Gästblogg: ”Fallen” skriver om arbetslivsinriktad rehabilitering.

”Fallen”- som beskriver sig som ”psykradikal som vill bryta all stigmatisering, alla murar och mycket mer för att vi ska ses som de människor vi är”.

”Men jag då?”
Vid min arbetslivsinriktade rehabilitering fanns det väldig mycket jag önskar hade varit annorlunda. Förståelse och kunskap var totalt frånvarande. De talade om mig, som om jag vore min diagnos i tredje person, som om jag inte fanns där alls. Vid avstämningsmötena statt där BORDERLINE och inte jag som har diagnoserna bipolär och f.d. borderline.

Jag fick rådet som släppa all kontroll och bara hänga på, så skulle allt bara bli så bra. De skulle fatta alla beslut åt mig. Jag skulle berätta hur mitt liv skulle se ut om jag inte hade varit sjuk, men detta var något som jag inte riktigt kunde, för jag funderade inte längre över detta. Ändå tvingades jag till det och jag lämnades ensam med att börja om att acceptera allt som jag inte kommer kunna göra. Det ledde till eftersvallningar och psykbryt att behöva släppa kontrollen och lita till deras försäkringar om hur bra allt skulle bli.
Det var något liknade som äckelgubben sa till mig när jag var barn och han sexuellt förgrep sig på mig.

Kartläggningen har jag inte ens förstått vad den var till för. Den fick mig att känna mig efterbliven. Jo, jag vet var jag ska duscha. Jag tar min medicin. Jag äter inte bara onyttiga saker. Jag har klarat av ta mig genom gymnasiet och har högskolexamen. Jag vet vilka som är mina starka och svaga sidor. Mina svaga sidor fick jag inte ens berätta om, för de som är borderline är expert på detta.

Den gången de skulle se över arbetsanpassningen bollade de diagnoser som om de vore specialister och gick igenom kriterium för kriterium. När de kom till att alla som är borderline har stora relationssvårigheter blev allt bara en stor explosiv trigger.
Jag skrek rakt ut jag är inte mina diagnoser utan jag har dem. Här gick min psykolog in och berättade tydligt att man inte behöver uppfylla varje kriterium för att få en diagnos, och han berättade vad kriterierna hade för relevans till anpassning.
En av anpassningarna handlade om att jag skulle få extra stöd så att jag skulle kunna lära mig hur relationer fungerade. Jag skulle ha extra möten med mina arbetskamrater, min nya chef och en arbetsterapeut, då de skulle berätta om allt jag kunde göra annorlunda.
Jag vet genom egna trauman att detta inte är en bra lösning, fick ännu ett psykbryt ta hand om och tvingades återuppleva gamla trauman.

Hela tiden under min arbetslivsintroduktion, så fick jag ständigt höra att alla andra mår bättre av, alla andra kan och så vidare. Det var ständiga telefonsamtal som alla andra uppskattade så, som handlade om välmening, att de skulle visa att de brydde sig om och erbjuda stöd att komma ur min isolering. De kunde ringa om allt möjligt, ge mig små hurtiga råd och ringa mig på lördagskvällar för att höra hur jag mådde, trots att jag varit tydlig med att jag inte ville bli kontaktad via telefon utan endast via mail.

Jag är inte alla andra. Jag vet vad jag behöver, men det var fortfarande ingen som lyssnade på det, för alla sa något käckt om vad alla andra ville ha. Det gick på ett liknade sätt när jag sa ifrån när det hela blev för destruktivt för mig. De körde vidare och jag hamnade i något jag upplevde som utpressning, en återkommande känsla av utpressning. Alla andra fick så mycket bättre självkänsla och de fick känna att de kunde. Men jag har aldrig haft problem att få arbete, jag har inte heller haft några problem att skriva ett CV, jag har aldrig haft problem att ringa en arbetsgivare. Jag har aldrig haft problem med bristande självkänsla och självförtroende.
Efter alla år med terapi så kan jag faktiskt svara på vad jag behöver, men det var ingen intresserad av.

Tror att allt rann över för mig när jag fick höra att jag inte skulle få någon semester för att jag då kunde bli passiviserad och isolerad igen. Jag är inte efterbliven. Jag har aldrig haft dessa problem. Här sjukskrev min läkare mig och satte upp mig på övervakningslistan för de självmordsbenägna. Samtidigt som min läkare sa att allt detta hade ryckt upp min borderline – problematik.

Det svar jag fick från myndigheterna var att jag hade påbörjat allt för tidigt och att det var så synd om mig som mådde som jag gjorde.
Det jag hade att säga var det ändå ingen som var intresserad av. För jag var ju bara en borderline- brud som inte visste vad som var det bästa för mig.
Jag lämnades med en upplevelse av ”men jag då?”…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s