Adhd – dagen

 Mikaela skriver:

I onsdags var jag i Stockholm för att besöka adhd-dagen i regi av Dagens Medicin.
Besökare kom från kriminalvården, rättspsykiatrin, privata mottagningar, landsting, kommun, BUP m.fl
Som vanligt både skeptisk, lite trotsig, generad och nyfiken på såna här tillställningar. Känner mig på min vakt; ”vi” och ”dom” råder oftast trots alla goda intentioner. (Förlåt, jag kanske är överkänslig?).

Jag är blyg i minglet, hatar kön till kaffet ”vad gör du?”. ”Brukarrepresentant, du då?”. (Ibland också skvallertant, bloggare, psykiatriskribent, akta dig!) 🙂 ”Enhetschef på xxx”. Jaha. Han trodde jag var nån annan. Och så låtsas vi lite jämlikar och moderna så där, (förlåt, jag kanske är överkänslig?) avslappnade, skämtar fast jag just suttit gråtfärdig, hållit andan under någon föreläsning för att det talas om sånt som gör som allra ondast i mitt liv, nu, då, alltid. Färgglada Power-points om hur många miljoner vissa kostar. Hur mycket jag kostar. Hur mycket annat kostar: missbruk, kriminalitet, arbetslöshet, utanförskap, suicid. Hur stor herediteten är, samsjukligheten och lidandet. Vad tidiga insatser kan åstadkomma. Det bränner. Allt jag levt, mina tillkortakommanden. Allt mitt icke-fungerande, mina dosetter, mina inläggningar, kaoset hemma, terapier och socialtanter, allt det där är ju vardag, allt det dom pratar om. Men jag ÄR ju också välfungerande, högfungerande, ett undantag, norm? LVU:n och LPT:n och numer även kännedom om LVM på annat nära håll. Grafer och förnuft och allvarlig statistik och jag låtsas vuxen och neutral och pennan darrar och jag är en trevlig solskenshistoria där ute men inte med mig själv.

Och sen lunchen och den lilla chokladbiten i cellofan. Jag tar tre stycken, glufsar, fortfarande girig och lysten och skamsen och förbluffad över gratismat på konferenser. Tar inte längre pennor, snor inte längre anteckningsblock och Dumle. Säger inget om min familj, min samsjuklighet, vad jag kostat och kostar staten, världen. Eller tvärtom – jag säger det av glädje av igenkänning, verklighet, ja!, ni är verkligheten på spåren! Exakt så är det! och jag kastar ur mig utan eftertanke vad jag känner, tänker, hur jag lever, vad jag tror fungerar. Impulsiv, hetsig. Olämpligt valt tillfälle. Självcentrerat. Flåsar av upprördhet eller iver. Babblar på, snor tråden med det eviga alibit ”brukarperspektiv”, ”egen erfarenhet”, men utan att lämna ut för mycket eller skapa obehag. Nej, jag är gränslös, säger alltid för mycket, lämnar alltid ut fast jag gång på gång innan såna här grejer tänker att jag ska vara tyst. Jag behöver inte alltid markera var jag står och frälsa världen med sanningsserum. Rodnar. Lämnar över micken. Sänker blicken. Låtsas anteckna.

Går runt bland utställarna som inte lyssnat på föreläsningarna sen för att slippa prata mer i pausen. Glättiga broschyer.
(Jag drar i min för korta HM-reakjol och läppstiftet flagnar och de andra har glansiga blusar, högklackade skor, lediga kavajer. Jag går in på toaletten och tar min lunch-concerta. Skrattar medan jag river efter den i det trasiga fodret i handväskan: Ett läkemedelsföretag berättar om en ny medicin. ”Du är läkare?” efter min utfrågning och antecknadet i min lilla bok. ”Nej, hum, jag är..” och tackar för mig och tar den lilla glansiga goodiebagen som jag sen inte vet var jag ska göra av (jag skäms, jag skäms att gå med den på stan, jag är inte köpt! Jag är inte köpt! Jag är köpt? Kommer nästa gång jag är hos doktorn be om det nya pillret, övertygad om att jag kan få bättre effekt fast jag är helt nöjd med det jag har).
Jag vill inte tala om substanser och marknadschefer och grafer, jag vill förstå annat och förmedla annat och att det ska bli lite lättare för folk jag känner.)

Till dagen:
En hel del spännande och intressant.
En viss självkritik kan anas vilket gläder mig:hur många hundra procent är rimligt att CS- förskrivningen ökar per år? Hur många diagnoser är hjälpsamt att traska ut genom mottagningsdörren med? Hur lång tids väntan på utredning?
(Och jag tänker på alla som sätter sitt hopp till utredning. Då ska de få svar, tror de. När diagnosen bekräftats, då ska de själva och alla andra förstå ”vad som alltid varit annorlunda”,”den pusselbit som saknats”. För en del, kanske. Absolut, för vissa förändras livet med medicin, rätt hjälp, förståelse. Men jag ser dem sen med, när livet blivit sig ganska likt och de själva är ungefär desamma, problemen med, lidandet, familjelivet. Med hjälp som de kanske, och kanske inte får, för att de har svårigheterna på papper).
Life Span- clinics väcker mitt intresse, s.k 3G- mottagningar där mormor, barn och barnbarn alla får hjälp, för mormor, barn och barnbarn påverkar varandra och har ofta samma problem vid adhd. Att ha en neuropsykiatrisk problematik (ja, annan psykiatrisk, social, emotionell problematik också förstås) och att få barn med detsamma kan skapa rätt gungiga ringar på vattnet, påverkar oerhört många delar i livet, är mycket tungt.

Mer: Kunskapscenter, stress, helhetsbilder, samsjuklighet, hereditet, skola, skolhälsovård. Team som bygger arbetet på patienters svårigheter, inte diagnoser. Det är bra. Vikten av lättillgänglighet. Resurser, verklighet och det ständiga, ”vi måste lära oss mer och ställa oss andra frågor”. Men, som sagt. På det stora hela en intressant dag, lärorik och vissa delar upplyftande. Kände mig rätt ensam i publiken. Hur många har råd att gå på såna här grejer? Jag är lyckligt lottad som har jobb och får lov att uppdatera mig och fortbilda mig i det fält jag verkar och lever i, med, men inte många andra brukare syntes till, inga alls, faktiskt, förutom Attentions ordförande (bra!), ett utställar-bord (Lust och liv) samt ett framträdande av Håkan Hemlin och kollegan Jarmo och Underbara Adhd i panelen. Men jag saknar fler i publiken. De här konferenserna och seminarierna tycker jag alltid ska ha några platser vikta till brukare, till rabatterade priser.

Ämnen och talare i urval:
kunskapsstöd, tidiga insatser, forskning, missbruk, samordning, stress, äldre, läkemedel.
Mattias Fredricson från Socialstyrelsen, Maija Konstenius fråb KI, Taina Guldberg- Kjär från Gillberg centrum, Björn Roslund från INM och adhd-bron, Ing-Marie Wieselgren som är psykiatrisamordnare, artisten Håkan Hemlin, Närvårdsteamet Uppsala med fler, många fler! Helt ok dag.

äpple

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s