#Blogg100 inlägg 18. Att hitta sin röst och sitt sätt att föreläsa

#Blogg100, inlägg 18.
Mikaela skriver:

Jag går ofta i molande ångest några dagar innan jag ska hålla en föreläsning (men det börjar bli bättre). Vad är det egentligen de vill att jag ska göra? Varför har de frågat mig? Det är alltid ”de”, (även om det är helt olika beställare) som i någon diffus mottagare som jag ska leverera något till, och jag tror alltid att ”de” kommer att bli besvikna. Jag tror ”de” förväntar sig något som jag inte förstår och hur mycket jag än frågar och läser på och tänker är det lite svårfångat.
Den senaste veckan har jag varit ute i helt olika sammanhang men nästan allt tangerar psykisk ohälsa och hälsa. Jag har avslutat en skrivarkurs jag höll i läkande skrivande. Jag har sprungit på en massa möten, jag har haft kontakt med folk jag ska föreläsa för senare och jag har föreläst. Deltog på en inspirationsdag om aktiviteter i heldygnsvården och berättade om mina tankar kring arbetsterapi och dess betydelse i slutenvården. Jag har pratat om LPT tillsammans med en representant för förvaltningsrätten. Jag har föreläst om självskadebeteende på en ledningsworkshop, och två dagar senare om samma tema på en utbildning för vårdpersonal.
Det känns som om jag bara babblar. Jag kan sitta och tänka i veckor, dagar men ändå kommer jag med andan i halsen inrusande med små lappar i fickorna och tre fyra olika mappar och böcker och block och försöker hinna gå på toaletten precis innan jag ska tala, och viskar till mig själv de ord jag kommer på att jag ska inleda med. Jag kan ju (tyvärr?) det jag babblar om. Jag vet vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag önskar och vad jag upplevt. Jag kan berätta. Men jag har nästan aldrig powerpoints. Jag har nästan aldrig ett prydligt ark med punkter. Jag skriver sida upp och sida ner förtvivlade försök till det ”de” undervisar att man ska ha i sina papper, (men andra ”de” än beställarna, de här de är retoriker, talare, folk som är vana att föreläsa, böcker om att tala, om att kommunicera, föra fram sitt budskap: de säger att de här tillvägagångssätten är nödvändiga för den sk. strukturens skull). Men jag skriver kråkfötter överallt, förslag på citat, jag har olika papper, olika böcker, saker som dyker upp i sista stund och saker jag tror att jag ska säga men aldrig säger för att jag kommer på att annat var viktigare när jag väl säger det. I mina block står det ”Inledning. Presentation. Fördjupning. Bakgrund. Sen står det igen fast på nästa sida: Inledning. Presentation. Kanske ett ”Vad? Vem? Hur? När? Avslutning. Frågor. Kontakt. Det är bara trams. Det stressar mig bara. Jag vet väl vem jag är och hur jag ska presentera mig?

Ingen har någonsin sagt: ”det här blev ju inte så bra. Du babblade och babblade och det var helt obegripligt, ointressant eller förljuget”. Ändå. Så känns det – som om jag babblar utan plan, struktur eller poäng. Men jag har börjat slutat inbilla mig att jag ska göra på ett annat sätt. Jag är som jag är. Jag fattar inte hur ”de” gör. Struktur för mig ser annorlunda ut, jag får inte trygghet av det som sägs ge trygghet, att vara väl förberedd i varje detalj. Ha powerpoints. Min tillit börjar stärkas i att jag kör på mitt sätt och att det är det enda möjliga och att det är okej: ögonkontakt. Vetskapen i att jag faktiskt är genuint intresserad i ämnet jag föreläser om och i sammanhangen jag vistas i. Jag vill något och därför får jag kontakt med andra som också vill något. Jag gör det inte för att jag måste utan för att jag vill. Jag litar på min intuition. Flexibilitet. Improvisation och tillit till att kunskapen som jag vet att jag har och bär med mig överallt. Det har ett värde att berätta och förmedla saker som är svåra och som behöver åtgärdas och utvecklas. Jag börjar våga tro på att det har ett värde och att andra menar det de säger när de berättar att det skänker dem något de har nytta av (ofta i sina yrken). Och så detta att jag är ärlig i att jag helt enkelt levererar och delar med mig av det som är mina erfarenheter, inte är proffs, inte har svar och sanningar, bara tankar och erfarenheter av det jag talar om. Vare sig mer eller mindre.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s