#blogg 100 inlägg 14. Resurser och förmågor lika viktiga som symtom och sjukdom

#blogg100 inlägg 14
Åsa Moberg skriver

Innehåller min bekantskapskrets ovanligt många personer med komplexa och kroniska sjukdomstillstånd, både kroppsligt och psykiskt? Antagligen inte: i vilket slumpmässigt urval som helst finns det nog lika stor andel kroniskt sjuka. Det är bara det att jag frågar ut alla om krämpor och vårdkontakter.

Senast talade jag med en familj med kroniska problem efter en livräddande behandling som medförde en svår vårdskada. Ett barn räddades till livet men blev förlamat från midjan och neråt. Det hände för snart tio år sedan och därefter har alla tänkbara vårdskador hopat sig över just denna patient.

Just nu läser jag en mycket tänkvärd bok om sjukvårdens systematiska nonchalans inför människors individuella behov. Personcentrering inom hälso- och sjukvård – Från filosofi till praktik är titeln på en antologi om ett genomgripande förändringsarbete i vården. Redaktören Inger Ekman är professor i omvårdnad och chef för GPCC, Centrum för personcentrerad vård vid Göteborgs universitet.

Om man utgår från personen, patienten, människans hela livssituation, i stället för organisationen och personalen uppnår man två saker: alla blir nöjdare – och vården blir billigare.

Grunden är patientens egen berättelse. Istället för att fråga vad någon är (ett hjärtfel, en psykos) ska sjukvården fråga vem en person är. Resurser och förmågor är lika viktiga som symtom och sjukdom. Detta ska på ett strukturerat vis dokumenteras inom 24 timmar från inläggning. Utskrivningen ska också planeras direkt, eftersom vårdtiden blir längre vid oplanerad utskrivning.

En ortopedklinik fick 50 procent kortare vårdtider och 40 procent lägre kostnader efter övergång till personcentrerad vård (s 183). Hur kan det komma sig att en sådan metod inte sprids som en löpeld genom hela vård- och omsorgsvärlden? Ortopeder tror inte på betydelsen av det mänskliga. Dessutom tror nästan alla i vården att de redan arbetar med patienten i centrum, förändring ses som något onödigt.

Den som ser vården utifrån ser hur nödvändig förändringen är. Fick familjen ovan någon ansvarig vårdkontakt inför nästa stora operation, så att liknande misstag kan undvikas? Nej, stygnen ska tas bort på vårdcentralen och den första kontrollen med röntgen ska ske tre månader efter operationen: ”Vi träffar bara specialister och dom vet ingenting utanför sin egen bit. Vi har ingen kontaktperson.”

Vad säger det om sjukvård av teknisk hög standard att repliken: ”Vi träffar bara specialister” framförs som ett klagomål? Så specialiserad har den industriella vårdorganisationen blivit att patienterna kan bli helt övergivna.

I boken finns en exempelpatient, Bert, med kronisk leversjukdom (s 191). Han kom alltid in för sent och lämnade sjukhuset för tidigt för att behandlingen skulle fungera. När han fick berätta framgick orsaken: han hade tre katter hemma.

När vården kunde planeras tillsammans med Bert minskade inläggningarna och han började ta mer ansvar för sin hälsa. En till synes enkel metod kan ge revolutionerande förbättringar.

Annonser

2 thoughts on “#blogg 100 inlägg 14. Resurser och förmågor lika viktiga som symtom och sjukdom

  1. PS. Det finns omvårdnadsforskare och sjukvårdspersonal som får något religiöst i blicken när dom talar om salutogenes. (Var finns den Cochrane-översikt som belägger dess välsignelse?).Jag har varit med om hur patienter i underläge övertalats till för tidig utskrivning med hänvisning till sina ”förmågor”. Det blir pengar på kort sikt och en nöjd verksamhetschef, men på längre sikt generarar det bara åtebesök på akuten. Låt patienten vara patient. Allt har sin tid och när vi är redo tar vi vår säng och går utan att någon beskäftig sköterska ska tvinga oss att genom vår egen mun tala om vad vi kan. Men det är bra om man som patient i god tid får tala med avdelningens kurator så hon kan koordinera eftervården.

  2. Det låter ju bra med personcentrerad vård. Dock undrar jag; när det gäller planering; i vilkens intresse sker denna? Personligen skulle jag inte vilja vara med om att planera för min egen utskrivning när jag bli inlagd, speciellt inte om det handlar om en akut inläggning där orsaken är okänd. Det kan ju hända saker under inläggningstiden som man inte kan förutse. Och att dessutom under sådana omständigheter behöva pressa fram vad ens förmåga består i…fy vad pressande. Förmågan kan ju dessutom vara radikalt annorlunda efter sjukhusvistelsen. Det är en helt annan sak om det handlar om en planerad operation på ortopeden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s