#Blogg100 inlägg 11. Återhämtning

#Blogg100 inlägg 11
Återhämtning

Mikaela skriver

Häromdagen modererade jag en konferens på Malmö högskola om psykiatrins framtid. Det gemensamma temat för konferensen var återhämtning och hur människor på olika områden måste samverka och låta brukaren ta makten över sitt liv.

Jag läste på lite inför konferensen (edit: jag läste på väldigt mycket. Jag läste på om föreläsarna, om temat, om anordnarna, om dagsläget, om historien). Om mitt när jag står där, adrenalinstinn, uppvarvad, mycket nervös och spänd (konferensen var delvis på engelska som jag inte pratat på 20 år) slog det mig med full kraft att det är precis det jag är med om. Återhämtning. Sen bara några månader. Ett långsamt puttrande framåt. Jag har återtagit sociala kontakter. Jag är inte lika ensam. Jag äter bättre. Jag har mindre dålig självkänsla. Jag tänker inte på döden varje dag. Jag tror mig om att kunna klara mina uppdrag även om jag alltid är rädd. Även om jag inte har hittat bra strategier för detta att jag varvar upp, kör slut på mig, sen varvar upp igen och drar igång fullständigt vettlösa och för många projekt. Men det andra: jag är gladare. Jag skäms mindre. Jag planerar för framtiden. Jag deltar i saker. Jag tar del. Jag lyssnar på radio. Jag har köpt en kroppsolja som luktar gott fast den var rätt dyr. Jag vet bättre vem jag är. Jag lever med tanken att jag kan bli sjuk igen, men jag är inte invaderad av den. Inte kidnappad. Det fungerar nu. Även om det inte kommer göra det alltid.

Min hjärna fungerar bättre än jag man minnas att den någonsin gjort. Jag blir intresserad av saker, jag förstår dem, kan göra kopplingar. Min inlärning fungerarar. Minnet är bättre. Jag kommer fortsätta med mina mediciner om jag behöver, om jag måste.

Jag är på väg mot återhämtning. Det trodde jag aldrig.

Det finns skrivet vad man menar med det och jag är precis precis där, ett skolboksexempel. Det är så mycket mer än att kunna jobba och delta. Så mycket mer än att inte behöva vara inlagd. För två och ett halvt år sen ville min läkare förtidspensionera mig. Mitt liv bestod av bara vanmakt, desperation, jag hade givit upp mycket. Nu. Inte längre så.

Återhämtning

Hopp. Socialt tryggad. Relationer. Mening. Delaktighet. Aktivitet. Kommunikation. Smörgåsbord av insatser. Att kunna glädjas. Att sluta jämföra sig. Att något av det man drömt om blivit verklighet. Ett hem. Ett arbete. En inkomst.

Det handlar nte om att tilfriskna från symtom bara. Det är att hitta en låga man trodde var död. Att vara mitt i- få lov att vara. I läkning. Även om agj alltid bär med mig vetskapen om min sårbarhet, min rädsla för att bli sjuk, min dagliga kamp mot kaoset. Läka ihop, långsamt. Det är fantastiskt. Jag önskar så, av hela mitt hjärta, hetare än någonsin, att de jag känner som inte är där också få vara med om det en dag. Det kan bli ensamt på färden upp till ytan, jag vlll ha sällskap i glädjen.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s