#Blogg100 inlägg 22. There is a crack in everything. That´s where the spiders get in

#Blogg100 inlägg 22
Mikaela skriver:

Jag är på en tyst skrivarretreat över helgen. Det har jag längtat efter nästan ett år. Jag skriver inte så mycket men lyssnar på fåglarna, klucket från vågorna och mina egna tankar. Det är skönt med tystnad men också lite jobbigt för allt går så långsamt och man blir uppmärksam på annat. Det är ju det som är poängen, men alla upptäckter är inte välkomna. Till exempel märker jag hur jag vräker i mig maten utan att tänka efter, att jag sväljer utan att märka vad jag har i munnen och dricker så stora klunkar att jag ibland får kramp. Varför? Vad är det som är så bråttom jämt? Varför alltid på väg till nästa? Varför stressar jag, till och med tungan är stressad. Jag vill inte ha det så och jag kämpar men det är svårt när ”medveten närvaro” -teknikerna i sig stressar, tanken på att varva ner blir en plikt.

Jag delar rum och det är lite jobbigt, för jag sprider mina saker omkring mig och äter godis på natten och prasslar när jag tagit Zopiklon men ännu inte somnat, fast jag försöker vara tyst. Och jag vräker allt i väskan upp och ner och försöker anstränga mig och hålla allt städat och stillsamt men det är svårt. Vart jag än går bullrar det och skramlar och det är svårt att förändra själva sin rytm och röra sin kropp graciöst och kontrollerat. Jag glömde säga att jag behövde enkelrum och det fanns inga lediga i efterhand. Det är ok. Jag är som jag är. Jag försöker visa hänsyn men jag kan inte ändra på det som är jag. Nu försöker jag tugga lite grann. Det går ok. Jag tuggar och sväljer och dricker utan att sätta i halsen. Det gör mig så rastlös att jag stönar. Men tyst, för allt hörs lite mer när man är åtta personer i tystnad. Alla är vänliga och rara och jag är bland vänner även om vi inte känner varandra.

Det är en svår tid socialt som kommer socialt nu. Sommar innebär kortärmat, innebär min blick på de fula ärren och andras blickar på dem, och att man ju vet att man tror att man vet vad de tänker. Det gör mig sorgsen att påminnas. Var det tvunget att vara som det var? Jag önskar mina armar rena, raka, oknyckliga utan ärr och läkta sy-stygn. Jag önskar jag vetat då att det skulle kunna bli så här bra. Trots allt. Jag försöker acceptera mina armar, ärr, minnen, spår. Det går ofta bra men är lite ovant i början av sommaren och bland nya bekantskaper.

Nu ska jag samla mig och skriva lite. Jag och Åsa jobbar med förord och kapitelbeskrivning av den bok vi ska skriva under hösten. Fantastiskt att lära sig av ett proffs hur man kan ta sig an ett sådant projekt. Tänk bara: kaptitelbeskrivning!
Ha en fin helg,
hälsningar från klipporna.

väv

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s