Självskadebeteende utan depression eller suicidavsikt

Mikaela skriver

Jag försökte igår beskriva mitt tidigare självskadebeteende. Det fyllde olika och helt skilda funktioner.
Det är så krångligt. Så individuellt och smärtsamt svårt att förklara. Försöker ändå.
De gånger det inte handlade om depression och inte fanns suicidavsikt, vad var det då?

Det var ångestreducerande.
När allt var dömande och svart var det en utväg. Det var ett sätt att säga till mig att jag fattat budskapet, att jag hört klart, och visste: ja, ok, jag är oduglig, ful, hopplös. Ja, jag äcklas av mig själv och allt jag gör blir trassligt och invecklat.

Jag ville skada mig för jag var inklämd i ett hörn och inga flyktvägar fanns kvar.
Alla tankar om mig själv var elaka, grymma, skoningslösa. Varenda andetag skapade skam.
Skära eller andra sätt att skada mig blev något att hålla i handen som var bara mitt. Något jag hade under kontroll. Något som inte krävde interaktion och där lugn, lösning och tröst fanns inom räckhåll. Jag var inte beroende av någon annan för att få det, jag kunde ge det till mig själv och det var enklast.
Jag behövde ingenting och ingen.
Jag levde i tanken att jag inte förtjänade att må bra, såg ingen anledning att vara rädd om mig. På något område alls.

Jag använde det också som självbestraffning. Jag kunde styra undan kritik, den som kom inifrån och utifrån, samla den i en korg, sen skära loss den och därigenom kvitta skulden.

Det var självaggressivitet.
När hatet mot mig själv blev för stort men jag inte ville dö kunde jag bli helt tokig av desperation och vanmakt. Jag ville helt enkelt ge mig själv på käften. Jag var så vansinnigt arg på mig själv. Och på livet. På att jag fortsatte vara min fiende trots alla försök – jag kände verkligen att jag gjorde mitt bästa.
Jag ansträngde mig nog alltid hårt för att leva och försöka må bättre. Självanalys, terapi, många års tänkande, försök att förstå, rätta till, göra rätt.
Jag var inte ond, inte elak, jag försökte vara en ok människa. Men inget hjälpte. Jag hade inte plats men fick inte lov att lämna. Skärandet var som ett vrål. Ett fall. Ett kast. Ett slag.
Jag ville bara slåss men var snäll, slogs inte. Bara skadade mig själv.

Skam. Skuld. Svartsyn.
Självdestruktivitet var ett sätt att hantera skam. Genans över så mycket, vet inte riktigt varför, men ständigt närvarande.
En skam utan lösning, anledning, riktning, utan mål. En skuld utan att ha felat. Skuld å allas vägnar, och världens. Det fanns inget att skämmas för men jag skämdes ofta och mycket intensivt och kastades in i förlamande tjock svärta.

En skam i sociala sammanhang.
Jag är ofta framåt, oblyg, nyfiken, men har en annan sida: Kvävande olust. Obekvämlighet. Tryck. En ängslighet och blygsel som plötsligt kunde slå till utan att jag begrep varför. En matkö, en bilfärd, vad som helst.
Molande obehag, mer och mer intensivt självgranskande. Mer och mer onaturlig och spänd mimik, spänd röst, flackande blick och ett totalt tappande av kontakten med mig själv eller förmåga att lugna mig, slappna av.
Till slut nästan panik, jag paddlade snabbare och snabbare för att inte drunkna men drunknade, och in sipprade overklighet. Inga flyktvägar.
Att skada mig återetablerade kontakten. Ett sätt att nå mig själv igen. Ett sätt att bryta dissociativ fastlåsning.

Kortslutning.
Det här är den del jag har svårast att förstå och förklara. Det talas inte så mycket om detta plågsamma och allvarliga tillstånd.
Plötsligt. Eller – uppbyggt under tid? Stress, mycket negativa händelser, press, oro, och så – pang.
Något litet till händer. Eller. Det verkar litet men är det inte.
Det öppnar sig schakt av stora saker som hänt innan. Som påminner.
Ett missförstånd. En konflikt. Ett orätt bemötande.
Något i luften som jag inte förstår. Jag begriper inte men något känns fel. Blir osäker. Vad händer? Tolkar fel. En stämning som skaver, ett tryck. Att någon döljer något eller har en diskrepans i kroppsspråk och ord.
En kontaktlöshet eller tystnad kring något uppenbart. Det är något jag inte kan ta på men en känsla som invaderar. Varför reagerar jag? Vad händer? Vem tänker vad?
Tvivel. Frågor. Det skaver. Sen spricker det.

Obehag. Rädsla. Ältande. Börjar så smått: ambivalens, svårighet att tolka händelsen. Kanske en känsla av ilska eller vrede. Men samtidigt rösten som säger, ”det var väl inget? Var inte så överkänslig. Du har ingen rätt att bli arg/sårad/kränkt. Du är inte så perfekt själv, vad kräver du av andra? Men om jag känner mig arg! Ledsen? Ledsen? Förtvivlad? Kränkt? Fast jag vet att jag är överkänslig? Vet att jag reagerar fel, oproportionerligt, skapar mer problem. Vet att jag borde samla mig. Le. Lösa missförstånd. Hitta ett sätt att säga ”nu sårade du mig även om det inte var din avsikt”. Eller ”här går min gräns för självrespekt, överträd den inte”.

Men språket försvinner. Allt försvinner. Jag vet inte vem jag är eller vad jag ska göra. Jag kan inte hitta ord eller röst eller logik. Tankarna löper som spinntrådar i rasande takt. Fram och tillbaks mellan framtid, minnen, ord. Kroppen stillnar, stelnar. Jag rasar. Ofta med mycket tydliga bilder för mitt inre, just att jag faller.
Att jag sugs in i en centrifug, plötsligt stannar allt. Jag fokuserar på några ljud som tränger igenom den kompakta luften men de tappar betydelse.
Sitter i en liten ruta. Är jagad. Sitter som i en ställbox, är inlåst, är mycket liten och sparkas om och om igen av en galen häst. Håller mig om huvudet. Ligger i fosterställnig eller sitter med huvudet mellan benen, försöker skydda mig. Kan inte reagera. Känner mig drogad, helt här men någon annan stans.
Försöker bryta det: kom igen, kom igen för fan! Vakna! Skärp dig! Snap out of it! Du är så jävla störd. Fattar hur du ser ut! Hur du uppfattas! Sluta!!

Men det går inte. Tankar virvlar men utan mening. De svävar som i en omloppsbana runt, runt utan att jag kan nå dem. Jag försöker röra mig men kan inte. Vet ingenting alls. Bara blinda associationer. Ord som cirklar, meningslösa. Kanske ett rim. Kanske en räkneramsa eller bara en ton. Ibland blickfokus: en mattkant. Ett skosnöre. En vattenflaska. Stint uppfyller det hela synfältet. Tydligt och skarpt utan att jag kan blinka.
Då kunde självskadande vara ett sätt att väcka mig. Skaka om mig. Eller bara försvinna. Något våldsamt. För att det var outhärdligt. Man var bortom mindfulness, andningsövningar. Bortom stesolid eller vänliga tankar eller distraktion.
Man behövde stänga av, med en gång. Bli medvetslös. Fly.

Jag kan hamna i det där fängelset ibland fortfarande.
Ibland vet jag efteråt varför, ibland inte.
Kan härda ut det när det inträffar, det är inte så ofta och jag vet att det är stress. När jag är för trött och spänd och utmattad. Det är inte farligt.
Vet att det är gamla fickor i mig som jag inte kan rå för, de är fortfarande ihåliga och mardrömmen väcks av vissa situationer till liv. Vet att jag kan hantera det. Det är inte farligt nu.
Jag visar det inte. Ingen lider av det. Mycket få människor har sett det hända med mig.
Ännu färre har förstått det.
Färre ändå lyckats hjälpa mig med det.

Jag klarar det nu, bara väntar ut det. Det är inte farligt. Behöver inte hårdhänt motas bort. Vet att det långsamt viker undan sen och lämnar mig mycket trött och sorgsen, mörbultad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s