#Blogg100 inlägg 19: Underbara ADHD – när problemet blir till en verksamhet

#Blogg100 inlägg 19

Åsa Moberg skriver:

Det som ser ut som en social katastrof kan bli en tillgång. I stället för att vara utlämnad till ”stödinstansernas” nyckfullhet (och ofta inkompetens) kan ett funktionshinder bilda grund för en verksamhet som kan ge arbetstillfällen – för den det gäller och ibland för många andra också. Jag tänker till exempel på läkaren Claes Hultling som bröt nacken och förlamades från midjan och ner. Han vägrade finna sig i tanken på att bli ett kolli i åldringsvården och startade stiftelsen Spinalis, som ger ryggmärgsskadade samma möjligheter i livet som andra.

LSS-reformen gav människor med kroppsliga funktionshinder möjlighet att starta eget i assistansbranschen, vilket många har gjort. Den som själv är förlamad har extra goda förutsättningar att begripa vad som krävs av en personlig assistent. Helt annorlunda är läget för psykiskt funktionshindrade. Där finns inga motsvarande rättigheter, där finns inte ens rätten till ledsagare vid en resa. Ändå vet alla att ensamhet på en främmande flygplats eller tågstation väcker akut ångest hos nästan vem som helst.

Allt fler personer med psykiska funktionshinder väljer nu ändå att trotsa omgivningens förmodade fördomar och lyfta fram sina ”brister” som en tillgång. Senast läste jag i DN (2/6) om Giorgios Karpathakis. Han hade sin första kontakt med psykiatrin som fyraåring men ändå fick vänta 20 år på sin adhd-diagnos. Stökig är en underdrift för hans uppväxt:

”När jag var som värst blev jag polisanmäld elva gånger på sju dagar. Det var hemfridsbrott, misshandel och olaga hot. Socialen kopplades in. Där kände jag mig verkligen som en brottsling. De var mer dömande än hjälpande.” Sex gånger försökte han ta sitt liv. ”Jag kände att nu skiter jag i det här. Varför ska jag leva? Jag fyller ingen funktion. Jag gör bara folk illa.”

Det slutade på psykakuten med 40 stygn och, äntligen, en adhd-utredning. ”När jag fick diagnosen fick jag en identitet. Det var pusselbiten som fick mig att vilja leva. Efter ett år bestämde jag mig för att hjälpa andra.” Han startade bloggen ”Underbara adhd”, en facebok-sida med 27 000 följare och en ideell organisation med samma namn, med ekonomiskt stöd av Kinneviks stiftelse för sociala entreprenörer, Reach for Change.

När Adams bok kom ut 1999 kunde jag konstatera att i stället för att smussla och försöka dölja den bipolära sjukdom som länge hade styrt mitt och min dåvarande sambo Adam Inczèdy-Gombos liv kunde vi arbeta med att informera om den. Ingen hade dittills lyssnat på oss i psykiatrin, men efter boken fick betalt för att tala på många landstingskonferenser. Det skulle vara bättre att slippa lidandet som sjukdomen medför, men när det ändå är där kan det användas i en produktiv verksamhet. Vinsten i att samtidigt få inkomster och att slippa smussla var befriande.


					
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s