Hur gränslös får man vara?

Mikaela skriver:
Jag har en sak i livet som är min svåraste sak.

Den saken har så många lager, så många prismor och speglingar, frågetecken och perspektiv, olika slags skepnader. Jag har processat den in i varenda atom och säkert inte kommit halvvägs än.
Men jag har lärt mig vissa mönster i mina egna reaktioner, och kommit till vissa slutsatser vad gäller hur man kan kommunicera kring detta. Jag har inte lärt mig göra rätt, men jag har lärt mig att känna mig själv i det.
Det är inte de slutsatser jag hade önskat dra, men kanske kommer de också att processas, förvandlas och ömsa skinn med åren.

Oftast går den att hantera. Långa perioder bär jag den bara som en grundton, ett andetag jag är så van att andas att jag inte tänker på det. Den ligger där ständigt men gör inte ständigt ont. Men då och då sker det nya saker i ämnet.
När det är aktuellt tar jag upp det i mina samtal med den person jag går och talar med en gång i veckan. Då frågar jag ”men ÄR jag gränslös”?.”Är jag extremt krävande?”. ”Förväntar jag mig orimliga saker av min omgivning?”.” Vad exakt gör jag för fel, tror du?” ”Hur ska jag tala om detta?” ”Får jag tala om detta?”
Han svarar varje gång att han inte uppfattar mig som gränslös, att han inte ser det orimliga i mitt agerande, i sättet jag ber om hjälp, stöd, eller att bli lyssna på, han säger att han inte tycker att jag beter mig olämpligt när jag beskriver situationen. Han säger att han förstår att jag gör som jag gör och att det är helt adekvat.
Jag tror honom ibland, ibland inte.

Det blir inte lättare. Jag gör fortfarande på samma sätt. Fel. Med en klump i magen, en kramp, en vetskap om att det förmodligen kommer att bli fel. ”Jag vet att jag är för mycket.”. ”Förlåt att jag ringer”. ”Ursäkta att jag bryter ihop”. ”Orkar du prata?”. ”Det blir snart bättre:” Och så kommer den, i samma andetag jag ursäktar mig kommer floden, spyan, hulkandet, ibland bara pip och andetag. Det händer när jag är ensam hemma, efter en mycket stor ansträngning att låta bli.

Jag håller ihop nästan hela tiden. Jag är frisk trots eller i eller parallellt med mina diagnoser. Jag mår bra. Generellt. Bortsett från nåt kort skov. Det går bra nu, jag mår bra.
Men detta det svåra, det är så svårt att ingen hade klarat det utan att bryta ihop ibland. Då och då bryter det igenom när det händer nya saker i det svåra. Då tar det ungefär två eller tre dagar, har jag lärt mig, i den fas som just nu råder. Då situationen det berör tar en ny utveckling eller ett steg tillbaka i det eviga svåra hopplösa.
Två- tre dagar där jag känner mig ungefär som jag kan föreställa mig att man känner sig efter att ha genomgått en cellgiftsbehandling. Kroppen rasar. Jag får en tyngd i ryggen, i fötterna, i halsen. Ögonen blir tröga. Jag får ont i axlarna. Jag mår illa hela tiden. Allt stannar. Inget känns meningsfullt. Jag blir rädd för allting, huden ömmar, allting ömmar. Tårarna rinner spontant hela tiden om jag är hemma ensam. Jag kan samla ihop mig. Gå runt på mina saker. Ha möten. Bli glad av saker. Skärpa mig om jag är bland folk.
Men hemma bara rinner det.
Och då
händer det
att det blir för mycket, vissa stunder.
Då önskar jag att det fanns någon jag kunde vila kinden mot. Någons andetag som bortom allt sa, så här är det. Det är så här och det är så svårt och det går ändå, på något sätt, eller så går det inte, och då går det också. Precis så omöjligt att vara människa är det, och ändå klarar man det.
Det går att andas sig igenom. Det går att sitta i hallen långa stunder. Ligga framför elementet. Eller under en filt. Det går att vara helt orörlig och sedan sätta igång sig igen, resa sig, le till och med. Men det är något i blicken som jag känner står still, och svullnaden under ögonen och stickandet i huden beror inte bara på alla tårar som runnit timmarna och dygnen innan. Allt berör då, mycket starkare än vanligt. Livet, och världen och nyheterna och alla sorger som alla bär och det djupaste inom oss och det som strävar efter ett gott eller okej liv.

Jag ringer ibland fast jag inte vet om jag får.
Det finns gränser för hur mycket man kan med blotta viljan och disciplinen skärpa sig.
När det överfaller. När all kontroll och självbehärskning är uttömt till sista droppen. När jag gått en hel dag, två, tre, och värkt efter cellgiftschocken, andats och andats och gjort allt för att trösta mig, lugna mig, distrahera mig, dämpa mig, och lyckats inför andra. Då.
Fram emot kvällen eller natten händer det att jag inte kan bära mer ensam, att det får bära eller brista, jag måste få höra en mänsklig röst. Jag kan inte längre vara steget före alla andra och undra vem som klarar det och om det är olämpligt, en dålig tid, ett gränslöst krävande, orimlig förfrågan, oartigt, besvärligt.

Och så hör jag min egen röst, och det är som om någon slagit mig med en jordig smutsig stålspade tvärsöver stämbanden. Och mitt språk blir som ett litet barns. Det finns bara smärta kvar. Enkla bilder. De allra enklaste, mest banala som återstår bortom alla ord, all sorg, all önskan om att saker vore på ett annat sätt.
Som en korp kraxar jag och bara skiter i krampen— när det gått över det där hiskeliga frågetecknet
– hur gränslös får man vara?
När man inte kan förhålla sig till, unna sig lyxen att inte vara en obekväm person som låter en fors av spadslagna stämbands-hulkningar dränka allting.

Det är helt normalt.
Det är inte sjukt.
Det är inte farligt.
Det går över.
Det är inte alldeles utan omdöme och plats och människor omkring.

Jag ser inget annat sätt. Ibland måste det kanske få lov att vara gränslöst, sömmarna spricka, det finns ingen polering kvar. Bara människor. Som svarar.
De behöver inte säga något särskilt. Bara dela att det är så här. Att man förlorar en liten bit av sig själv då och då och sen kan man fortsätta.
De människorna är ibland inte alls de samma som man hade kunnat förvänta sig.

Annonser

2 thoughts on “Hur gränslös får man vara?

  1. Tack för din kommentar.
    Det var bra sagt det där om att man får vara så gränslös som man själv tolererar sig att vara! Det är ju det enda man kan gå efter, när man inte riktigt vet.
    Men svårt, för man (jag?) navigerar ju enligt eller tillsammans med andras landmärken, och alla är ju olika. I extrema situationer gäller andra regler än i vanliga. Då står man utan karta.
    Vad som är ens nära omgivning kan variera. Det är skönt. Det låter fint att vi kan vara det där vi behöver, i olika sammanhang.
    /Mikaela

  2. Känner igen mig så mkt i det jag skriver. Ofta funderat kring gränser. Mina gränser och avsaknaden av dem. Som jag känt åtminstone. Målat upp en intellektuell bild av mina gränser men i verkligheten tänjs de ständigt. Oändligt.
    Ibland känns det som om mitt gränslösa jag är otroligt oansvarigt.

    Eftersom jag känt sådär sätter jag snäva gränser sådär så att jag inte kan stå med hela fotsulan i marken för att inte överträda normen. För att vara på den säkra sidan. För att ni nästa stund sväva ut i det blå och flyga som en fågel över alla gränser.

    Jag har inget svar på sin fråga. Skulle kanske sagt att du får vara så gränslös som du själv tolererar dig att vara. Din närmaste omgivning om de är dina närmaste tar dig för vad du är. Gränslös och allt. Hoppas jag. Annars får jag vara din nära omgivning så kan vi leva i det gränslösa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s