Gästbloggare: Nellie Nilsson ”Det sista min chef sa var att jag hade en skyldighet att i framtiden alltid berätta om min diagnos”.

Nellie Nilsson skriver:

Igår var en omtumlande dag för mig. Innan dess var den många dagars nervös väntan.
Jag sökte en tjänst i min stad där jag bor. Skickade in en ansökan på en fredag och knappa timmen senare fick jag ett samtal att de ville träffa mig. Ett bemanningsföretag. Efter det mötet tog det ett par timmar sedan fick jag ett besked att jag gått vidare för att träffa företaget där jag i så fall skulle arbeta. Intervjun där gick bra.

Men sen kom det. De ville ha referenser. Och särskilt en referens från en anställning jag hade när hela mitt liv brakade ihop och jag fick min diagnos. Bilpoär typ 2. Den chefen jag hade på den anställningen läste på wikipedia om Bipolär sjukdom och gjorde bedömningen att jag ALDRIG skulle klara av att sköta mitt jobb.
De hade inget intresse av att få mig tillbaka.
Och är jag inte önskad så är inte jag heller intresserad av att slåss för min plats. Dessutom behandlades man inte som människa på det företag et utan mer som en maskin. En maskin som skulle prestera på topp varje dag och aldrig visa det minsta av svaghet. Så jag gick med på att bli uppsagd.

Det sista min chef där sa till mig var; att jag hade en skyldighet att i framtiden alltid berätta om min diagnos. Jag höll inte med och jag insåg att jag inte skulle vilja ha honom som min referens. Men så kom dagen. Till mitt förra uppdrag lyckades jag slippa undan med att lämna honom som referens. Men denna gången orkade jag inte ta diskussionen utan tänkte att det får bära eller brista.
Jag visste att han skulle berätta att jag haft hög frånvaro.
Men jag kunde inte min vildaste fantasi tro att han skulle ”outa” min diagnos. Det gjorde han. Berättade om att jag hade andra privata problem som att jag skulle skilja mig. Vilket är en halvsanning.
Detta fick jag ju veta när min rekryterare ringde mig för att meddela mig beskedet om jag fått eller inte fått tjänsten.

Hon berättade för mig att hon sett något hos mig, min kapacitet och potential. Hon hade ju förstått att livet kan bli svårt och jobbigt ibland. Och man är bara människa. Hon såg i mig att jag kommit så mycket länge i livet än där jag var då. 2012.
Hon såg förbi min diagnos. Hon såg mig. För den jag är idag. Jag ville bara tjuta ut min glädje för att det finns människor som väljer att se individen, se förmågan man har.
Så jag fick tjänsten!!!

Och jag är så glad. För mig har det här med att söka jobb efter mitt fall varit ångestladdat. För jag vill inte berätta om min diagnos. Alla har inte med den att göra. Det är ingen allmän information om mig. Lika lite som separation jag hade, skilsmässan som aldrig blev av. Om min kamp med min mamma som kämpade desto mer efter sin stroke. Min far som plötsligt försvann.

Så för mig, med denna anställningen där min chef vet. Känns allt fantastiskt. Och en del jobbigt. För jag vill inte att folk ska veta. Men nu vet det.
Det finns hopp om mänskliga arbetsgivare. Och att de säger att de tror på mig. De tror på att jag kan leverera bra. Visserligen är detta ett projekt fram till siste maj. Men jag har alla förutsättningar att visa vad jag kan. Och vill det sig väl, finns det utrymme att anställa mig för att behovet finns när min tid i maj går ut.

Ris till min nya chef/chefer. Fett stort taggit ris till min chef jag hade när mitt liv gick sönder.

Tack för mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s