när jag skriver detta men det känns viktigt att göra det. Skammen är farlig.

Annonser

One thought on “Spela död

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s