Tabun när man talar om psykisk ohälsa

Mikaela skriver

Det är ibland lite svårt att identifiera koderna och förstå vad som är tabu att tala om i den här svängen, och vad jag oroar mig för i onödan. Jag känner mig förvirrad. Ju mer diskussion och rumsrenhet kring psykiskt mående och illa-mående desto färre samtal om hur det känns att må dåligt. Det verkar vara ok att tala om att psykisk ohälsa existerar i mycket stor omfattning, men vi är blyga inför att prata om vad det gör med oss och vilka konsekvenser det har egentligen.

Det är som om vi alla står runt ett obduktionsbord och diskuterar preparatet – kroppen-, identifierar delarna på den och jämför med läroboken. Vi petar på den med tänger och pincetter men vill absolut inte vidröra den med händerna, är livrädda för att känna lukten av den eller andas in partiklar från den. Ju mer tillgänglig och vidöppen och begriplig den blir, desto mer mystisk och skrämmande och otillbörligt naken ligger den där och liksom tittar på oss i smyg fast ögonlocken är slutna och kroppen död.

Diskussionerna om psykisk hälsa och ohälsa ökar. Det hålls möten och konferenser, det föreläses, rapporteras, förs dialoger och workshops och ges utbildningar som aldrig förr. Man publicerar studier och startar forum. Det är mycket bra. På många håll sker mycket, samtidigt och på många nivåer, och hur långsamt det är går och hur kosmetiskt det än kan verka och kanske valhänt eller omöjligt, så är orden brukarperspektiv, delaktighet och inflytande på agendan överallt och ofta och utan återvändo.
Öppenhet kring egna erfarenheter av psykisk ohälsa är välkommen och efterfrågad.

Men det ska helst inte märkas så mycket, inte ha satt spår. Man får tala om mediciner men det är inte så bra om det märks att man medicinerar. Helst inga darrningar, påtagliga magproblem, muntorra smackningar eller sömnsläpiga röster i konferensrummet när man talar om läkemedelsbiverkningar.
Erfarenheten ska vara teoretisk men ändå autentisk och självupplevd, den ska vara prydligt förpackad, den ska gå att sammanfatta. Diagnoser och symtom ska vara rena och skarpa och vad som är vad och hur man påverkas av uppväxt, genetik, dagsform, relationer, självkänsla, religion, trauman och normalitet och galenskap i största allmänhet ska man vara klar och redig med, inte blanda teorier huller om buller. Det blir rätt konstigt ibland för måendet låter sig inte delas upp i tårtbitar som med ett skarpt snitt kan delas för att sen observeras och diskuteras som just enskilda bitar. Det fastnar lite grädde på tårtspaden, smulor lösgör sig från tårtbotten, sylten i mitten (miss)färgar både våningen under och ovanför. Florsockret flyter ihop när tårtan tas fram från kylen.

Hur ska jag föreläsa om suicidalitet utan att samtidigt tala om den bakomliggande skam den är förbunden med och som kan leda ända till slutet? Jag skäms inte över det, det svåra är inte att prata om svåra saker, det svåra är att vara i dem. Suicidtemat väcker inte skam hos mig, men den jag är inför det, ensam i mörkret, är en oerhört intim och sårbar känsla som är svår att dela och blotta utan att skämmas. Suicid får man prata om, men inte om hur det känns att vilja dö. Inte om det hemliga, oändligt tomma. 
Hur talar man om ensamhet och jag-upplösning och en känsla av rämnande som vi alla kanske bär, så att det inte kommer för nära och blir påträngande men inte heller så distanserat att det tappar sin angelägenhet? För om det inte är angeläget vill jag inte prata om det, vill inte slösa min sårbarhet på det sättet.

Jag har aldrig tyckt att ”tryck över bröstet” eller ”ont i magen” beskriver det jag känner som ångest. Min ångest känns likadan i kroppen nu som när jag var elva men en elvaårings ord är så svåra att översätta till rekommendationer och fetrubrikade sammanfattningar eller upprepa i en sal med främlingar. Ångest är ett nät, en hinna av grått flott som lägger sig över allting. Den är en förvanskning av ljud så att de skär och skaver som annars är harmlösa. Den är ett filter över ansikten, ett filter som förstorar, beskär, skapar varggrin och hotfulla eller ironiska drag hos främlingar och vänner. Det är självgranskning. Fastfrysning. Det är att känna varje blinkning, ögonfransens svepning i slowmotion i strålkastarljus, att vara i ständig beredskap natt som dag. Ångest är mina fula stirrande ögon. Ångest är den oroliga smittsamma pestråttan. Men det är så svårt att tala om när någon kanske menar ”svårt att andas”, och någon annan menar en ögonfrans som bildruta för bildruta exponeras, så jobbigt att säga att ångest känns så nu med när den kommer. Att man ibland går till köket med en känsla av att man har spyor i håret och att man svävar i en cancerogen dimma, det är för brutalt och äckligt, man får översätta det till ”oro”, ”obehag”.

Hur beskriver man euforin efter en depression? Man kan säga upprymdhet, glädje, energi. Man kan inte säga: kåt som fan, självupptagen, så jävla jävla perfekt underbar, med en hemlig vetskap om att man tillhör en högre art, är utvald att göra fantastiska ting och att ens blod är ersatt med Sprite.
Depression beskrivs som tappad glädje, ork och lust att göra saker man annars vill, sämre aptit, dålig sömn, ältande. Men jag skulle vilja berätta om det rum som depressionen är för mig, ett inlåst klaostrofobiskt rum: ett hemligt ökenlimbo som aldrig tar slut. En skuld över att andas, bära skor, ha sitt namn på brevlådan, finnas till. Ett äckel över allting. Att knappt stå ut med att känna på ringarna i fingertoppblommans mönster, för det mönstret kan identifiera mig – just jag, och bara jag, och jag vill inte ha mig.
Att ligga i soffan och undvika precis allting, för varje blinkning, varje fysisk varseblivning, rummets temperatur eller någon kroppsdel som kliar sänder en stöt av vit skräck och smärta genom kroppen för den påminns om att den finns. Det är inte rumsrent att prata om. Depression är ok, men inte att säga att man inte kan röra armarna när man ligger i soffan för att man påminns om verkligheten.

Självförakt: Att vara tvungen att sänka blicken när man går förbi en spegel för att den väcker ett så hett omedelbart hat att man är rädd att springa in i den.
Självskadebeteende. Inte bara skära, bränna eller förgifta sig själv, inte bara orsaker, defintioner, behandingar utan också det alldeles egna, som inte går att berätta egentligen- relationen till självbestraffande och det helt snedvridna sönderfrätta som helt och hållet löpte bärsärk. Det är en fin linje det där, för samma känslor finns ju kvar men ett annat språk för dem nu, andra lösningar. Åndå, man har det i sig. Men det kan man inte tala om för allt måste vara väl inplastat och i det förflutna, passerat, för att inte bli gränslöst eller påträngande.

Jag vill inte tala mer om definitioner idag utan om trumvirveln i huvudet som inte bara är en besvärlig gäst utan en känsla av att allting man vidrör och var plats man beträder kontamineras, hur försiktig man än försöker vara. Det att känna sig som ett stort otäckt barn utan självkontroll eller omsorg om ting eller hem. Vid varenda diskning spricker något. Vid varje tandborstning blir handfatet, badrumsspegeln och delar av golvet fläckade av tandkräm. Tandköttet har skador för att jag borstar tänderna så hetsigt och hårdhänt. Jag har ständigt stora blåmärken som jag inte vet hur jag fått för att jag får saker över mig eller ramlar eller missbedömer dörrar som slår igen eller påsar som går sönder och mjölkpaket som trillar på mina fötter. Skåpluckorna hänger och trasiga trådar rymmer ur varenda plagg. Det är kaffefläckar på tapeten. Saker sitter på lur, enorma högar i varje skåp och låda kastar sig efter mig när jag gläntar på dörren. Allt är skevt och jag har vant mig vid -och det har gjort mig ganska gammal och ledsen – tanken på att vad som än passerar mina händer går sönder, får fläckar eller försvinner, och att det inte är lönt att köpa fina saker eller tro mig om att någonsin leva i ett hem som känns lugnt och ordnat.
Det är för intimt att lyssna till; då upphör föreläsningen och blir en bikt istället, kanske. Eller en oanständig inblick i en vardag, mitt hem! som inte efterfrågats, – fast det hör till saken, hör till helheten, eller så blir det raljerande. Det är inte så farligt som jag skriver, jag överdriver.

På något sätt måste man ju kräva att vi tar det på allvar om det nu ska göras. Talar om det på riktigt. Psykisk ohälsa. Vill vi tala om det? Jag vill det. Det är på riktigt och det är viktigt. Men då får vi kanske berättelser om pestråttor också, inte bara implementeringar. Någon kanske smackar, kanske svettas, någon kanske är tvungen att ställa in en föreläsning pga ångest. Bjud in igen!  Vi måste prata om både Litium, Nationella hjälplinjen, kvalitetsregister och nollvisioner. Om död, om utanförskap, om stigman, om skräck, ensamhet, ångest och fattigdom, det finns så många nivåer, tabun, tysta koder.
Vi måste lyssna mer. Det finns så många berättelser, så många definitioner, så många olika slags sätt att mäta. Så många människor som kan berätta vad de behöver och vad vi kan göra för varandra.

Annonser

4 thoughts on “Tabun när man talar om psykisk ohälsa

  1. Smärtan

    Lyckan har inga sånger, lyckan har inga tankar, lyckan har ingenting.
    Stöt till din lycka att hon går sönder, ty lyckan är ond.
    Lyckan kommer sakta med morgonens susning i sovande snår,
    lyckan glider undan i lätta molnbilder över djupblå djup,
    lyckan är fältet som sover i middagens glöd
    eller havets ändlösa vidd under baddet av lodräta strålar,
    lyckan är maktlös, hon sover och andas och vet av ingenting…
    KÄNNER DU SMÄRTAN? HON ÄR STARK OCH STOR MED HEMLIGT KNUTNA NÄVAR.
    KÄNNER DU SMÄRTAN? HON ÄR HOPPFULLT LEENDE MED FÖRGRÅTNA ÖGON.
    SMÄRTAN GER OSS ALLT VAD VI BEHÖVA –
    HON GER OSS NYCKLARNA TILL DÖDENS RIKE,
    HON SKJUTER OSS IN GENOM PORTEN, DÅ VI ÄNNU TVEKA. (min betoning)
    Smärtan döper barnen och vakar med modern
    och smider alla de gyllene bröllopsringarna.
    Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna,
    hon fäster smycket kring den åtrådda kvinnans hals,
    hon står i dörren när mannen kommer ut från sin älskade…
    Vad är det ännu smärtan ger åt sina älsklingar?
    Jag vet ej mer.
    Hon ger pärlor och blommor, hon ger sånger och drömmar,
    hon ger oss tusen kyssar som alla äro tomma,
    hon ger den enda kyssen som är verklig.
    Hon ger oss våra sällsamma själar och besynnerliga tycken,
    hon ger oss alla livets högsta vinster:
    kärlek, ensamhet och dödens ansikte.

    Edith Södergran

    ***

    ”/…/ då fick K. en känsla av att man nu klippt alla band med honom, och att han visserligen var friare än någonsin och kunde stanna hur länge han ville på denna plats, som annars var förbjuden för honom, och att han kämpat för denna frihet, såsom knappt någon annan skulle förmått, och att ingen hade rätt att röra vid eller köra bort honom, nej, knappt ens tala med honom, men – och den övertygelsen var minst lika stark – att det samtidigt inte fanns något mer meningslöst, något mer förtvivlat än denna frihet, denna väntan, denna okränkbarhet.”
    F Kafka

    ***

    ”Det som är botten i dig är botten också i andra.”

    G Ekelöf

    Konsten är en fredad zon; här slipper man deoderanter som brukarperspektiv, autonomi och delaktighet. Härligt!

    Hälsningar!
    Anne G

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s