Vad får man lov att berätta?

Mikaela skriver

De frågor som ställs på varje skrivarkurs jag lett ställer jag nu mig själv: vad får man egentligen skriva? I vilken omfattning äger man rätten till berättelsen om sitt liv om den berör andra också? Och det gör den ju ovillkorligen, för ingen är som bekant en ö. ”Du har ju skrivit så utlämnande om dig själv och ditt liv, räcker det inte? Måste du gegga i det där”. Nej. Det räcker inte. Det jag skrev om var hur det varit. Det var avslutat. Det är lättare att skriva om sådant. Jag skulle behöva skriva om hur det är. Jag ställer mig frågan varför och tror att det är för att bara där finns det tröst. Jag kan inte tala om det och jag kan inte dela det på ett sätt som minskar lidandet. Inte förklara så att förståelsen ökar, inte öppna ögonen på någon eller få landa i att någon ser och hör och svarar an. Men jag kan skriva om det. Det jag skriver om blir förstått, tycks det, och jag får svar och gemenskap och förståelse som jag inte lyckas få eller ge samtal och möten. Jag får höra att andra känner igen sig. Eller att ja, det är svårt. Så svårt det är. Inte bara sånt som är avslutat. Utan – vad svårt nuet är.

Hur ska man få lov att berätta? För vem? Var? När? Om man måste?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s