Grus

Mikaela skriver

De där dagarna. Försöker beskriva. Dela. Det går inte. Jag blir inte förstådd. Jag kan inte själv förstå. Allt blir grus.

Man tror kanske det finns ord. Man tror kanske att man kan beskriva och man tror att det ska ljusna i den andres blick. Men det gör det inte.

Man sitter där med det. Det är så. Och jag säger – ni kanske tycker det blev bättre. Jag är mer väluppfostrad nu. Jag skär mig inte. Men jag bär på samma känslor som då. Jag säger – jag har bara lärt mig ett annat språk nu. Ett som inte väcker obehag. För er. Jag förstår nu vad man inte får lov att säga och jag vet nu att den där känslan av grus, när den tar över får den rassla fritt i ensamhet och den gör sig bäst utan ord. Sen gick jag bara, utan att säga hej då. Så hemskt besviken, skövlad och utmattad och missförstådd igen. Tomheten när man stirrar ut i rymden, ut från ögats horisont. Det andra pågår men man nästan sover utanför för att det gör så ont att agera, interagera, vistas i och bland. Man är fastlåst och stelnad. Sen avbokade jag till och med besöket från E, mitt boendestöd som är en o-hotfull person. Ville bara ligga ensam och tyst och står inte ut med att prata alls. Inte ens bli sedd, inte av någon. Allt som skaver och alla ord som kommer ut fel och mina rörelser som är fel och andningen och behov och rättighet och alla krav jag inte förstår, rimligheter som ska kalibreras.

Men det är inte så, inte alls så. Bara ibland och mycket sällan. Kanske är jag tillbaks redan om en halvtimme och reser mig med ett hopp från soffan och hämtar ett äpple och pratar lite med katten. Det kan bli så.

Vad händer? Bara en ökad känslighet. Det svidande grustaget som dammar igen allting. Långsamt. Det var prat om tiggare för några dagar sen. Jag reste mig från bordet och gick. Jag står inte ut. Står inte ut med den där harklingen. Man vet vad som snart ska komma. En annan dag, utanför Seven Eleven. Det regnade kraftigt. Det unga manliga butiksbiträdet gick ut från butiken och snäste åt kvinnan som satt på marken att flytta sig utanför affärens gröna jalusi. Han viftade med handen som man viftar bort irriterande flugor. Fortsatte vifta tills hon flyttat sig. Några centimeter bort räckte. Men ut i regnet. Och allas käbbel. All ovarsamhet. Jag är alldeles för känslig. Lättstött och lättängslad och blir tung i kroppen och nacken. Om det blir fel tänker jag, då vill jag inte alls. Om man inte kan låta en människa sitta under en jalusi när det regnar. Allt det.  Och andra saker stora och små huller om buller som samlas och blir stora och sorgliga och gör så ont, en del helt utan skäl. Tänker också, är det inte lustigt, att jag nog ska dra ner på och kanske sluta med mina mediciner. Som om när jag känner vinden av damm och blir rädd och orolig och drar koftan tätare kring mig och minns, då blir jag misstänksam och tror att melankoli är mitt rätta jag, medicinfri är min rätta form och det ska ske nu genast.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s