#Blogg100 inlägg 17. Fantastisk läsning i hotade papperstidningar

#Blogg100 inlägg 17

Åsa Moberg skriver

Papperstidningen tillhör de utrotningshotade arterna. Jag älskar att läsa på papper. Varje morgon kommer fyra tidningar (DN, SvD, Helsingborgs Dagblad och Dagens industri). Ofta känner jag mig jagad av att jag inte hinner ägna mig åt dem, men jag ålägger mig inte som förr att läsa ikapp när jag varit bortrest. Det går inte att läsa ikapp och jag har genom åren sett tillräckligt många journalistkollegor försvinna bakom sina travar av olästa tidningar och tidskrifter.

Artiklar i tidningar blir längre och längre, ungefär som om mer läsning skulle kunna besvärja tidningsdöden. Ibland känns en artikel som en bok. Då brukar jag avstå, av ren självbevarelsedrift. Eller börja läsa nära slutet. Det funkar dåligt! För ofta är det något intressant, så intressant att jag efter slutet läser från mitten och därefter från början.

Det hände med DN i fredags med berättelsen om Bienvenido Flores, som sedan november 2012 hjälpt hundratals romer och rumäner på gatorna i Stockholm. Text Josefine Hökerberg, foto Roger Turesson. En hel roman! Om framgång, nedgång, kärlek, utsatthet, ensamhet, vänskap, hårt arbete, sjukdom. Det slutar med att Bienvenido Flores ligger på sjukhus efter en hjärtoperation: ”Nu för tiden är det alltid tiggarna som håller reda på mina mobiler och min dator”, viskar Bienvenido från sjuksängen till reportern. Många har blivit hans vänner, de besöker honom, de ringer och hör hur han mår ”och ibland vill de inte ens ha någonting.”

Detsamma hände med HD i dag, där Crister Enander skriver om sambandet mellan skrivande och sjukdom hos Virginia Woolf. ”Skriva för livet” heter den långa artikeln, det var vad hon gjorde, det är vad många gör. Det står inte här, men i dag hade hon antagligen fått diagnosen bipolär, en kronisk sjukdom som kommer och går. Svängningarna mellan depression och upprymdhet kan numer i lyckliga fall hanteras med medicin, då fanns ingenting sådant. Woolf gjorde sjukdomen till en del av sin arbetsprocess. Enander skriver att ”sinnessjukdomen kan fylla en funktion som flykt från vardagen, en flykt in i skrivandet – det trots allt viktigaste och mest angelägna i hennes liv.”

Och så var det antagligen. Men skrev hon sig ”många gånger frisk”? som Enander föreslår. Inte tillräckligt många gånger i så fall. Hennes sista roman var ”Åren”. Den läste jag av en slump på 70-talet, när männen i min omgivning brukade förklara att det inte fanns några stora kvinnliga författare. Jag visste ingenting om Woolf – men förstod att hon var en stor författare. Boken utstrålade också hennes depression. Jag slog genast upp och läste mer och fick veta att hon tog sitt liv 1941.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s