Vägen till ett bolltäcke (Om boendestöd och andra insatser, del 1)

#Blogg100 inlägg 27

Mikaela skriver

Det började så här:
Det var en av mina korta inläggningar, bara några dagar under en av de där otäcka episoderna med tanketrängsel, dissociation, overklighet, paralyserande ambivalens och mixed-statetillstånd. Jag mötte en så fantastisk psykiater på psykosavdelningen, den enda avdelningen som hade plats just då. Jag minns att hon hämtade en kopp thé, ett äpple och ett bolltäcke när jag hade svår ångest. Jag hade aldrig sett ett bolltäcke förr (och aldrig fått thé av en läkare.) Hon la täcket över mig och vek in kanterna. Jag upplevde en enorm lättnad. Trygghet. Kroppen som varit utfluten och vagt gränslös och skrämmande långt ifrån den vanliga självklarheten, kom närmare. Jag landade i värmen från nattens lugn på avdelningen, i läkarens blick och röst och under bolltäckets tyngd.

De följande veckorna fortsatte jag brottas med illabefinnandet.
Jag bad min psykiater i öppenvården att få remiss på ett bolltäcke. Hon visste inte vad det var och inte var man fick tag på ett. Jag ringde runt som en galning för att ta reda på det. Hamnade i hemtjänsten som någon sagt att jag skulle vända mig till, men deras upptagningsområden har en skum indelning baserat på kyrkobokföring, inte stadsdelar, så jag visste inte vilket områdeskontor jag skulle ringa och det var bara telefonsvarare överallt. Habilitering, barnhabilitering, rehabilitering, hjälpmedelscentral, äldreomsorg, psykiatri, socialförvaltning. Överallt olika besked och ingen som visste något om någon annan.

Till slut nådde jag någon som sa vart remissen skulle skickas. Min läkare skickade den, men några veckor senare hade vi inte hört ett ljud, den hade kommit bort och dessutom var den inte inkommen till rätt enhet. Ytterligare en remiss skrevs, den försvann också ut i tomma intet. Bolltäcke är inget konstigt, det är massor med människor som har det. Ändå betedde sig alla som om jag sa något jättekonstigt när jag frågade vart jag skulle vända mig.

Jag har en adhd-diagnos men tillhör inte npf-teamet eftersom jag också har diagnosen bipolär sjukdom. Tänkte att teamet borde veta hur administrerandet går till, så till slut sprang jag in till dem, (de sitter dörr i dörr med min vanliga mottagning) och grät och sa att de måste hjälpa mig, att jag blev galen på allt hattande och verkligen behövde ett bolltäcke. Då hände det grejer. De ringde runt och kort därefter kom det hem en arbetsterapeut från kommunen som gjorde en bedömning. Jag tyckte det var så konstigt att de inte kommunicerade. En patient som går till mottagningen ofta sedan många år och som i dagsläget har två diagnoser, men bara behandling för den ena, fast det finns en hel del hjälpmedel som kan underlätta livet. Konstigt att inte mottagningarna samverkar.
En arbetsterapeut gjorde sedan hembesök och en bedömning. Hon beviljade mig täcket, vi provade oss fram till ett som var lagom tungt.
Sen tittade hon sig omkring i lägenheten och sa:
”Du vet väl om att du inte behöver ha det så här? Att det finns hjälp att få?”
Men inte från oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s