#Blogg100 inlägg 4: Vad kallas monstret i offentlig verksamhet?

#Blogg100, inlägg 4

Åsa Moberg skriver:

”Det går inte att hantera vård, skola och omsorg på samma sätt som kommunens snöröjning”, skrev Irene Wennemo i en ledare i Aftonbladet under den skräckinjagande rubriken ”Kommandoran bor på Caymanöarna”.
Alla vet att Kommandoran är en riktigt ond kvinna. Här används hon som symbol för den värsta ondska Aftonbladets ledarsida känner till: vinster i välfärden.

 I snöröjningen upptäcks brister, men i äldreomsorgen ”är det många gånger svårt – till och med för anhöriga – att avgöra om vården är bra”, fortsätter Wennemo. Hur tänker hon då? Jag har aldrig träffat någon anhörig som inte kunnat avgöra om vården inte varit bra eller dålig. Kanske är det svårt att avgöra detta i förväg, innan man behöver vård eller omsorg. Däremot sällan när någon är inne i den.

Oftast fungerar det bra, precis som stora undersökningar visar, även om anhöriga ibland är mindre nöjda än den som är föremål för vården. Kanske för att de ser möjligheter som vårdgivaren inte sett, eftersom de känner ”brukaren” bättre. Däremot har jag gång på gång sett urusel vård i landstingsregi och bristande omsorg i kommunal regi.

Anhöriga berättar ofta om sådant. Jag får inte en samling särskilt hemska historier utan ett slumpmässigt urval från människor jag råkar hamna bredvid, på tåget, på konferensluncher eller i en taxi. Berättelserna om monumentala missförhållanden handlar ofta om socialtjänst eller psykiatri, mindre ofta om kroppssjukvård.

Hittills har jag inte stött på någon sådan berättelse från privata välfärdsföretag, även om jag inser att de finns. Vatten och hårt bröd till frukost på dagis räcker så klart för att hålla vid liv i vinsthatet in i nästa valrörelse.

 

Vad ska man då kalla det monster i offentlig verksamhet som motsvarar vinstintresset i den privata?
Ansvarigas ibland monumentala ointresse som leder till förtvivlan och maktlöshet hos sorgsna anhöriga. Maktlöshetsmonstret bor i kommun- och landstingskontor. Mer i kontoren än i själva verksamheten, där påfallande goda insatser ofta görs trots omöjliga scheman, låga löner, delade turer och andra svåra förutsättningar. 

Vad kan den göra som möter dålig kvalitet i offentligt driven verksamhet? Ofta törs de anhöriga inte protestera. Den som är beroende av samhällets insatser riskerar att råka illa ut. Och de som törs klaga drabbas ofta av kontraproduktiva ”straff”: längre vårdtid i psykiatrin är det tydligaste exemplet.

Det skulle vara intressant om någon systematiskt kunde undersöka de patienter som varit längst inskrivna i psykiatrisk och rättspsykiatrisk slutenvård. Hur förhåller sig tiden på institution till det sociala nätverkets kontakter med verksamhetens ansvariga? Kan man se om vårdtiden blir längre om anhöriga uttrycker kritik?

Ibland förekommer det motsatta: ingen vård ges när den absolut skulle behövas. Socialstyrelsen har kommit med nya riktlinjer om att både missbruk och psykisk sjukdom ska behandlas om en person lider av båda.
Den anvisningen har inte hunnit nå ut och många missbrukare driver omkring tills de drabbas av något som kroppssjukvården tvingas behandla. Det blir mer smärtsamt och dyrare för alla inblandade, men inga vädjanden hjälper.

Skulle en privat vårdgivare kunna svara som socialtjänsten i en kommun, till en förtvivlad förälder nyligen: det är bara att anmäla till IVO om du är missnöjd! Knappast. Men så blev det. Varför är bristande kvalitet hos offentliga aktörer en icke-fråga för vänstern?

 (Även publicerad i Dagens samhälle 26 april)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s