Det hade kunnat sluta på ett annat sätt. Om tvångsåtgärder och aktiv närvaro

Mikaela skriver:

Häromdagen träffade jag B. Vi talade om en situation som inträffade för många år sen, 2007 kanske, som de inblandade fått kritik för som hon funderat mycket på men som vi inte pratat om, och hon ville veta hur jag såg på det hela.

Jag vet inte om jag minns det. Små fragment steg fram för min blick medan vi pratade men jag var inte säker på om dessa fragment ens hängde ihop med själva händelsen.

Även om jag inte kunde minnas allt så förstod jag, eller försökte förstå vem jag var och hur det kändes och varför det hände.
Jag har nästan glömt att jag haft stunder som varit så fruktansvärda. När jag pratar om dem kan jag egentligen inte längre relatera till att det var jag. Att jag hade det så. Det har varit många långa perioder av helvete i mitt liv. Många mycket svåra situationer men inte särskilt många med sådant illvitt ljus av panik och floder av adrenalin, fysiskt utagerande och våldsamhet som jag antar att den stunden innehöll. Det har hänt vid några enstaka gånger till i mitt liv och föranletts av extremt påfrestande ögonblick men aldrig slutat så här fint eller berört mig så starkt. Det har aldrig hänt inför min familj och jag har aldrig skadat någon annan än mig själv.

Jag känner inte skam inför det vi pratade om. Det är konstigt. Jag känner mig bara enormt rörd. Tagen. Tacksam och fylld av en stor varm övertygelse om att precis det hon berörde i vårt samtal, – är vägen.
Den väg jag tror på i behandling och bemötande och läkning.
Låt mig berätta. Var snäll och bli inte rädd. Döm mig inte. Du vet inte allt.

Jag hade suttit i ett terapisamtal. Jag hade kommit utrusande i korridoren. ”Du var skräckslagen”, sa B. ”Minns du?” Jag minns bara min hand, en svullen hand som snabbt blev blå.
”Jag tror det var så här att du först gick in på toaletten och sköljde ansiktet. Du försökte nog få ner den starka ångesten men den steg. Så rusade du ut. Du svepte ner alla blommor från fönstret. Jag sprang ut från mitt rum och J från sitt. Du bankade upprepade gånger huvudet hårt i golvet. Det var jord och keramiksplitter överallt och blod från dina skador. Du skar dig inte med flit men för att du låg bland skärvorna. Jag satte fötterna under dig så att du inte skulle skada huvudet mer mot det hårda golvet. Mina tår var blåa när jag kom hem. Vi satt bredvid dig,  jag och J. Vi var helt fokuserade på att få dig att sluta hyperventilera eller hålla andan så länge att du skulle förlora medvetandet”.
Detta tror jag att jag minns, en brun påse, att de höll en brun papperspåse över näsa och mun och om och om igen sa åt mig att andas?
”Du var skräckslagen, du var så rädd. Så småningom kom du till sans. Du lugnade dig och började andas igen. Sen gick vi ut alla tre på balkongen och rökte. Kommer du ihåg det? Vi satt sida vid sida och huttrade i filtar, vi var ganska skärrade och tagna alla tre. Du var på väg att triggas igång igen, fick panik när du såg vad du ställt till med och skämdes och vi var helt fokuserade på att du inte skulle dit i tanken igen, gång på gång fick vi försöka hjälpa dig att stoppa dina tankar”.

De larmade inte. Jag bältades inte. Jag hamnade inte på PIVA och jag blev inte akut inlagd vilket förmodligen hade lett till längre eller eskalerade ångest och med en svårare väg tillbaka och mer skador.
En timme senare lämnade jag mottagningen, jag cyklade därifrån med överenskommelsen att jag skulle åka till vårdcentralen för att få skadorna omsedda. Huvudet, pannan, handen, armen: inte där, på mottagningen, utan på ett neutralt ställe.

”Nästa vecka när du kom hade du köpt nya blommor och ställt i fönsterkarmen.”

Det gör mig ont att höra om händelsen men jag skäms inte och får inte svårt att andas nu. Det gör ont att jag led och att det jag talade om under terapin var så plågsamt att jag gjorde så som jag gjorde. Att jag förmodligen ville döda mig eller utsläcka mig eller kanske inte ens brydde mig om vilket bara det fasansfulla försvann, och ont att det jag gjorde var det enda jag kunde göra. Ont att veta hur det kunnat gå och hur unikt det var att det fick bli så här istället. Jag känner medkänsla och sorg över mig, och värme och tacksamhet till B och J och alla som resonerar som de. Glädje över deras genuint goda omdöme och hur de använder sig av det för att fatta kloka svåra beslut och göra avvägningar av situationer. I en annan situation hade de ringt efter hjälp, om det varit nödvändigt.

Om de varit mindre trygga.
Om de tryckt på alla knappar och alla hade kommit rusande och detta hade blivit en stor grej som förföljt mig resten av terapin.
Om de inte haft en så närvarande kontakt med sig själva, med varandra och med mig.
Om de hade stått över mig och sett farliga ut istället för att sitta på huk bredvid mig på golvet.
Om de inte varit i samklang.
Om de skrikit åt mig istället för att tala tyst.
Om de hävt mig upp till stående eller tryckt ner mig med hårda händer stället för att mjukt hålla påsen över ansiktet och fått mig att andas.

Det går inte att förvänta sig att folk ska förstå det här. Jag hör många andra röster från vården nu som invänder: ”Vilken risk de utsatte sig för. Tänk om du skadat dem!” Jag hör: ”Det var oansvarigt. Vad hade hänt om du spräckt skallen eller skadat dig allvarligt?”. ”Du borde ha hamnat på PIVA och fått lugnande, därefter legat inne ett tag för observation”. ”Och personalen går inte och röker med patienterna efter en sån här incident! Beteendet ska utsläckas, inte få uppmärksamhet!”. ”Det är inte möjligt för dem att göra en sådan avvägning”.
Men det var det. Just då, just med dem, just med mig just den gången var det möjligt och det hände bara den där gången under min tid hos dem.

De visste vad de gjorde och det gör mig oändligt tacksam att de vågade göra det. För jag behövde inte observeras, bältas, sprutas eller läggas in, det behövdes inte någon främmande jourläkares bedömning.
Det var över när det var över. Det handlade om en oerhört stark rädsla som väcktes av en särskild känsla, jag minns inte vilken, men den passerade snabbt och då samlade jag mig igen. De förmådde lugna mig och jag lugnade mig själv och jag fick ta hand om det som hände mig.  Med stöd och trygghet utan att traumatiseras eller skrämmas eller få ett förlopp med allvarliga konsekvenser. Jag fick känna deras värme och yrkesskicklighet, aktiva närvaro och människokännedom, de kände mig och kunde avgöra var jag befann mig.

Jag var inte farlig, jag var skräckslagen. Att B säger så, säger allt. Det var så hon såg mig och det var så det var. Hon sa inte ”du var våldsam, farlig, aggressiv”, hon sa ”rädd”. En rädd människa behöver bli trygg, inte ännu räddare. Man blir trygg av andras trygghet och lugn, inte av sprutor och att bli nedbrottad och placerad i bälte av svettiga andfådda rädda människor som inte förstår vad som händer, eller som tror att det händer för att personen är dramatisk, ställer till det, vill ha reaktioner- inte för att hon är så förtvivlad att hon måste bort.

Jag skulle vilja förmedla detta när jag är ute och föreläser. Vill få in detta perspektiv och betydelsen jag tror att det har när man utan känsla talar om tvångsåtgärder och nödvändigheten av dem och när man talar om patienter med så stark ångest att de dunkar huvudet i golvet och att man måste hindra dem. Skydda dem. Det måste man. Men man måste också försöka förstå det här. Jag tror så få människor kan och vill förstå och jag har inga ord och inga bevis och ingen evidens, och egentligen inget alls utom mina egna erfarenheter och övertygelser. För tänk – det där skyddet mellan mitt huvud och golvet bestod inte av våldsamhet och tvång utan av någons fötter, en människa som förstod och vågade fatta ett avgörande att situationen var under kontroll fast den var utom kontroll. Hur skriver man in det i en vårdplan, hur implementerar man det och använder i vårdutveckling och kvalitetsregister? 

Jag önskar fler fick möta såna människor och att fler vågade gå till sig själva och titta in i sig, bedöma situationer och kanske klara dem mycket, mycket bättre än vad de tror sig om, både patienter och personal. Detta önskar jag innerligt.

Ni som är såna eller förstår vad jag menar, snälla fortsätt tro på er instinkt! Ni behövs!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s