Gästbloggare: Johannes Samuelsson om behovet av förening för personer med bordeline

Johannes Samuelsson skriver

Det finns onekligen ett behov att fylla vad gäller patientföreningar för personer med bordelineproblematik.
Att som enskild individ kämpa för att folk ska få en klarare bild av vad borderline innebär är svårt. Att ha en stark förening/organisation bakom sig underlättar tveklöst.
Sedan är ett av problemen onekligen att borderline definieras på så många olika sätt – den grupp som är mest uppmärksammad är utagerande borderlinare med framträdande histrioniska personlighetsdrag (och därför av naturliga skäl överlappar med histrionisk personlighetsstörning) och det är den grupp som närmast kanske motsvarar DSM-kriterierna som ofta lyfts fram, men det är långtifrån alla med borderlineproblematik som passar in helt i den gruppen.
Jag vågar, med visst stöd i psykodynamisk litteratur (i huvudsak av Johan Cullberg och Nancy McWilliams), påstå att det finns många som har en borderlineproblematik i grunden som inte har så framträdande histrioniska drag utan är mer introverta och grubbliga och som snarare uppvisar tvångsmässiga och/eller schizoida/schizotypa beteendemönster och motsvarande kognitiva mönster.
Jag skulle gärna av den anledningen se att auktoriteterna på området återgick lite mer till borderlinebegreppets ursprung i den psykodynamiska teorin, som är betydligt mindre snäv än den bild många har av borderline idag.

Psykiatrin har de senaste årtiondena, kanske i synnerhet i samband med att DSM-manualerna avlägsnat sig från sina psykodynamiska rötter från och med utgåvan av DSM-III, försatt sig i en lite konstig situation när det gäller personlighetsstörningar och lämnat dem lite hängande i luften. Personlighetsstörningarna och borderlinebegreppet uppkom ur psykodynamiska teorier och då hade de ett hyfsat starkt teoretiskt fundament. När man mer eller mindre dumpade det fundamentet från officiellt håll blev kriterierna mer godtyckliga och diagnoserna har ändrats än hit och än dit och i stället för att fokusera på patientens inre psykologi har man mer hängt upp sig på yttre beteenden och prioriterat den mest dramatiska gruppen bland borderlinepatienterna.

Jag tror att många borderlinare är lite som jag själv, växlar mellan att vara utagerande och inåtvänt grubbliga och jag tror att det är ett av skälen till att en del auktoriteter inom affektiva sjukdomar gärna betonar likheter mellan borderline och bipolära sjukdomar.
Men det betyder som jag ser det bara att det finns en viss överlappning och att det finns en undergrupp bland oss med borderline som har markerade bipolära drag, men jag tror att det också finns många med borderline som inte svänger bipolärt utan blir instabila i vissa typer av situationer bara. Men inte desto mindre tror jag att människor med borderlineproblematik har mycket gemensamt, även om problematiken ”presenterar sig” på olika sätt. Men jag tror att man måste erkänna de inåtvända borderlinekaraktärstyperna betydligt mer än vad man i allmänhet gör nu, för att inte personer med borderlineproblematik ska känna att de måste leva upp till den dramatiska/utagerande stereotypen för att få hjälp.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s